Klipper till med ett inlägg om klippning!

Milda makter vad tiden går! Snart fyra år sedan förra blogginlägget här! När jag läste Bobs blogg om gräsklippning tänkte jag att nu får jag klippa till med ett klippinlägg jag också. Jag har länge vurmat för att man inte skall klippa gräset när maskrosorna blommar, maskrosor innebär festmåltid för våra vildbin. Hur jag tänkt kring det har jag tagit upp under Naturliga tankar på våran hemsida, under Låt alla dina maskrosor finnas -ett tag i alla fall. Sedan några år försöker vi hålla en bra bit av tomten som "vildmark", vi bor på stor naturtomt så det är minst sagt arbetsbesparande! I år har jag klippt ännu mindre än tidigare, bara en gång hittills i år, och då bara en bit. Sedan måste trädgårdstrakten på service, den kom hem igen i går men jag vägrar åka runt i den soldränkta gryta vår tomt utgör i skogen här när det är över trettio grader i skuggan på balkongen, nordsida dessutom. Nedan ett par bilder på hur vår gräsmatta ser ut just nu.

Vi bor alltså på naturtomt, bokstavligen mitt i naturen. Det innebär att vi får massor med trevliga besök året om. Nu är bigarrå- och körsbärsträd fulla av bär, och lika fulla av diverse fåglar. De sköter bärätandet på höjden, de river ned massvis på marken när de far runt, och det nedfallet har vi en rävmadam som tar hand om. Förra året kom även hennes ungar och till och med maken, hittills i år har vi bara sett damen. Men bären är många och räcker ett tag, det kommer kanske fler bildtillfällen när övriga dyker upp. Ett par bilder på rävdamen nedan. Emellanåt tittar hon längtande upp i trädet. Nåja, det är inga rönnbär i alla fall och antagligen inte sura -jag vet inte, vi får aldrig smaka...

Nu är tiden inne för en av årets större begivenheter, nämligen dovhindarnas öppnande av kalvdagis på vår gräsmatta. De kommer varje år och låter sina telningar busa och leva om på ett ställe där de kan springa fritt och samtidigt vara tämligen säkra på att ingenting hemskt händer. Många underbara upplevelser och bilder blir det! Årets första lilla krabat dök upp för några dagar sedan tillsammans med mamma och ytterligare en hind. Det var ett mycket snabbt besök, jag hann knappt fatta kameran innan det var över. Kalven kan inte vara många dagar, mamma har knappt hunnit stänga porten efter utsläppet. 

Det gäller att hänga med mamma bland gräs och grenar!

I går var det dags igen. Nu var mamman litet säkrare på att kalven hängde med och hade inte fullt så bråttom in i buskaget igen.

Sista hjortkalvbilden här nedanför är inte av högsta klass precis, men man ser att kalven är redo för att rusa runt med kompisar när de dyker upp.

Vi hoppas i alla fall att det skall bli som tidigare år, med många kalvar som busar för fullt. Vi får se hur det blir, det finns ett vargrevir i närheten och det har kanske påverkat hjortarnas rörelser i trakten. Men de har kunnat känna sig trygga här förut, så vi tror att de återkommer.

Sista bilden blir på lekytan, vår nu tämligen igenvuxna gräsmatta. Härligt att kunna ha arbetsrummet som gömsle när det är dags!

Vi hörs!

Det stora i det lilla eller om det är det lilla i det lilla?

Jag har ju haft en del kryp i bloggen och hade tänkt ha litet uppehåll med sådana. Men så var Amba och jag ute en kort stund i hettan (hon gillar den inte, gamla damen, 13 år...) och jag fick syn på ett pyttelitet skräp vid en lupinfröställning. Skräpet verkade dock målmedvetet, så jag kollade med makrot. Den lilla flygande punkten visade sig vara en fluga! "Fågelboet" den sitter på är öppningen på en av lupinens fröställningar, "fågelboet" är 3,5mm mätt med skjutmått, så flugan är väl 2-2,5mm.

Jag hade inte en aning om vad det kunde vara för fluga, men i fb-gruppen "Vilken insekt" fick jag snabb hjälp åt rätt håll  om än inte exakt art. Behövs inte heller, intressant ändå! Svaret var "Leucopis, familjen markflugor (Chamaemyiidae)" och det räcker långt för mig.

En slarvbild på lupinen för att visa fröställningarna:

Flugan sitter alltså i spetsen på en av de där håriga grejorna på lupinskaftet.

Nå, nu får jag väl ta det där uppehållet i krypbloggandet. Bör inte bli så svårt med tanke på vad som plötsligt utspelade sig bakom ryggen på mig, nere på gräsmattan, när jag redigerade markflugebilderna i kväll.

Vi hörs!

Hårda diskussioner på Fotosidan! Om fotografi, och inte minst om Fotografi.

På fotosidan finns som sagt kolossalt mycket att lära om fotografi. Och även om Fotografi, den med stort F alltså, Den Riktiga Fotografin! Det diskuterades livligt vad som egentligen är Fotografi. När jag var ny här var det fortfarande många som ansåg att digitalfoto inte hörde dit, och svor dyrt och heligt på att aldrig någonsin köpa något så hädiskt som en digitalkamera.

Även olika riktningar inom Fotografi diskuterades. Jag förstod mycket snart att naturfoto var den i särklass lägst stående formen av fotografi. Uteslutet med stort F där! Naturfoto stod möjligen aningen högre än att fotografera sin katt, ett fullständigt bottennapp i sammanhanget. Eller bilder på familj och vänner, hemska tanke. Låt sådant stanna i familjealbumet och besudla inte Fotosidan med eländet, hette det.

Trots sin position i bottenträsket kunde tydligen även naturfoto graderas. Vitsippor på våren, det var den yttersta kränkningen av Fotografin, förstod man. Kunde framkalla svåra magåkommor hos verkliga Fotografer. Eller fåglar. Tulpaner och andra rabattblomster ska bara inte nämnas. Eller hemska tanke, solnedgångar. Hjärtinfarkt var en av de lindrigare effekter sådana kunde framkalla. Jag deltog en enda gång i diskussionen, i en tråd som började med att modellbilder borde bort, sedan kattbilder som följdes av barnbilder. Då skrev jag ” Och alla dessa fågelbilder. Och fjärilsbilder, blombilder, krypbilder och naturbilder. Och bilbilder, stillebenbilder och fine art... Egentligen borde alla bilder bort från Fotosidan!” Lyckades faktiskt hitta igen det gamla inlägget… ;-)

Skaran av Fotografins försvarare var uppdelad även den, de som diskuterade och de mer militanta som höll frontlinjen i fora och bildgrupper. Det tycktes finnas en sammanslutning, kanske kallad VVVFV (Värdiga Väktare av Verkliga Fotografins Värde) för de mest aktiva pöbelbildbekämparna. I ett forum var det en väktare som belåtet meddelade att nu hade han gett kritik på ett större antal kattbilder och liknande, och att det skulle bli intressant att se om de kritiserade skulle våga återkomma med nya skräckbilder. Inlägget blev flitigt påhejat av anhängare, detta manade till efterföljd menade man.

Det måste nämnas att det fanns visst fog för kritiken mot bildflodvågen. Digitalkamerornas framgång ledde till ett enormt intresse för plåtande hos ”gemene man”, och en mycket stor del av de nyanlända på Fotosidan såg den som ett ställe att visa upp sina bilder. De läste aldrig Fotosidans målsättning, att vara ett ställe där man kan få bildkritik och på så sätt utveckla sitt fotograferande. Tvärtom såg de kritik av sina bilder som rena personangrepp, och mothuggen kunde vara rejält bitska.

Inte konstigt att det blev motsättningar och hårda ord. Det tråkiga var att Fotografins Väktare inte nöjde sig med att ge kritik på bilder utan i stället nedvärderade hela kategorier av fotograferande. För mig är det en utmärkt illustration av det gamla talesättet ”att spola ut barnet med badvattnet”. Det hände ibland att jag kände mig som jag ser ut på den här några år gamla selfien, ”mitt arga jag”.

Men oftast återgick jag snabbt till mitt ”snälla jag” igen, det var inte särskilt meningsfullt att reta upp sig på grälandet här på Fotosidan. ”It aint worth it” som sydstataren säger i Tex Averys tecknade filmer.

Jag tog de båda självporträtten före och efter duschen en dag när förhållandena var gynsamma för ändamålet, skulle man kunna uttrycka det. Båda så klart förstärkta i PS, fullt så ängla-wannabeaktig som på sista är jag förhoppningsvis aldrig. Avsedda för skojändamål. Jag såg inte förrän vid uppladdningen att de är försedda med en dödssynd, en signatur på bilden. Ett hett ämne även det! Jag ids inte radera...

Med åren har de här diskussionerna blivit allt färre, skönt det. Naturfoto kan fortfarande få en känga här och där, jag för min del bryr mig inte det minsta om sparkförsöken. Jag tycker om att få omgivningen på bild, se det man normalt inte ser alls. Att samtidigt få växande kunskaper om det fotograferade är mycket stimulerande, och skulle bilderna väcka intresse hos någon eller några som ser dem är ett stort mål nått. Och att kanske få upp någon eller några människors ögon för vad som sker med mycket av det vi ofta bara tittar förstrött på, tar för givet men faktiskt är totalt beroende av för vår överlevnad är hela tiden en drivande dröm. Det kan inget naturfotografiförakt ändra på.

För visst finns det väl plats för alla sorters fotografi, med litet eller stort F. För min egen del har jag till största delen övergett svartvitt, och kemikalier har jag avskaffat fullständigt, utan den digitala utvecklingen hade jag aldrig återupptagit den gamla hobbyn. Men jag kan naturligtvis fortfarande imponeras av fotografer som kör svartvitt och/eller gammal teknik. Exempel syns här dagligen, ingen nämnd och ingen glömd. Utom en då, Alf Johansson med bloggen Omtag har gjort stort intryck, inte minst de fantastiska nattbilderna från Stockholm, tagna med storformatkamera under nattliga hundpromenader, bifogat många kloka ord om både fotografi och annat. Många andra kategorier kan också imponera, även om jag inte själv ger mig in på efterföljd.

Jag stannar oftast kvar i naturen, och söker bilder som kan leda vidare till sökande efter ökad kunskap för mig och förhoppningsvis någon av de som råkar se dem. Samlar på mig bådadera som biet samlar nektar och pollen. Och har utomordentligt trevligt under tiden! Dessutom är det ett mycket bra sätt att hålla både kroppen och knoppen igång. Och det skall man ju!

Vi hörs!

Ah va fan! Det ordnar sig! Finns ju miljoner kryp!

Är det verkligen så allvarligt? Det kanske är fake news? En motsvarighet till insekternas egen mimikry, man försöker övertyga fienden att man är någonting helt annat? Farlig utan att vara det? Som den här brun björnsvävflugan, inte lätt att skilja från åkerhumlan på bilden under.

Eller den här flugan och stenhumlan. Först en humlelik pälsfluga (den kallas så), sedan en stenhumla.

Gott om insekter finns det! Miljarder är inte stort nog för att beskriva individantelet. De är jordens framgångsrikaste varelser. ” Insekter har existerat i miljontals år och av jordens idag omkring 1 335 000 kända djurarter utgör insekterna cirka 900 000.” står det i Wikipedia. Och då finns det mängder med arter vi inte ens känner till ännu. Många av dem är mindre trevliga för oss människor, och vi har länge försökt utrota de som skadar våra intressen. Det är inte alltid lätt att ”lyckas” med det, kackerlackor är bara ett exempel. De anpassar sig hela tiden, blir resistenta mot gifter och överlistar oss människor.

Men inte alla insekter lyckas lika bra som kackerlackorna. Smithsonian skriver i denna artikel om honungsbinas minskning i USA.

Phys.org skriver att honungsbin minskade med 44% mellan april 2015 och april 2016 i denna artikel, och med ytterligare 33% april 2016 till april 2017 i den här artikeln. Det har redan gått så långt att fruktodlare i USA måste hyra s.k. bibatterier, samlingar av humlesamhällen som transporteras runt med lastbilar, för att få till exempel persikeodlingar pollinerade. I Kina handpollinerar man odlingar eftersom naturliga pollinatörer försvunnit, artikel här.

Neonikotinoider har mycket stor del i detta. EU har nyligen förbjudit en samling bekämpningsmedel med neonikotinoider, men det finns ett problem med förbudet. I likhet med kampen mot kemiska droger, måste varje bekämpningsmedel anges precist. Om man ändrar litet på någon beståndsdel och döper om det, är det inte förbjudet längre.

För inte så länge sedan var målet att utrota allt i insektsväg som störde mänskliga intressen. DDT sprutades ut tonvis, man kvicksilverbetade grödorna osv. Det fick allvarliga återverkningar även på allt annat liv, fågeldöden är ett exempel. Boken ”Tyst vår” av Rachel Carson bidrog till att man fick upp ögonen för vad som höll på att hända, och massdödandet minskades radikalt.

Det vore tråkigt om vi får en repris på DDT- och kvicksilverbetningsproblemen med nya, ännu effektivare gifter. Siffrors exakthet kan säkert diskuteras, men trenden är tydlig. För alla insekter, här en länk till CNN. Och alla är viktiga, pollinatörerna och allihop. För vem tar hand om allt som dör i naturen? Döda vilda djur? Visst, vi har asätare bland däggdjuren, men de räcker inte för det. Alla döda växter. Allt det vi kallar förmultning, det sköter till största delen insekterna. Världen skulle bli helt outhärdlig och för vår del obeboelig utan krypen.

Nu tror jag inte att alla insekter är på väg att försvinna, ingen anledning att slå på domedagstrumman av den anledningen. Men det är illa nog med det som händer en stor del av dem. Förhoppningsvis kan trenden vändas, och humlan på bilden och alla andra flyga mot en bättre framtid.

Vi hörs!

Äntligen en lysingbidam! Men de blir allt färre...

I går fick jag äntligen en bild för i år på en lysingbihona! Dags att komma nu, när praktlysingarna nästan blommat slut!Så här ser hon ut:

Praktlysingarna har blommat ett tag. Bilderna nedan på en blomma och en lysingbihane är från 26 juni. I solitärbinas värld är det ofta så att hanarna kläcks och flyger omkring någon vecka före honorna. Så att de hinner känna av området och -inte minst- peppa upp sig, kan man tänka.

Lysingbin lever av nektar och pollen från lysingväxter. Vissa lysingväxter producerar också en olja, som bina tar till vara. Lysingbina har här hos oss minskat i antal varje sommar de senaste åren. Det kan bero på de kalla vårar vi haft två år före detta, och i år på den onaturliga vårvärmen med högsommartemperaturer hela maj, som fått blommor att dra igång tidigt och blomma klart på nolltid, om de inte dött torkdöden innan. Förhoppningsvis är det så, men det finns andra allvarliga saker som påverkar våra humlor och bin i synnerhet och insekter i allmänhet. Resultatet är att de stadigt minskar i antal, både art- och individmässigt.

Jag tittade ut genom fönstret i förmiddags och fick se någonting som gnistrade som ett smycke i toppen på en torr kungsljusstängel från i fjol.

Jag får det till större ängstrollslända. Den var paparazzovänlig och släppte fram kameran nära nog till närgränsen. Inte alla som gör det, man tackar!

En trädgårdssnylthumla på väg bort någonstans -förhoppningsvis inte för evigt- får avsluta dagens blogg. Ska fundera litet på problemet med allt färre insekter här i världen.

Vi hörs!