Chromophobia -Det får man inte ha om man ska sätta färg på sin släkthistoria!
Det var ingen som nappade på mitt tips i förra bloggen om BBC:s video Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art där det hävdas att vi matats och matas med fördomar om att färg är fel, svart-vitt och färglöst är bäst så mycket och så länge att vi nu tror på det. "De där väktarna av god smak ... intellektuella människor – de klarar det inte – krocken är för svår, säger Professor Brinkmann." Kolla gärna videon, den är intressant!
Själv är jag färgskadad, kör helst med färg i bilderna. Absolut inget fel på svart-vitt, massvis med fantastiska svart-vita verk har gjorts och görs. Likväl tycker jag att dokumentära bilder får ett helt annat liv om det är färg med, till exempel Prokudin-Gorskiis bilder från Ryssland som jag berättade om och länkade till i förra bloggen. Han och hans bilder dök upp i huvudet på mig när jag började intressera mig litet för min släkthistoria. Släktingar lånade mig välvilligt bilder från tidigt nittonhundratal som jag skannade och bearbetade för att få bort skavanker som tillkommit genom åren. Fläckar och sprickor tillför verkligen ingenting men stör ordentligt.
När jag höll på med de gamla svart-vita och sepia-bilderna kom jag att tänka på en ny finess i Photoshop som jag läst om, möjligheten att färglägga monokroma bilder. -Det måste jag ju prova! tänkte jag. Och då får man ju inte ha färgfobi! Det har jag inte heller, men jag undrade hur i all världen resultatet skulle bli. Hur skall Photoshop kunna räkna ut vilka färger som skall användas? Men försöka duger ju, så jag satte igång provverksamheten.
En originalbild på farmor med systrar, någon gång på 1910-talet:
Efter Photoshops neurala filter:
Farfar med tre av sina döttrar, original:
Efter PS-behandling:
En samling kusiner, troligen slutet 1950-talet. Syrran och jag längst nere till höger.
Efter PS-färgläggning:
För att kolla hur nära PS träffar i färgläggningen tog jag denna bild (samtliga personer nedan finns i yngre upplaga ovan) och gjorde om till sv-v:
Sedan körde jag PS neurala filter och så här blev resultatet:
Mitt i prick blev det ju inte, och man får räkna med "mistor" här och var där det inte blir färglagt. Men inte helt galet heller. och det finns verktyg i filtret för att justera och byta ut färger, men det lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller precision, det är inte helt lättarbetat heller eftersom bilden man gör ändringar i är väldigt liten. Det kommer kanske förbättringar med tiden? Jag har funderat över hur färgvalen görs, kan nyanser i gråskalan ge någon ledning? För mig är det som i sketchen där Gösta Ekman säljer spelkuletillbehör till Lena Nyman och säger om "magic hole" att "det vete f-n hur det går till".
Oavsett hur det går till tycker jag att det är en trevlig funktion, fullt användbar i många fall. Visst, det händer att det ser för jäkligt ut, kräver ändringar som blir komplicerade och arbetskrävande, ibland behövs betydligt bättre redigeringskunskaper än jag besitter. Men ofta nog kan det ge riktigt fint liv åt gamla släktbilder. Prova gärna!
Och får AI träna litet mera, så kommer vi inte att se någon skillnad! :)
/B
Ps.Å tack för länken!
Mvh
Fredrik
Hälsningar Lena
Sketchen "I sportaffären" är underbar! :-)
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=JGHsPHz7I2Y&t=155s
Men jag har också sett bilder där det gått alldeles snett. En rekryt i Kronans uniform "kläs om" till att bära uniform från främmande makt.
Nu då jag hunnit fundera mer kan det ju också var positivt med en anpassning till målgruppen, att en kolorerad version kan kännas mer lättillgänglig.
Men visst, gränsen mellan att göra lättillgängligare och att hitta på är för mig viktig att redovisa. Man kanske kan visa båda versionerna sida vid sida, ungefär som du här?
Tvåan och trean är nog mest spännande, gillar dem.
/Gunnar S
Inte testat sådant än.
/N
Första bilden upplever jag som just färglagd, av en skicklig retuschör. Det fanns en del sådana på den tiden. Andra bilden är jag efter en del tittande mer tveksam till. Även om färgbild var en realitet så borde den vara mjukare i kontrasten. Tredje bilden avslöjar sig nog på grund av avsaknaden av röda ögon med en sån pang på-blixt. Däremot känns färgerna trovärdiga.
Intressant inlägg och att du visar med exempel vad tekniken kan åstadkomma.
Att verkligheten i de flesta fall uppfattas i färg är kanske ett argument för färgbilden om syftet med bilden är att ligga nära verkligheten och det finns ju genrer där färg är viktigt, botanik, fåglar och andra djur. Men eftersom en bild är en bild och inte verklighet utan just en tolkning eller kanske snarare en beskrivning av verkligheten så blir färg en berättarkomponent. Något sändaren vill ha med, av olika skäl, eller en komponent som läsaren i sin tolkning läger vikt vid.
Men det här är nog en evighetsfråga som håller för många kannstöperier utan att för den skull bli ordentligt utredd. Tack och lov ska man kanske tillägga.
/Gunnar S