Äntligen!

Nu är vi där! På den rätta sidan! Vi har passerat den magiska tidpunkten! Från och med nu blir det bara ljusare! Ett tag i alla fall...

Detta är mycket viktigt, utan ljus inga bilder!

En annan viktig sak är de stundande helger som avslutar och inleder våra år, det gamla och det nya. Vissa förberedelser har kunnat anas i de nedre delarna av tomten, i de där skrymslena som man lätt förbiser. Det rörde sig i buskarna när det snöade häromdagen, 100-400-zoomen fick göra tjänst. Det var inte vildsvin, inte hjort eller rådjur. Men det såg juligt ut...

GOD JUL på er!

Vi hörs!

Allting går med elektricitet – och ingenting utan.

”Allting går med elektricitet” sjöng Tage Danielsson. Och ingenting utan, skulle jag vilja tillägga. Vi har lärt oss det nu, först en hård lektion av Simone med flera dagars liv utan ström i ledningarna. Nu någon månad senare kom Sven med en repetition av Simones upplägg, om än något kortare. Ett knappt dygn utan el fick vi. Kan tyckas som en baggis, men den här gången kände jag hur all positiv ork bara rann iväg ut i sanden medan vi fixade med stearinljus, satte batterier i radion och tog fram gasolköket.

Nå´n gång då och då med något decennium emellan kan det kanske upplevas som mysigt, men att en gång i månaden sitta i mörkret och lyssna till vindar som låter likt expresståg i full fart uppe i trädkronorna är ingenting jag längtar efter. Dessutom var utetemperaturen lägre nu, vinden formligen drog värmen ur huset med sina närgångna smekningar av väggarna. Vi har en härlig braskamin, men den värmer inte hela huset.

Nåja, efter ett dygn kom elen alltså tillbaka. Så vi började ställa undan stearinljus, gasolkök och ljusstakar, och tömma hinkarna med reservvatten i dag, när det varit tämligen lugnt ett tag och mässlingen på Eons avbrottskarta började lägga sig. Då fick jag syn på ett smalt nederbördsområde rakt genom Skåne, från norr till söder, på DMI:s radarbilder. En kort stund senare var det här.

Allting måste vara himla känsligt nu efter Sven. Tjugo minuter ungefär varade snöandet, men det räckte för att skrämma bort elektriciteten från ledningarna. Vi satte oss suckande i vardagsrummet och Amba lade sig i stolkorgen, på spaning efter den ström som flytt.

Vi undrade om det var något träd som lagt sig på ledningarna igen –då skulle återkomsten nog dröja- eller om det möjligen kunde vara så att Eon-folket röjt en ledningsgata och råkat slå på strömmen där medan det fortfarande fanns någon kortslutning. I så fall kanske det kunde gå litet fortare.

Vilket det var får vi väl aldrig reda på, men det kvittar. Det viktiga är att efter trekvart fick vi tillbaka strömmen. Och det kändes underbart! Och skönt är det med en bra UPS. Fem gånger den här stormen har den ryckt in och försett datorn med ström medan jag avslutat och stängt pga totalt strömavbrott, en gång för ”electrical noice” under 5 sekunder. Tack kära UPS!

Strax innan strömmen återkom gick Amba och jag på promenad. Vi tittade ut över slätten och det såg kallt ut där också. Inte blev det så mycket snö, undrar hur mycket det hinner komma i morgon av det utlovade innan det övergår i regn. Skånsk vinter…

Vi hörs!

Varde ljus! Varde Rätt ljus!

Det är inte lätt, det här med ljus. I fotovärlden är det ju allsmäktigt, det där ljuset. Utan ljus kan vi stoppa undan våra kameror hur många ISO de än har på skalan, saknas ljus blir det ingen bild. Och när vi har ljus och får våra bilder i kameran, då vill vi förr eller senare titta på dem. Då behövs det också ljus, antingen från bildskärmen vi tittar på eller från ljusarmaturer som belyser de utskrifter vi vill kunna se.

Jag tänkte här hålla mig till den senare biten, att titta på bilderna. Det är förknippat med vissa problem det, upptäcker man efter hand. Bilderna ser inte likadana ut på laptopen som på den stora skärmen vid stationära datorn. Titta på bilder på TV:n ska vi bara inte tala om, allt jobb med bildredigering bara rasar när TV-bilden visas. Utskrifterna som såg så fina ut i går kväll när jag skrev ut hemma i vardagsrummets milda sken ser bedrövliga ut när jag visar dem för kompisarna i dagsljus. Alldeles för mörka och färgerna är en katastrof!

Det är då man börjar söka hjälp av de upplysta (!) och får lära sig att man inte bara måste ha ljus, man måste ha DET RÄTTA ljuset. Skärmen skall kalibreras och profileras, ljuset i rummet där man håller till med sin bildbehandling skall vara RÄTT, inte fint eller vackert. Skärmen ska inte visa ”fina färger”, inte ha häftig kontrast, inte vara ljusstarkast möjligt. Nä, det skall vara RÄTT färger, RÄTT kontrast, RÄTT ljusstyrka. Samma sak när man skall bedöma sina utskrifter, inte lönt att sätta sig i det behagliga, dimmade ljuset i bästa soffhörnan. Det är inte ”bra ljus” eller ”behagligt ljus” eller ”vackert ljus” som gäller, även här skall det vara RÄTT ljus!

Det är när man börjar titta närmare på det där med RÄTT ljus som man förstår att det inte är det samma som LÄTT ljus. Tvärt om, skall man ha RÄTT ljus gäller det att vara upplyst och klar i skallen. Klar i skallen får man försöka ordna till på egen hand, upplysning finns det massvis med här på Fotosidan där flera duktiga och inte minst Stefan Ohlsson frikostigt delar med sig av sitt stora vetande. Man kan lära sig oerhört mycket om neutralgrå omgivning, dagsljuslysrör / lampor, kalibrering, profilering och så vidare här på FS. Kunskaperna finns i forumet, så jag ger mig inte in på något amatörmässigt försök att lära ut någonting.

Det är en annan sak jag funderar på i sammanhanget. Vi som fotograferar, hur mycket bryr vi oss om dessa viktiga saker? Alla vi som lagt och lägger flera tiotusentals kronor på kameror och utrustning, vad gör vi för att kunna presentera resultatet av hobbyn på ett riktigt sätt? Inte minst, hur mycket bryr sig våra fotoklubbar?

Jag gissar att en mycket stor majoritet av alla digitalfotografer inte bryr sig alls, de är nöjda med det som blir. Men vi som är med i fotoklubbar, som diskuterar olika kamerors kvaliteter, är med i fototävlingar, hur mycket bryr vi oss? Alldeles för litet, enligt min mening. När man lagt mycket jobb på att ta en bild, en hel del jobb på att få bästa resultat i bildbehandlingen – eller lagt ett stort jobb på alla inställningar för att få en perfekt bild direkt ur kameran för den delen – hur är det möjligt att vi låter mödan stanna där, inte bryr oss om hur resultatet visas? Ute i klubbarna som anordnar tävlingar för egna medlemmar och gör bilbedömningar åt andra klubbar, vad gör man för att få riktiga bedömningsförhållanden? Är det verkligen just att bara strunta i det?

Jag har sett exempel på väldigt olika visningar, projektorer så ljussvaga att en klart överexponerad och utfrätt bild från ett vinterlandskap sett näst intill välexponerad, möjligen något underexponerad ut, till nya moderna projektorer med ”fantastiska bildegenskaper och otroliga färger” som utan vidare lyst fram makalös detaljrikedom i en flera steg underexponerad bild typ ”svart katt i kolkällare en mörk natt”. Och jag har sett exempel på visningar med noggrant kalibrerade och profilerade skärmar/projektorer, där den kräsne bildmakaren fått sitt arbete korrekt bedömt. Hela skalan finns.

Jag frågar alltså, hur mycket bryr vi oss? Är det vanligt att klubbarna lägger tid och pengar på korrekta bildvisningar? Är det många eller ett fåtal klubbar som likt majoriteten av alla miljoner amatörfotografer nöjer sig med hur det blir? I det senare fallet är det ju inte så respektfullt mot de fotografer man bedömer bilder åt, man vet ju inte ens om det ser ut som fotografen tänkt eller käpprätt åt skogen eller om det är nästan bra. Men i verkligheten kanske det är en bedövande majoritet av klubbarna som verkligen bryr sig?

I klubben som jag är med i tittar vi just nu på det här problemet. Hur långt skall vi driva perfektionismen, hur mycket pengar kan/vill vi lägga på det? Hur gör andra klubbar? Om någon från klubbverksamheten bidrar med kunskaper/åsikter blir jag himla glad!

(Bilderna bara för att det är en fotoblogg. Och litet för att de helst skall ses i "rätt ljus" ;-)  )

Vi hörs!