Leica-balansering; tredje bloggen gillt!

Efter Bengans blogginlägg om att det skrivs för mycket om Leica här på FS-bloggarna har jag ju hörsammat hans vädjan om balansering och bloggat om andra kameror än just Leica. Först funderade jag på hur jag skulle lösa uppgiften, och kom på att jag kunde ju blogga om de kameror som av olika anledningar hamnat här hos hustrun och mig. Jag började med enögda kameror som har ett objektiv att fotografera med och därutöver är försedda med sikte, så kallad sökare, sedan kom jag till tvåögda kameror, sådana med två objektiv -ett att fotografera med och ett att titta genom för att man ska kunna se hur det kommer att se ut på en mattskiva i ett ljusschakt.

Nu tänkte jag som avslutning ta upp riktiga kameror (riktiga för mig alltså, det finns många som invänder mot användandet av riktiga i sammanhanget), alltså de som kallas enögda spegelreflexkameror. När jag sommarjobbade i fotoaffär i mitten på sextiotalet hade Canon just kommit med modell FP som hade en storebror vid namn FX. Canon FX hade en ljusmätare av CdS-typ, ett "öga" till vänster på kamerahuset. Den ville jag ha, men den kostade för mycket mätt med min sommarjobbslön så det fick bli den enklare Canon FP, samma kamera men utan ljusmätare. Jag var mycket fäst vid min FP, men jag har inga bilder på den, jag sålde den i ett svagt ögonblick i slutet på sjuttiotalet. Men jag har bilder på en annan Canon som är ganska lik till utseendet, nämligen FT QL. Den kom senare och blev en drömkamera, senare avlöst av FT b och ännu senare F1, alla oförverkligade drömmar. När jag kommit några år in i den digitala världen kunde jag inte låta bli att köpa en FT QL när jag hittade en för ett par hundralappar, med två extra objektiv (pirat). Så här ser den ut:

Det fanns ju en hel uppsjö med fabrikat om man ville ha en enögd spegelreflex, som Canon, Exacta, Mamiya, Minolta, Miranda, Olympus, Pentax,  Topcon, Praktica (hade en som hette Super TL), Yashica (hade en som hette TL-Super), Zenit för att nämna några. Även Zeiss hade sådana, vissa med fast(!) optik, och Leica hade Leicaflex (ajajaj, där kom en Leica med ändå!). Mycket att välja bland alltså, hustrun skaffade en avlösare till sin Rolleicord och fastnade för Mamiya/Sekor 1000 DTL:

När Olympus kom med OM blev den mycket populär, jag funderade på en sådan men det kom aldrig längre än till funderingar. Numera har jag trots det en Olympus OM-2N:

Någon Olympus blev det alltså aldrig då på den gamla tiden, när jag började sakna min sålda Canon FP beställde jag en kamera från ett postorderföretag, Ellos av alla. De hade inte bara kläder alltså :-) Valet föll på ett paket med Chinon CE-4 med motor och en Nissin stavblixt. Kameran hade Pentax k-fattning för objektivet, som fanns på flera märken, det var ett argument som dög tyckte jag då.

Jag trodde att jag skulle återuppliva fotointresset som varit på sparlåga länge, men det blev mest party- och semesterbilder tagna med den.

Annat blev det med återupplivande av fotointresset när "det digitala" kom in i mitt liv, men det är en helt annan historia.

Vi hörs!

Mera icke-Leica i bloggen!

Bengan fick ju igång mig häromdagen när han skrev om att det var för mycket Leica i bloggarna och att det borde uppvägas. Jag letade fram litet bilder på kameror jag har, och tog några nya till ett svarsinlägg. Det var riktigt kul, och fick mig att sätta igång med det jag tänkt länge men inte blivit färdig till, nämligen att fotografera de kameror som av olika anledningar hamnat i min och hustruns ägor genom livet.

Nu har jag inte bara samlat på mig en hög kameror, jag har dessutom genom åren kommit i besittning av en samling krämpor. Det ställer till det ibland, till exempel är det ingen höjdare för mig att plåta med kameran på stativ. Det ger upphov till statiskt arbete i muskulaturen, som i sin tur leder till diverse mindre trevliga effekter. Dessutom har vi haft otrevligt varm och fuktig luft ett bra tag här, och varmare ändå blir man ju av att släpa fram utrustning att fotografera både med och av. Sammantaget ledde det till viss trötthet och svårrörlighet så att säga, detta sagt inte som ursäkt för men förklaring till vissa teknikbrister som kan förekomma i vissa bilder.

Nog om det, över till kamerorna av icke-Leicatyp! Jag började ju med kameror som har ett fast objektiv och någon form av sökare för att kunna rikta rätt. Nu tänkte jag ta upp en annan variant med två fasta objektiv, ett för att fotografera med och ett för sökaren. Jag för min del har aldrig förstått vitsen med den tvåögda spegelreflexkameran, liksom mätsökarkameror är den himla besvärlig om man vill ha tele eller makro. Men den är ju utmärkt att fotografera jämtårsjubilarer, politiker, årsmöten, kyrkliga syföreningar eller folk på stan med, typen var mycket populär hos tidningsfotografer och Vivian Maier har i efterhand blivit synnerligen berömd för sina bilder tagna med en sådan. I rätt händer är det alltså utmärkta kameror!

Här följer några exempel på tvåögda spegelreflexkameror, först en som har första biten av namnet gemensam med ett bilmärke som har liknande status:

Rolleiflex sedd från sidan med filmframmatningsveven:

Den fanns i något enklare utförande för mer vanligt folk, Rolleicord. Här är hustruns, hon har tagit många diabilder med den och har en 6x6-projektor!

Rolleicord var ju billigare än Rolleiflex, så den hade ingen sådan där flott vev att mata fram filmen med. Man fick nöja sig med en rund knapp på sidan att snurra på. Men så var det ju länge även på Leica och andra.

Om man tyckte att 6x6-kamerorna var stora och klumpiga kunde man köpa en Yashica 44 som tog 4x4cm bilder på 127-filmspole. Den hade inte heller vev.

Yashica 44 från sidan:

De här tvåögda spegelreflexkamerorna hade ljusschaktsökare, man fällde upp sidoskydd och kunde studera sökarbilden på en mattskiva. Spegelvänt, det gällde att hålla tungan rätt i mun om man skulle panorera!

Så här ser Yashica 44 ut med uppfällt ljusschakt:

Rolleiflex och Rolleicord hade samma lösning, så jag ödar inte bild på dem med uppfällt ljusschakt.

Vi hörs!

Leica-förbud, vill vi ha det?

Bengan Bus tar upp ett problem i sin blogg i dag, det skrivs alldeles för mycket om Leica skriver han och efterlyser ett förbud mot detta nörderi. Men så farligt är det väl inte, ibland kan en onörd till och med hitta något av intresse i Leicafloden. Bengan tycker att mat, resor och natur (bland annat) ska få chansen att väga upp den tunga Leicavågskålen. Nu är jag själv en av dem som hela sommaren kämpat hårt för att blogga om naturliga ting och varelser tillsammans med andra intressenter på det området, så vi ligger nog bra till i kampen om utrymmet. Leicafolket brukar i och för sig inte gilla naturfoto, och alla som provat att fotografera med ett rejält supertele eller ett supermakro på en Leica förstår varför! Vid sådana tillfällen är det svårt att förstå vurmandet för en aldrig så fin mätsökarkamera. Men den kan ju vara bra i andra sammanhang!

I kommentarerna till Bengans blogg efterlyses även skriverier om andra märken en Leica, och vem kan motstå en sådan vädjan? Inte jag, så jag kollade i skåp och bildarkiv, till och med satte en kamera på stativ framför ett par objekt. Här följer några gamla klenoder.

Först en Zeiss Ikon, en Super Ikonta 531/2. Rena slagskeppet!

Eller pansarkryssare, kanske. Man kunde så klart ta bilder i både porträtt- och landskapsläge.

Om någon undrar varför 120-spolen oftast kallades träspole, så ser man svaret här. En äkta träspole sitter i min Super Ikonta. Det ni!

Kodak gjorde också kameror. Revolutionerande sådana, avsedda för vanligt folk! Som Kodak Junior till exempel.

Även den kunde användas både för högt och lågt bildformat. Och den tog metallspole, Kodaks 620.

Leica var så klart inte ensamma med småbildsformat, jo först men inte så länge. Kodak kom med Retina.

Retina hade en skärpedjupstabell i botten som gick att använda även om kameran satt i beredskapsväskan. Genomtänkt!

Senare kom Kodak med Retina IB och ett par till. Någon av Retinamodellerna hade Hillary med sig uppe på Himalaya på den där berömda premiärturen.

Sådärja, fyra stycken icke-Leica fick jag med. Det finns ju ytterligare några riktigt revolutionerande kameramodeller att nämna, som Kodak Instamatic 50 och inte minst Instamatic 100. Mycket minnesvärda, de såldes nästan fortare än vi hann plocka fram dem när jag jobbade i fotoaffär på sextiotalet. Dom har nog aldrig ansetts vara särskilt nördiga, tvärt om. Jag har tyvärr ingen i skåpet så jag kan inte få till några bilder på underverket.

Men som sagt, fyra icke-Leica plus två omnämnda har jag. Bra va, eller hur Bengan? ;-)

Vi hörs!

Sorgeliga saker hända, särskilt nu i våra dar...

I kväll handlar Vetenskapens Värld om Arktiska slukhål, Arktis smälter. Länken går till SVT Play. Det är ju sorgeliga saker. Det finns andra sorgeliga saker också, som den minst sagt omfattande insektsdöden. I går hade SVT en dokumentär om det, "Massmordet på insekterna", länken till SVT Play. Insektsdöden är sannerligen sorglig, den är fullt märkbar för alla. Det är några år sedan jag konstaterade att det behövs inget insektsborttagningsmedel när man tvättar bilen, det finns inga intorkade insekter att ta bort. Förr i tiden blev rutan full med krossade insekter när man körde en sväng, nu händer det ytterst sällan att det över huvud taget blir någon splash på rutan. För varje år blir det färre insekter här hos oss, förr gick det inte att ha ytterlampan ovanför dörren tänd om man inte ville få en svärm av flygfän på sig när man öppnade. Det "problemet" är borta. Vi har bara enstaka fjärilar, just nu inte ett enda solitärbi, bara få blomflugor. Jag gick en sväng runt huset i eftermiddags med kameran, det var inte mycket att plåta.

Ett ensamt honungsbi besökte malvan.

Man kan tro att det var två, men detta är samma bi.

En spinnmal hämtade nektar tillsammans med en annan mal.

Hungriga var dom kan man tänka. Det riskerar den här damen också att bli när allt fler av hennes byten spinner. Själv är hon inte insekt utan spindel.

Inte bara spindeln riskerar hunger, fåglarna är också illa ute när det blir ont om insekter. Om någon tänker att det är ju synd, men vadå? så ska man komma ihåg att vi människor också riskerar hunger, allt fler pollinerare är hotade eller redan utdöda. Inte så bra för frukt- och bärskörd liksom andra insektspollinerade grödor. Försvinner de föraktade insektsgrupperna som tar hand om till exempel koskit och döda djur blir världen ganska kladdig och illaluktande. Man ska inte glömma att insekter står för en stor del av nedbrytandet av döda växter också.

Så nog är det sorgeliga saker på gång, inte minst med tanke på att i stort sett all insektsbekämpning är onödig i jordbruket, vilket visas i programmet. Förresten, förr gick jag aldrig utan jacka de sammanlagt 800 meterna för att hämta post sommartid, det fanns alldeles för många kryp som hade intresse av mig. När jag hämtade posten i eftermiddags gick jag bararmad, det var inga som helst problem. Inte en enda intresserad insekt fanns att se.

Usch! Ja, egentligen är det andra ord jag känner för att använda, och många. Men det ska jag bespara er. Lyssna gärna på den här.

Vi hörs!

Tredje gången gillt! Chromofobia-tankar.

Det här med färgläggning av gamla monokroma bilder och filmer har satt igång en massa tankar hos mig, och de blev inte färre med BBC-videon Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art, tvärt om. När jag började digitalisera gamla släktbilder och sedan provade att färglägga dem i Photoshop, var jag mycket tveksam. När jag skickade de monokroma bilderna till kusinerna och bifogade de färglagda bad jag nästan om ursäkt för tilltaget. Känslan att det inte är riktigt tillåtet, att originalet förvanskas, kom genast fram.

Men efter hand som jag höll på minskade det "obehaget". Jag tyckte förvisso inte att det var tillåtet dokumentärt, men fullt acceptabelt för hemmabruk att tillföra liv i de gamla fotona. För det tycker jag absolut att det gör, människor och miljöer blir levande på ett helt annat sätt med färg i bilderna. Dessutom är det ju inte nytt, kolorering av foton har gjorts sedan urminnes tider så att säga.

När jag sedan såg videon om chromophobia blev funderandet allt intensivare. Jag kom att tänka på en vän med mycket stort intresse för brittisk historia, inte minst de båda världskrigen. När jag börjat mitt projekt kom vi att diskutera frågan, och han nämnde att det finns kolorerade filmer från båda krigen. Han tyckte att det blev en helt annan upplevelse att se dem jämfört med originalen, människorna blev verkliga, levande i de kolorerade filmerna.

Om man funderar vidare, än så länge är PS neurala färgfilter långt ifrån perfekt. Det får visserligen högst betyg i en genomgång av program jag hittade på nätet, men det finns naturligtvis oerhört mycket kraftfullare program för professionellt bruk. Om de träffar rätt färgmässigt pga AI eller med hjälp av operatör (man vet ju en hel del om vilka färger som var aktuella under krigen till exempel), är det då fel att visa färglagda filmer som dokumentärer?

Ju mer jag funderar, desto mer tror jag att frågan om rätt eller fel helt enkelt är fel fråga. Jag tycker att jag skall fråga mig "varför reagerar jag som jag gör?" i stället. När jag tycker att det känns fel, är det för att jag har färgfobi? Är det verkligen förvanskning att färglägga om färgerna är rätt? Det finns ju sätt att kolla sådant, museiföremål t.ex. men även färgfoton redan från första världskriget. Förresten -är färgerna riktigt rätt på de bilderna? Andra världskriget ligger ju närmare i tiden och är ännu lättare att få rätt färger på.

Jag nämnde filmer från krigen som färglagts. I en kommentar till förra bloggen skriver Torbjörn Olsson "Man har färglagt gamla svartvita filmer, bl a med Helan & Halvan, med mycket lyckat resultat. Filmerna har snyggats till digitalt och man skulle nästan kunna tro att de är nyinspelade." Det är imponerande vad som kan åstadkommas!

Jag har den senaste tiden bytt inställning till kolorering från ganska negativ till ganska positiv. Rätt utfört kan det som jag ser det tillföra mycket. Därmed inte sagt att det skall användas på allt alltid. Men jag har nästan botat min chromofobia :-)

Ett inte helt färdigställt projekt får avsluta:

Nu är jag färdig med färgfobifunderandet! Tror jag.

Vi hörs!