Tredje gången gillt! Chromofobia-tankar.
Det här med färgläggning av gamla monokroma bilder och filmer har satt igång en massa tankar hos mig, och de blev inte färre med BBC-videon Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art, tvärt om. När jag började digitalisera gamla släktbilder och sedan provade att färglägga dem i Photoshop, var jag mycket tveksam. När jag skickade de monokroma bilderna till kusinerna och bifogade de färglagda bad jag nästan om ursäkt för tilltaget. Känslan att det inte är riktigt tillåtet, att originalet förvanskas, kom genast fram.
Men efter hand som jag höll på minskade det "obehaget". Jag tyckte förvisso inte att det var tillåtet dokumentärt, men fullt acceptabelt för hemmabruk att tillföra liv i de gamla fotona. För det tycker jag absolut att det gör, människor och miljöer blir levande på ett helt annat sätt med färg i bilderna. Dessutom är det ju inte nytt, kolorering av foton har gjorts sedan urminnes tider så att säga.
När jag sedan såg videon om chromophobia blev funderandet allt intensivare. Jag kom att tänka på en vän med mycket stort intresse för brittisk historia, inte minst de båda världskrigen. När jag börjat mitt projekt kom vi att diskutera frågan, och han nämnde att det finns kolorerade filmer från båda krigen. Han tyckte att det blev en helt annan upplevelse att se dem jämfört med originalen, människorna blev verkliga, levande i de kolorerade filmerna.
Om man funderar vidare, än så länge är PS neurala färgfilter långt ifrån perfekt. Det får visserligen högst betyg i en genomgång av program jag hittade på nätet, men det finns naturligtvis oerhört mycket kraftfullare program för professionellt bruk. Om de träffar rätt färgmässigt pga AI eller med hjälp av operatör (man vet ju en hel del om vilka färger som var aktuella under krigen till exempel), är det då fel att visa färglagda filmer som dokumentärer?
Ju mer jag funderar, desto mer tror jag att frågan om rätt eller fel helt enkelt är fel fråga. Jag tycker att jag skall fråga mig "varför reagerar jag som jag gör?" i stället. När jag tycker att det känns fel, är det för att jag har färgfobi? Är det verkligen förvanskning att färglägga om färgerna är rätt? Det finns ju sätt att kolla sådant, museiföremål t.ex. men även färgfoton redan från första världskriget. Förresten -är färgerna riktigt rätt på de bilderna? Andra världskriget ligger ju närmare i tiden och är ännu lättare att få rätt färger på.
Jag nämnde filmer från krigen som färglagts. I en kommentar till förra bloggen skriver Torbjörn Olsson "Man har färglagt gamla svartvita filmer, bl a med Helan & Halvan, med mycket lyckat resultat. Filmerna har snyggats till digitalt och man skulle nästan kunna tro att de är nyinspelade." Det är imponerande vad som kan åstadkommas!
Jag har den senaste tiden bytt inställning till kolorering från ganska negativ till ganska positiv. Rätt utfört kan det som jag ser det tillföra mycket. Därmed inte sagt att det skall användas på allt alltid. Men jag har nästan botat min chromofobia :-)
Ett inte helt färdigställt projekt får avsluta:
Nu är jag färdig med färgfobifunderandet! Tror jag.
Vi hörs!
Som du säger så tycker folk att bilderna blir mera levande, och jag tror att det beror just på att de tillförda färgerna återför bilden mot verkligheten - den verklighet som fanns framför kameran vid fotograferingstillfället.
Sorry alla entusiaster, men att fotografera i svartvitt är inget annat än att avlägsna sig från verkligheten - även om det i många fall kan tillföra motivmässiga fördelar.
Och så vidare, och så vidare... :-)
Nu finns det såklart dom som säger varför inte fota i färg direkt, vara sig det e analogt eller digitalt! Jag tror inte det finns något bra svar på det! ;)
/B
Ps. Det finns mycket att läsa om framtiden! Här kan vara en början!
https://docs.microsoft.com/sv-se/azure/machine-learning/concept-deep-learning-vs-machine-learning