Superlätt att ladda Super-8!

Det var det inte med standard 8mm… I en kommentar till mitt förra blogginlägg tar Sten Björklund upp Kodaks smalfilmssystem Super-8. När Super-8 kom 1965 var det egentligen en ännu större revolution för smalfilmarna än Instamatic var för fotoamatörerna.

Många stillbildskameror hade varit mycket svårladdade, för en del skulle antagligen arbetsmiljöverket ha krävt tillgång till sjukvårdsutrustning och helst sjukvårdspersonal för att tillåta anställda att stoppa film i om det varit aktuellt nu. Trångt, mörkt, vassa kanter, tröga öppningar, skjuvande metall, krångligt uttänkta filmvägar med mera vållade både huvudbry och ibland blodvite när film skulle sättas i. Vissa modeller var i stort sett omöjliga att öppna om man inte kände till knepet. Inte konstigt att man ville få det gjort när man köpte film! För de flesta hände det inte så ofta, en filmrulle skulle helst räcka till flera helger och högtidsdagar. Framkallning och kopiering kostade en hel del.

För smalfilmarna var det på liknande sätt. En 8mm filmrulle var egentligen en 16mm (!) som kördes två gånger genom kameran, framkallades och klövs till två 8mm som skarvades ihop. En rulle räckte till knappt tre och en halv minut om man använde 18 bilder/sekund, använde man 24 bilder/sekund blev det under 3 minuter. Varje film kostade motsvarande 250:-.

Eftersom man skulle exponera halva filmen åt gången, måste man ladda, filma, sedan vända rullen, ladda och filma igen. Två laddningar per färdig 8mm film. Det gällde att tänka rätt, att vända spolen fel gjorde att filmen blev spegelvänd och av sämre kvalitet även i övrigt. Och det var lätt att ladda fel bland alla filmupprätningsspolar, filmsträckare, tryckplattan osv. Borde ju inte vara så svårt att konstruera en kamera där filmen går rakt från ena spolen till den andra, tycker man. Men precis som med stillbildskamerorna gjordes de mest fantastiska omvägar för att omöjliggöra för gemene man att ladda rätt. Ja, inte avsiktligt så klart, men resultatet gick åt det hållet. Filmsallad var ett välbekant begrepp, filmen hamnade inte rätt utan trasslades ihop där den kunde hitta alternativ väg inne bland mörkrets irrgångar i kameran. Ja, ni har väl sett Kalle Ankas fågelfilmande på julafton? Inte så långt från verkligheten, faktiskt.

Med Super-8 var problemen lösta, i med kassetten och kör! Rakt igenom, 15 meter film utan att vända eller ladda om! Super! Fuji kom samtidigt med en egen lösning, Single-8, egentligen bättre än Super-8 på flera sätt, men Kodaks enorma tryck med annonser och övrig marknadsföring gav resultat, Super-8 blev ledande.

Många trodde att gamla standard-8 eller som det kallades ”dubbel-8” skulle leva jämsides med Super-8 som ett alternativ för de mer avancerade amatörfilmarna. Super-8 hade ju plastkassett, ingen ordentlig tryckplatta av stål, rena smäcket men bra för nybörjare så klart tyckte de som kunde någonting. Innehavaren av stadens ledande fotoaffär hade många standar-8 kameror i lager, flera fina saker som Paillard Bolex och Beaulieu, de vanligare Eumig, Bell&Howell, Sekonic, Elmo och liknande.  Han menade att någon framtid för standard-8 inte fanns, och reade snabbt ut lagret till halva priset, ren förlust.

Och han fick rätt. Super-8 vann på knock. Det kom mängder med filmkameror, rena nybörjarkameror så klart men även många riktigt avancerade modeller, som Beaulieu Super-8, en riktig skönhet att drömma om! Och drömma var vad som gällde för de flesta, den var inte billig. Linkopia/Expert gjorde sitt bästa för att få ut Single-8, men Kodak och Super-8 var som en ångvält. Eumig var välkända, Chinon gjorde en lång serie från enklast enkla till avancerad med minst sagt rejäl zoom. Och många, många andra. Kodaks egna super-8 kameror hamnade i bakvattnet, men det viktiga för dem var ju filmförsäljningen så de gjorde inte så många modeller.

Även på gamla hederliga småbildssidan kom åtgärder för enklare laddning. Canon hade sina QL-modeller, Quick Load, där en anordning på bakluckan såg till att leda filmen rätt när man fått laddtungan på plats genom att bara lägga den över kugghjulet och en liten bit till, utan att man behövde fästa den i upptagningsspolen. FT-QL till exempel, som ett tag var min drömkamera.

Drömkamera ja, drömde jag aldrig om Leica? Självklart! Det har nog alla plåtande pojkar gjort i alla tider. Men jag insåg snabbt att det jag ville plåta inte riktigt gick ihop med Leica. Sätt på ett några hundra millimeter långt tele på en mätsökarkamera så förstår ni vad jag menar. Eller bälg/mellanringar, parallax kan ställa till siktandet rejält, om man mot förmodan skulle se någonting alls. Förvisso kom ju Leitz med Leicaflex också, men för den gällde samma som för Hasselblad, inte lönt att ens drömma.

Vaddå inte passa fotograferandet, det är ju bara en massa släktingar och kompisar på bilderna i bloggarna om ”min” fotohistoria? Ja, det stämmer för bilderna i resterna av mitt fotoarkiv. Alla mina Carouselmagasin, askar med diabilder, svartvita negativ och sånt, fick en extra ordentlig sköljning med långtidsdopp genom en vattenläcka där de ställts undan ett tag. Det blev inte så bra det, nej. Det tog ett tag innan jag upptäckte vad som hänt, och doppet fick verka ordentligt om man säger.

Därför blir det som vanligt den här gången också, ett par bilder på kompisar -och mig själv! från sjuttiotalet för att rättfärdiga namnet fotoblogg. En del bilder klarade sig genom att befinna sig på annat håll när vattnet flödade, och de resterna finns i alla fall kvar. På ena bilden syns jag tillsammans med en väns fästmö, jag lånade henne en stund. Ja, bara medan bilden togs förståss, det var hennes kille som knäppte med min kamera. De är för övrigt fortfarande ett par!

Vi hörs!

2018-07-19 12:27   syntax

Jo, mätsökar-Leica är suverän - men inom ganska begränsade fotograferingsområden. Prövar man med annat så blir det problem, som du konstaterar.
Yoshihisa Maitani var på 1970-talet en japansk kameratekniker. Han fotograferade gärna med Leica M. En dag ville han ta lite närbilder och använda längre tele, men när han förstod vilka tillbehör han måste köpa, och hur knöliga dessa var att använda - beslöt han sig för att konstruera en spegelreflexkamera som var lika liten och smidig att använda som en M-Leica. Så föddes Olympus OM 1.
Den sortens smidighet har ju sedan blivit standard.

Svar från aasaboe 2018-07-20 14:18

Begränsad och begränsande kamera för en begränsad grupp fotografer med mycket begränsat särintresse skulle man kunna säga om man vill vara elak. Men det vill jag inte, så jag låter nog bli ;-)

Svar från aasaboe 2018-07-20 15:25

Jag glömde ju Yoshihisa Maitani som du berättar om, den biten av fotohistorien kände jag inte till. Tack för informationen, skall stoppas in i minnesbanken!

2018-07-21 20:29   Bjarne

Härliga nostalgiska bilder! Sista är extra fin tycker jag, och visst är du dig lik! Jo, pappa höll på med dubbel-8, och visst hände det att samma filmhalva blev exponerad mer än en gång. Det ledde bland annat till semester på Gotland två år i rad, så en del scener kunde filmas om igen!

Verkligen synd med dina bilder. Hoppas en del klarat sig i alla fall.

Hälsningar, Bjarne

Svar från aasaboe 2018-07-22 08:39

Tack Bjarne! Foto och filmning förr var en konst på mer än ett sätt! ;-) De förlorade bilderna är ju inte kul, men i det långa loppet knappast en "katastrof". Det är nog bara jag som saknar dem ;-)