Hårda diskussioner på Fotosidan! Om fotografi, och inte minst om Fotografi.
På fotosidan finns som sagt kolossalt mycket att lära om fotografi. Och även om Fotografi, den med stort F alltså, Den Riktiga Fotografin! Det diskuterades livligt vad som egentligen är Fotografi. När jag var ny här var det fortfarande många som ansåg att digitalfoto inte hörde dit, och svor dyrt och heligt på att aldrig någonsin köpa något så hädiskt som en digitalkamera.
Även olika riktningar inom Fotografi diskuterades. Jag förstod mycket snart att naturfoto var den i särklass lägst stående formen av fotografi. Uteslutet med stort F där! Naturfoto stod möjligen aningen högre än att fotografera sin katt, ett fullständigt bottennapp i sammanhanget. Eller bilder på familj och vänner, hemska tanke. Låt sådant stanna i familjealbumet och besudla inte Fotosidan med eländet, hette det.
Trots sin position i bottenträsket kunde tydligen även naturfoto graderas. Vitsippor på våren, det var den yttersta kränkningen av Fotografin, förstod man. Kunde framkalla svåra magåkommor hos verkliga Fotografer. Eller fåglar. Tulpaner och andra rabattblomster ska bara inte nämnas. Eller hemska tanke, solnedgångar. Hjärtinfarkt var en av de lindrigare effekter sådana kunde framkalla. Jag deltog en enda gång i diskussionen, i en tråd som började med att modellbilder borde bort, sedan kattbilder som följdes av barnbilder. Då skrev jag ” Och alla dessa fågelbilder. Och fjärilsbilder, blombilder, krypbilder och naturbilder. Och bilbilder, stillebenbilder och fine art... Egentligen borde alla bilder bort från Fotosidan!” Lyckades faktiskt hitta igen det gamla inlägget… ;-)
Skaran av Fotografins försvarare var uppdelad även den, de som diskuterade och de mer militanta som höll frontlinjen i fora och bildgrupper. Det tycktes finnas en sammanslutning, kanske kallad VVVFV (Värdiga Väktare av Verkliga Fotografins Värde) för de mest aktiva pöbelbildbekämparna. I ett forum var det en väktare som belåtet meddelade att nu hade han gett kritik på ett större antal kattbilder och liknande, och att det skulle bli intressant att se om de kritiserade skulle våga återkomma med nya skräckbilder. Inlägget blev flitigt påhejat av anhängare, detta manade till efterföljd menade man.
Det måste nämnas att det fanns visst fog för kritiken mot bildflodvågen. Digitalkamerornas framgång ledde till ett enormt intresse för plåtande hos ”gemene man”, och en mycket stor del av de nyanlända på Fotosidan såg den som ett ställe att visa upp sina bilder. De läste aldrig Fotosidans målsättning, att vara ett ställe där man kan få bildkritik och på så sätt utveckla sitt fotograferande. Tvärtom såg de kritik av sina bilder som rena personangrepp, och mothuggen kunde vara rejält bitska.
Inte konstigt att det blev motsättningar och hårda ord. Det tråkiga var att Fotografins Väktare inte nöjde sig med att ge kritik på bilder utan i stället nedvärderade hela kategorier av fotograferande. För mig är det en utmärkt illustration av det gamla talesättet ”att spola ut barnet med badvattnet”. Det hände ibland att jag kände mig som jag ser ut på den här några år gamla selfien, ”mitt arga jag”.
Men oftast återgick jag snabbt till mitt ”snälla jag” igen, det var inte särskilt meningsfullt att reta upp sig på grälandet här på Fotosidan. ”It aint worth it” som sydstataren säger i Tex Averys tecknade filmer.
Jag tog de båda självporträtten före och efter duschen en dag när förhållandena var gynsamma för ändamålet, skulle man kunna uttrycka det. Båda så klart förstärkta i PS, fullt så ängla-wannabeaktig som på sista är jag förhoppningsvis aldrig. Avsedda för skojändamål. Jag såg inte förrän vid uppladdningen att de är försedda med en dödssynd, en signatur på bilden. Ett hett ämne även det! Jag ids inte radera...
Med åren har de här diskussionerna blivit allt färre, skönt det. Naturfoto kan fortfarande få en känga här och där, jag för min del bryr mig inte det minsta om sparkförsöken. Jag tycker om att få omgivningen på bild, se det man normalt inte ser alls. Att samtidigt få växande kunskaper om det fotograferade är mycket stimulerande, och skulle bilderna väcka intresse hos någon eller några som ser dem är ett stort mål nått. Och att kanske få upp någon eller några människors ögon för vad som sker med mycket av det vi ofta bara tittar förstrött på, tar för givet men faktiskt är totalt beroende av för vår överlevnad är hela tiden en drivande dröm. Det kan inget naturfotografiförakt ändra på.
För visst finns det väl plats för alla sorters fotografi, med litet eller stort F. För min egen del har jag till största delen övergett svartvitt, och kemikalier har jag avskaffat fullständigt, utan den digitala utvecklingen hade jag aldrig återupptagit den gamla hobbyn. Men jag kan naturligtvis fortfarande imponeras av fotografer som kör svartvitt och/eller gammal teknik. Exempel syns här dagligen, ingen nämnd och ingen glömd. Utom en då, Alf Johansson med bloggen Omtag har gjort stort intryck, inte minst de fantastiska nattbilderna från Stockholm, tagna med storformatkamera under nattliga hundpromenader, bifogat många kloka ord om både fotografi och annat. Många andra kategorier kan också imponera, även om jag inte själv ger mig in på efterföljd.
Jag stannar oftast kvar i naturen, och söker bilder som kan leda vidare till sökande efter ökad kunskap för mig och förhoppningsvis någon av de som råkar se dem. Samlar på mig bådadera som biet samlar nektar och pollen. Och har utomordentligt trevligt under tiden! Dessutom är det ett mycket bra sätt att hålla både kroppen och knoppen igång. Och det skall man ju!
Vi hörs!
Själv har jag under en längre period av mitt liv varit yrkesfotograf med egen större ateljé. Det innebar att jag hade att hitta bildlösningar för andras projekt, att förverkliga andras bildidéer hela tiden. Inte så fotografiskt inspirerande alla gånger (rent av förskräckligt ibland). Numera är jag sedan många år en glad amatör. Jag plåtar vad jag känner för i stunden – helt opretentiöst; solnedgångar, katter, blommor, hustrun, glada barn, blanka vattenytor, och så vidare. Hej vad det går!
Din beskrivning av amatörskapet är precis vad jag också tycker att det skall vara! Kör på!
Hälsningar
/ Peter
Har hängt på fotosidan ganska länge nu och sett hur diskussionerna och debatterna gått om vilken typ av fotografering som är den allra finaste.
Fint eller ej men det jag märkte när mina föräldrar gick bort och jag gick igenom alla deras bilder var att de på blommor och fåglar hade inte mycket värde för mig. Hade ju ingen referens till dessa, men bilder med människor på och speciellt med släktingar, de sa mig något. Dessutom bilder från långt tillbaka var värdefulla tidsdokument även om det var undermålig kvalité.
Hälsn!
Mv/Gunte..
Det verkar som om det inte finns mer polariserande än diskussioner på nätet. Och alla har rätt! Dvs utifrån sin egen ståndpunkt.
Jag tror att de flesta av oss är mer eller mindre dokumenterande, tar bilder av det som vi upplever och har runt om oss, men jag tror också, som du, att de bilderna som håller längst är bilder på människor, möjligen en del miljöer.
Under tiden fortsätter jag som vanligt. ;)
//GöranR
Toppen bilder!
MvH
Johnny