Litet naturligt från vår närmaste omgivning i Linnekullatrakten.

Osäkra sökarbilder.

Jag har ännu inte bytt ”normaloptik” på kameran på allvar. Alltså bytt sommarnormalen 150 makro mot vinternormalen 100-400. Men det börjar nog bli aktuellt nu, Skåne är känt för sitt blåsande och söker man det blir man inte besviken. Det kan man däremot bli om man försöker plåta makro i svischandet… Här är en höstfluga från igår som fastnade på bild när den och gullriset den satt i råkade passera fokalplanet just när jag tryckte av. Nästan, i alla fall.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kunde jag konstatera att makro var bara att glömma. I alla fall om jag ville vara någorlunda säker på att använda ett språk som passar sig en söndag. Det fick bli sommar-alternativnormalen 70-300 som hamnade på kameran. Jag tänkte mig några actionbilder på vår lille kisse, Nicke. Amba (hunden) och jag gick ned på gräsmattan, Nicke kom snart efter. Godispåsen åkte fram, de fick var sin liten leversnitt att tugga på. Jag tänkte att det kunde vara bra att värma upp Nickes uppmärksamhet så att jag sedan kunde kalla på honom och få fina bilder när han kom springande mot mig i lagom takt. Efter godisutdelandet gick Amba och jag bort en bit, Nicke satt kvar. Jag satte mig på huk med kameran beredd och lockade ”Nicke! Mer gottis kanske?”

Som gammal brukshundare och samtidigt kattälskare VET jag ju att katter inte är som hundar precis. 100% inkallningssäkerhet existerar bara inte i kattvärlden. Men man kunde väl få ha litet tur? För en gångs skull? Icke sa Nicke. Reaktionen kan sammanfattas ”Va? Ville du nå´t?”

Jag höll kameran i högerhanden, och medan jag höll Nicke i sökaren plockade jag med vänsterhanden fram godispåsen och skramlade med leversnittarna. Det brukar vara ett säkert sätt att fånga hans intresse. Men, men… ”Ah du! Tror du att jag är nå´n slags lydnadsjycke va? Det låter mycket roligare där borta!” mimade han med radarörat.

För att riktigt visa sitt ointresse för husses övningar började han röra sig mot det där outsägligt intressanta i buskaget, och lade sig sedan ned i gräset.

Jag VET att det är en avledningsmanöver, han luras litet innan han sätter full fart mot husse och Amba. Men jag vet aldrig hur länge det ska dröja innan han drar iväg så gräset krullar sig. Han brukar hålla sig tills jag ger upp och sänker kameran. Den här gången hann jag NÄSTAN plåta starten:

Efter ett par lätt suddiga bilder fick jag en riktigt suddig… Men sedan hann autofokusen ifatt med beräkningarna. Samma gjorde inte jag med siktandet, men han hamnade inom bildytan i alla fall.

Det går undan när han kommer, omedelbart efter var det dags för tvärbromsning

Och sedan en stoppsladd nästan uppe i husses knä. Där hade jag inte en chans med siktande eller zoomande.

Nåja, den här fick litet efterjobb och får duga som katt-action i dag:

Förvisso är det osäkert att få skarpa bilder med makro i den skånska blåsten, men att plåta en framrusande katt är inte mycket lättare det. Det är i båda fallen högst osäkert att man får till det man tror att man har i sökaren. Kanske dags att byta motivområde? Visserligen blåste det som attan ute på Lillö vid Kristianstad när Fjälkinge Fotoklubb hade utflykt där, men stadsmotivet höll sig i alla fall stilla…