Vad man minns… 2
Eritrea i mitten av 90-talet
Söndag förmiddag på torget i Asmara. Kaffe, behaglig värme och Bob Marley strömmande ur högtalarna.
Kriget med Etiopien var äntligen över och det kändes nästan som att sitta på en piazza i Italien.
Bilen tog oss från höglandet utefter de slingrande serpentinvägarna ner till Massawa vid kusten.
Någonstans där stannade vi för en snabb kisspaus. Flickan som bar på sin lillebror kom gående utefter en stig och jag lyfte kameran, tolken hjälpte mig att tacka för bilden.
När någon idag nämner Eritrea tänker de flesta på diktaturen och på Dawit Isaak, den svensk/eritranska medborgaren och journalisten som sitter fängslad utan rättegång sedan 23 september 2001 för "brott mot rikets säkerhet". Davit brott bestod i att han skrivit några regeringskritiska artiklar i tidskriften Setit.
Davits öde, om han lever eller ej, är lika osäkert som obekräftat.
När någon nämner Eritrea tänker jag naturligtvis på Davit Isaaks öde men också den där flickan med sin lillebror på ryggen - hon som jag mötte utefter vägen mellan Asmara och Massawa.
Hur det gick för henne är nämligen lika osäkert.
Eritreas stora gissel är de hundratusentals landminor som placerades ut under krigsåren. Minor som ligger kvar, lika lömska som osynligt livsfarliga i terrängen.
Hur många barn som trampat på minor sedan freden 1991 finns ingen officiell statistik på.
Kanske var det en säker och minröjd stig hon gick utefter.
Jag hoppas det.
Tommy
Var vi människor föds, och till vilken värld, är som en Triss-lott.
Att råka födas i en hyfsad värld är därför endast ett biologiskt privilegium.
mvh/per-erik