Mina Leica-drömmar
I början av mitt fotografiska liv för sisådär 60 år sedan minns jag hur jag satt på biblioteket och lusläste fotografiska tidningar, beställde fram samlade årgångar och fastnade alltid för annonserna från Brandt optik som hade agenturen för Leica. Och genom att titta på de stora fotografernas bilder begrep jag att Leica var grejen. Kamerornas kamera liksom. Skarpare än skarpast, king of bokeh etc.
Men en Leica M var utom ekonomiskt räckhåll. Det blev en Zenit 3M istället, en spegelreflex från Sovjetunionen som luktade traktordäck.
Alltnog, det var med den kameran jag gjorde mina tidiga stapplande steg i fotografins värld. Den vita hästen i skymningen på bilden ovan är ett av mina första försök att hitta rätt i fotografins värld. Minns fortfarande känslan av när bilden växte fram i framkallninsskålen i det mörkrum jag byggt nere i radhusets pannrum. Tänkte ”om jag haft en Leica hade den blivit riktigt skarp…”
Men den sovjetiska kameran blev en kort historia. Under en sommar på en kibbutz i Israel år 1968, köpte en amerikansk kille från Chicago den för en för dåtiden otrolig summa. Anledningen för hans del var enkel; sovjetiska varor var hindrade från att saluföras i USA och den unge Jeff från Chicago tyckte naturligtvis att det skulle bli "Awesome” att komma hem och visa upp den för kompisarna när höstterminen började på hans collage.
Själv liftade jag snabbt in till Tel Aviv och med fickan full av pengar gick rakt in i en kameraaffär med begagnade Leicor och köpte så äntligen en äkta vara, tror det var en Leica II med en ”trådrulleoptik”, minns inte så noga vad den hette, annat än känslan av att nu jäklar skulle det bli åka av. Och äntligen skulle mina bilder också bli skarpa som rakblad.
Väl hemkommen efter kibbutz-sommaren framkallade jag rullarna i Rodinal och blev grymt besviken. Det noggrant arrangerade självporträttet från kibbutzen visade sig t o m vara tekniskt sämre än de bilder jag lyckats klämma ur rysskameran.
Jag måste ha köpt ett måndagsexemplar av Leica tänkte jag. Leica är ju ändå bäst….. intalade jag mig själv....
Mitt nästa möte med Leica var ett sommarvikariat 1972 som pressfotograf på en sedan länge nedlagd Norrlandstidning. En snyggt sliten svart Leica M och en Summicron-35:a var det huvudsakliga arbetssverktyget. Och visst, negativen såg bra ut, men med dåtidens repro och tryckteknik blev slutresultatet likafullt rejält trist. Ett porträtt på en enspaltare lämnade allt övrigt att önska. "Det är i alla fall inte Leicans fel", intalade jag mig själv.
När det sedan kom till sportfoto - läs fotboll i divison 4 - med samma Leica, monterad med en otymplig Visoflex utan återgående spegel och en 400 mm Novoflex med pistolgrepp fick jag veta att jag levde. Men nån särskild Leica-skärpa blev det aldrig där heller även om jag mot alla odds lyckades få till en och annan målbild. Skarp eller inte spelade mindre roll för tidningens redaktionssekreteraren. Bara man kunde visa att man varit på plats när matchen gick av stapeln räckte för en kioskvältare..
Trots dessa minnen har jag ändå alltid haft en känsla av att Leica trots allt nog är bäst. Men av olika skäl blev det aldrig en Leica för mig, främst för att de alltid kostat för mycket. Men ”vill ha”-känslan har ändå aldrig riktigt släppt taget. En Leica Q3 vore fantastiskt att äga, brukar jag fantisera tills jag kollar vad som är kvar på pensionärskontot sedan månadsräkningarna är betalda….
Mina Leica-minnen kom ändå över mig när jag gick hem från en fotofika igår med Anna Lithander, en av dessa enastående kvinnliga fotografer som berikar den fotografiska världen och som aldrig verkar ha fastnat i teknik eller drabbats av Leica-feber. Anna har bara en kamera och en optik, en svårt sliten Fuji-kamera och ett 16-mm objektiv. Hon har däremot alltid kameran med sig, har tappat den i gatan flera gånger och tänker aldrig på annat än slutresultatet, alltså BILDEN, och vägen dit.
Vilket - som alla innerst inne vet - handlar om helt andra saker än själva kameran; Det handlar om språk, bemötande, känsla för komposition, färgkänsla eller konsten att se i svartvitt, intuition, empati och närvaro. Egenskaper som jag oftare ser tydligare hos Anna Lithander och flera andra begåvade kvinnliga fotografer än hos manliga dito.
Egenskaper som skapar BILDEN.
Porträttet jag tog av Anna igår är alldeles för skarpt som ursprungsfil. Kameror (i det här fallet en Fujifilm x100VI) idag är tokskarpa. Jag drog därför lite i spakarna i Photoshop för att få till en lite mjukare bild som bättre stämmer med hur jag ser på henne som människa och fotograf.
Och kanske för att hålla mina egna Leica-nojor i schack….
Det blir bara bilder mä Leican mä :)
Ses/per-erik
Det blir bara bilder mä Leican mä :)
Kul berättelse om Leica. Många gamla gubbar köper nu - för att dom inte hade råd då.
Om jag blir förbikörd under min promenad på landet av en Harley Davidson i ett förfärligt dån - är det då någon ung lymmel som inte vet hut? Inte alls - det är grannen som har kommit till ålder och kassa, och nu upplever sin ungdoms dröm... :-)
Allt gott/per-erik
/per-erik
även porträttet på Anna Lithander är helt underbart.
har inte en enda åsikt om leica, eftersom jag bara hört om märket men aldrig själv använt. kan dock relatera till det där med att tro att ett märke löser alla problem. ^^ eller iaf många. förr var det så för mig gällande hasselblad. är fortfarande löjligt förtjust i märket, och önskar att jag hade en (fungerande) sådan.
Med vänlig hälsning/per-erik
/Affe
/per-erik
Min första ( riktiga) kamera var också en Zenit 3M, köpte den begagnad och skamfilad 1969 för att fotografera min motorcykel på vårkanten efter en hel vinter i garaget och en rejäl ombyggnation.
Några bilder ur en rulle svartvitt blev det innan kameran gav upp. Efter detta gick det för övrigt hela 10 år innan jag köpte mig en ny kamera.
Hur det gick med bilderna från Zenit M3-an, jo rullen framkallade jag hos Linkopia och resultatet är jag fortfarande lite imponerad över.
/Stephan
Allt Gott/per-erik
Köpte även exponeringstickan Teckno då också!,
Sedan köpte jag en Leica M3 1962, jag hade läst på litet, om han Strömholm, och fårstod att kameran va viktig! Tror jag! ;) Men köpte kameran påavbetalning såklart, då lönen som som spårvagnskonduktör inte va så där väldigt lysande! :)
/B
Ps. Jag har inte haft någon Zenith, men blivit "pålurad" en Kiev någon gång på 1990-talet! Kul och inte minst historiskt intressant Kamera!
/per-erik
Men de stickor dom hade fått över, hade rensats vid en slags vindstädning för ett antal år sedan!
Men det blev ett trevligt samtal i alla fall! :)
/B
Jag har testat Leica men blev inte vän med den. Spegelreflex passar mig bättre.
Mvh Bengt
Mvh/per-erik
Jag skaffade en M4 för några år sedan, närmast för att testa hur en Leica känns och också lite som en investering då jag fick den till enligt mig bra pris. En bra kamera utan vidare, men nog är det lättare att nån av mina Olympusar följer med, känner mig "säkrare" med dem.
Tommy S.
Med vänlig hälsning/per-erik
Allt gott/per-erik