Att förlora en vän

Måndag morgon 2018-04-09

Jag träffade Moustafa Jano för snart tre år sedan på en flyktingförläggning utanför Karlshamn. Han hade, likt tiotusentals andra, flytt från helvetet i Syrien och hoppades på en framtid för sig och sin familj i Sverige. Det var den förhoppningen som drev honom att ta sig till fots över bergen mot Turkiet och vidare i en överfylld gummibåt mot Grekland. Moustafa hade tur, överlevde flykten trots fasansfulla upplevelser.

Alla gjorde inte det, Medelhavet är som bekant idag en en grav för hundratals flyktingar.

Jag fascinerades av att han på flyktingförläggningen - i ett rum som han delade med flera andra och med en gammal laptop (som en vänlig person skänkt honom), lyckades uppehålla en konstnärlig ambition och driv. När jag såg hans bilder såg jag omedelbart att de höll en klass för sig och jag var inte ensam om att tycka så. Under sina få år i Sverige har Moustafa därför haft flera utställningar, bl a en uppmärksammad separatutställning på Fotografiska i Stockholm och på Gnesta-planket. Han är utbildad grafisk designer från Konsthögskolan i Damaskus, men han kan på Migrationsverkets förfrågan inte styrka detta eftersom skolan idag är en bombkrafter och alla dokument och den packning han hade med sig under flykten slängdes överbord för att inte den vattenfyllda och trasiga lilla gummibåten skulle sjunka.

De bilder Moustafa gör är en form av fotografiska collage med tydliga stråk från hans flyktingbakgrund, erfarenheter som blir tydliga, ibland skrämmande men samtidigt djupt allmänmänskliga och varma.

Det handlar, menar jag, om ett konstnärsskap och ett uttryck som är mycket giltigt för den värld vi lever i. Samtidigt är det bilder som kommer att motstå tidens tand

I helgen besökte jag Hjorthagens FolkKulturCentrum här i Stockholm eftersom Moustafa ställer ut där.  Jag gick dit främst för att träffa Moustafa men också för att titta på flera nyproducerade blad. Det blev ett kärt återseende, samtidigt mycket ledsamt. Trots flera försök blånekar Migrationsverket honom familjeåterförening i Sverige. Moustafas fru och barn sitter idag fast i norra Irak under svåra omständigheter.

Det betyder att Moustafa, för att kunna återförenas med sin familj, i dagarna lämnar Sverige för en osäker framtid i en liten ort utanför Sulaymaniyya i Irakiska Kurdistan.

Jag förlorar därmed den naturliga kontakten med en kär vän och Sverige går miste om ett enastående konstnärsskap

Två av Moustafas bilder

2018-04-09 06:54   light

Första bilden verkligen lyckad!

2018-04-09 07:52   luminousoctaves

Fint skrivet, fina bilder. Oerhört tungt kapitel i Sverige historia att vi inte har kunnat ta bättre hand om de som kommit hit.

Svar från per-erik åström 2018-04-09 08:36

Tack Erik. Håller med dig. Det borde vara möjligt att hantera bättre. Till saken hör att Moustafas fru, Reem Jano, är docent i engelska och tidigare universitetslärare i Aleppo. Hon talar alltså engelska galant liksom arabiska och kurdiska. Med den kompetensen borde hon kunna börja som tolk eller lärare i Sverige från dag ett. Och därmed betala skatt. Men så tänker vi inte längre. Istället har andra strömningar och tonlägen gjort sig breda i migrationsdebatten vilket gjort att humanism och sunt förnuft fått vika ner sig.
Med vänlig hälsning/per=erik

2018-04-09 12:46   Khalad

Två fantastiska bilder. Och tragiskt att han inte kan få hit sin familj./ Björn T

Svar från per-erik åström 2018-04-09 18:12

Tack Björn.
Med vänlig hälsning/per-erik

2018-04-09 14:41   alf109

Tragiskt.
/Affe

Svar från per-erik åström 2018-04-09 18:13

Känns förjävligt faktiskt. Ses imorgon.
/pe

2018-04-09 15:35   mombasa

Väldigt fina bilder, både dina och Moustafas. Historien kommer inte vara nådig när den ska skriva det här kapitlet.

Svar från per-erik åström 2018-04-09 18:14

Tack Gunnar!
Med vänlig hälsning/per-erik