Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Inte för att jag är katolik....

.... men jag blev glad idag över recensionen av min och Doris Dahlins bok "I väntan på besked-flyktingar berättar" i senaste numret av  Katolskt Magasin:

”Här levandegörs en mycket viktig del av det moderna svenska samhället och läsupplevelsen är stark och omtumlande. Det här är en bok som alla borde läsa”.


Postat 2017-11-28 13:11 | Läst 1877 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hög standard?

Söndag

Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Paula Bieler anser i en intervju i Expressen att "det är för hög standard på asylboendena" och föreslår en standardsänkning....

Jag tänker på Rafiq som under sina två år i Sverige fick bo på åtta kvadratmeter, inklusive tvättrum. Dusch fanns att dela med andra i korridoren. Ibland delade han sina åtta kvadrat med en annan flykting. 
Idag befinner sig Rafiq på en anläggning varifrån han skall utvisas och där får ingen besöka honom... hur standarden är där vet jag inte... Om Rafiqs öde och flera andras i hans situation går det f ö att läsa i min och Doris Dahlins bok "I väntan på besked - flyktingar berättar".
Men ett vet jag; att om Paula Bieler och hennes rasistiska SD fortsätter sina kampanjer mot de svagaste är det snart dags att kalla partiet för vad det i grunden är: Fascister.

Postat 2017-11-26 09:35 | Läst 2087 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mäns makt och sexuella trakasserier

Jag har funderat mycket de senaste dagarna över de begrepp som nu cirkulerar i debatten kring #metoo. Inte över begreppet våldtäkt, det tror jag de flesta förstår vad det är, och lagstiftningen är också mycket tydlig kring detta brott. Samma gäller begreppet sexuellt ofredande. Även där är lagstiftningen på plats.

Det jag tänkt på handlar om manlig sexualitet kopplad till makt, det som vi kan kalla sexualiserade trakasserier. Och att män med makt tycks ta sig friheter gentemot kvinnor med en sexuellt kränkande underton. Män som kränker den kvinnliga intima sfären helt enkelt. En snabb bisats eller passning räcker och det svarta hålet öppnar sig. 

Låt mig ta två exempel ur verkligheten:

En kvinna i trettioårsåldern kommer tre minuter försenad till ett arbetsmöte i ett stängt rum. Mötet ska avhandla en it-struktur kopplat till en insamlingskampanj hos en av våra mest renommerade ideella organisationer. I rummet sitter redan tre män, en it-chef och två av hans närmaste manliga medarbetare. Kvinnan slår sig ursäktande ner på en ledig stol varvid it-chefen utbrister – ”Här försöker vi passa tiden… och inte verkar du vara djurvän heller!”. Kvinnan ser naturligtvis frågande ut inför detta påstående varvid it-chefen klämmer i med – ”Ja, du sitter ju på musen…” Ingen av de två andra männen reagerar annat än med återhållna skratt och därefter fortsätter arbetsmötet som om ingenting har hänt. Kvinnan i fråga biter ihop trots att magen kniper.

En affärslunch på slutet 80-talet i centrala Stockholm. Lunchgästerna, ett tiotal, innehade samtliga höga förtroendeuppdrag i fackliga centralorganisationer. En ung kvinnlig servitris går runt bordet och tar upp beställningarna. När hon kommer fram till den högste fackbossen och med skånsk dialekt frågar - ”Får det vara Ramlösa eller lättöl”?,  lutar sig fackbossen bakåt i stolen och upphäver med hög stämma så att alla ska höra – ”Raaaamlösa?, säger fröken saaamlag också?”. Några av de andra lunchgästerna skrattade rakt ut, andra höll flinande truten. Hur den unga kvinnliga servitrisen tog kränkningen minns jag inte.

Och sådana här historier från den manliga drängkammaren finns det hur många som helst av. Jag fick reda på händelsen vid arbetsmötet av min fru – det var hon som kom försent till mötet, först ett tiotal år efter själva händelsen, som tur var eftersom karlkräket till då hade bytt jobb och inte längre fanns kvar i organisationen. Annars hade jag väl gett honom på käften. Den andra händelsen – affärslunchen, var jag själv närvarande vid och jag minns att det bara var pinsamt. Men jag gjorde ingenting åt saken, inte där och då jag borde sagt ifrån.

Jag tänker nu att jag på allvar och för alltid ska försöka hålla mig ifrån allt vad sexuella trakasserier heter. Ingen går fri, även jag har en inte alltid så vacker historia när det kommer till plumphet och skitiga bisatser, gränsande till trakasserier. Men från och med #metoo tänker jag aldrig mer köra med ”en liten klapp på rumpan ska väl kvinnor tåla” och annat hö hö. Det handlar om att jag som man ska göra upp med den ryggsäck av dumheter och jävelskap som jag och andra män tycks gå och bära på. Och att fatta att manlig makt och sexualiserade trakasserier hänger ihop.

Som tunga stenar i en mur som sedan länge borde ha rivits ner.




Postat 2017-11-24 12:00 | Läst 2354 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Några få fotografer

Låt mig säga det direkt: Det är få nu levande fotografer som har min reservationslösa beundran. Eftersom jag har ganska smala kriterier så handlar det om ett gäng svenska dokumentärfotografer. Anders Petersen naturligtvis, Cato Lein, möjligen Micke Berg , Sanna Sjösvärd, Hanna Modigh och naturligtvis mina vänner och kompisar i www.fyrafotografer.se . Internationellt har jag alltid beundrat Robert Frank, Bruce Davidson och Don McCullin.

Och så den jag håller högst av alla nu levande fotografer- Josef Koudelka.

Min fru kom hem från Prag för några månader sedan med Koudelkas bilderbok från den sovjetiska ockupationen 1968. Det är en fantastisk bok som jag ofta bläddrar i. Hundratals svartvita bilder tagna av en ung Koudelka under några intensiva dagar då sovjetisk militär övermakt rullade in i staden och kväste folkets krav på demokrati och öppenhet. Jag vet att den eminente Sune Jonsson också råkade befinna sig i Prag samtidigt och senare publicerade sina bilder i en bok. Sune Jonssons bilder är bra men dom slår sig slätt mot Koudelkas närhet och passion och ofta är bilderna tagna med risken att själv räka mycket illa ut. Sådan  passionerad dokumentärfotografi händer bara några få gånger under ett århundrade. Det är boken ett tydligt bevis för.

I dessa tider då så många är upptagna med att diskutera senaste kameramodellen och fotografins tekniska aspekter erinrar jag mig att då, 1968, så fanns inga digitala monsterkameror. Koudelka använde nån sorts gammal öststatskamera och han laddade den med film som han själv spolade upp i kassetter. Ändå är hans bilder så fullständigt enastående både tekniskt och som bilder betraktat. Jag bockar och bugar helt enkelt.

Koudelka blev, efter Prag-ockupationen,  en sorts särling i fotografiska sammanhang. Han levde långa tider utan fast adress, sov vid vägkanterna och gjorde enastående dokumentationer av bl a romernas situation. Han blev en "gatufotograf" i ordets verkliga mening eftersom han i stort sett också levde på gatan. Han skaffade sig visserligen en Leica och blev sedermera medlem av Magnum men han stod alltid lite vid sidan av. Det sista jag sett av honom är ett projekt om muren på den palestinska Västbanken där han har använt en digital-Leica ombyggd till panoramaformat. Hur han nu lyckades få Leica att göra den ombyggnaden.

Men jag tänker att det nog inte spelar så stor roll egentligen. Som fotograf får man försöka hålla till godo med den teknik som bjuds och alltid vara beredd att omvärdera den. Det är bilderna som räknas.

Bara bilderna.

Och som en ständig påminnelse om denna enkla sanning har jag sedan länge denna lilla bild på väggen vid sidan om min redigeringsdator. En bild av en ung Josef Koudelka vid tiden runt 1968 med ett par otympliga analoga öststatskameror runt halsen. 

Postat 2017-11-22 12:32 | Läst 2175 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Som lagrat vin

  

Vissa bilder tjänar uppenbarligen på lagring likt ädla viner. Minns hur jag försökte få till den här bilden 1973 men att det endast blev gråblaskiga kopior av min strävan. Det blev bara ytterligare en sen och tröstlös kväll i det analoga mörkrummet i Fotoskolans labb på Klippgatan i Stockholm för 44 år sedan.

Idag ”kopierade” jag om negativet i min hemmagjorda scanner, d v s ett reprostativ med monterad digitalkamera och negativet mot en ljusplatta. Exponeringen sparades i raw för vidare ”dekantering” i Lightroom och Silver Efx.

Nöjd lutade jag mig tillbaka framför skärmen efter en halvtimmes jobb och njöt av resulatet samtidigt som jag mindes en fin tjej gång för mycket länge sedan. 

Postat 2017-11-20 17:03 | Läst 2423 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa