Starka människor

Det här är Victoria Bergmark, layoutproffs ut i fingerspetsarna. Idag lämnade jag ytterligare bilder till min och författaren Doris Dahlins bok om asylsökande flyktingar. Victoria har en oerhört intuitiv känsla för vad som funkar och inte. Dessutom kan hon allt om tryck och papper. När hon säger "det här förtjänar Amber, obestruket och 150 gram", så nickar jag bara fånigt och säger nåt om "precis vad jag tänkt mig också..." fast jag inte vet. Stark människa helt enkelt. Samtidigt prestigelös eftersom hon vet vad hon sysslar med.

Och det här är min samarbetspartner författaren Doris Dahlin. Hon skriver texter som jag aldrig kommer att komma i närheten av. Hon har fem romaner bakom sig plus lite fackböcker. Men inte för en sekund att hon skryter om det.

Till detta kommer att vår förlagsredaktör också är en  kvinna. I de möten vi har haft sitter jag mest tyst och njuter av sällskapet. Så prestigelöst, så lite tjafs. Bara ren och skär professionalism, samtidigt så nära till skratt och leenden.

Och om ett par veckor är boken - "I väntan på besked", på väg in i tryckpressen.....

Kolorering då och nu

På 80-talet sysslade jag en del med den gamla metoden att "handkolorera" svartvita kopior. Det var ett meditativt pyssel då man använder särskilda vattenfärger i "lager på lager" och markerar särskilda detaljer i bilderna. Framförallt tog det tid och minsta misstag innebar att börja om från början.

Tänkte jag skulle kolla hur det blir med penslar, lager och blandninglägen i Photoshop. Jomenvisst. Det funkar lika bra, om inte bättre.

Dra i spakarna tills man blir nöjd helt enkelt. Bilden tog jag häromåret i Berlin.

Enastående

Min fru kom hem från en resa till Prag igår kväll. Hon hade med sig en tjock bok med Josef Koudelkas bilder från de dramatiska dagarna i Prag 1968  när sovjetiska tanks rullade in i staden för att kväsa tjeckernas försök till demokrati och självständighet.

En hastig genombläddring är överväldigande. Tveklöst är att Koudelka är en av fotografins största nu levande personer. Jag slås av hans enorma närvaro och mod. Han fotograferade med en Exakta kamera med 25-millimeter Flektogon f4-glugg. Trots den relativt klumpiga kameran  åstadkom han fantastiska bilder. Pang på.

Tveklöst är att dokumentärfotografin, när den är bra, har en unik förmåga att binda samman tid och känsla. Bilderna känns lika giltiga nu som då.

Enastående.

Vila från vimlet

I morse avled en människa vid namn Anne Skåner. Jag lärde känna henne när hon var ordförande för Samhällets styvbarn, en organisation som kämpade för upprättelse för barn som vanvårdats i den sociala barnavården, fosterhem och på institutioner. Mellan 2006-2011 arbetade jag i den statliga utredning som kom att kallas "Vanvårdsutredningen och där vi djupintervjuade närmare tusen personer om deras upplevelser. Det kom att bli en av mina viktigaste arbeten och det var så jag lärde känna Anne.

Det känns märkligt att hon nu är borta, endast 68 år gammal. Hon var en fantastiskt person, ofta rosenrasande, men alltid nära till skratt och en kram. Jag minns alla våra telefonsamtal, ofta om allvarliga saker. Hon kunde ringa när som helst på dygnet, upprörd över sakernas tillstånd och orättvisor. Men hon kunde också lyssna, tänka i flera steg och hon hade en räv bakom örat. Hennes engagemang för barn på samhällets skuggsida var genuint och byggde till stora delar på hennes egen livserfarenhet. Hon tillhörde en utrotningshotad sort i inställsamhetens tidevarv. G

Gud vad jag kommer att sakna henne. Och som jag hatar den där jävla cancern.....

Ibland tror jag dessutom att jag har en särskild förmåga att se in i framtiden, i alla fall ana när något allvarligt kommer att ske. Jag vaknade nämligen i morse med en scen ur en dröm. En gammal vithårig man, märkt av livet, hade gett sig ut för att leta efter sin bortsprungna katt men ramlat och slagit huvudet i en sten. Därefter avlidit.

Så gick det till när en av de bästa fotograferna någonsin - Eugene Smith, avled 1978. Och  särskild gammal var han inte heller, endast 60 år, visserligen märkt av ett liv i the fast lane, men alltid med en kreativ besatthet och energi.

Någon timme efter att jag vaknade kom så beskedet om Anne Skåners bortgång. 

Det är en sorglig dag idag, jag behöver en stund att vila från vimlet.

Det vimmel vi kallar livet. Så närvarande och plötsligt så borta.