En skandal

Innan jag gick i pension arbetade jag under sex år i den statliga utredningen om barn som vanvårdats i den sociala barnavården under 1900-talet. Utredningen blev en av de mest omfattande utredningarna någonsin och vi djupintervjuade närmare 1000 människor om den vanvård de upplevt i fosterhem och på institutioner. Vi kartlade varenda händelse då stat och kommun trädde in som förälder, vi förde statistik på detaljnivå, skrev referat, läste tiotusentals gamla journaler och lyssnade till människor vars barndom präglats av hugg och slag, säck och aska, rutten mat och sexuella övergrepp.

Alla vittnesmål, texter och ljudintervjuer är sekretessbelagda i drygt 60 år. men den dag de blir offentlig handling kommer det att vara ett tungt historiskt dokument om en mörk del av 1900-talets folkhem.

När arbetet slutligen redovisades för regeringen och dåvarande minister Maria Larsson (Kristdemokraterna) minns jag hur hon fick tårar i ögonen, lade huvudet på sned och lovade att ta resultatet på största allvar. En upprättelse skulle ske och en ekonomisk ersättning utlovades till de drabbade. Men sen skedde en del märkliga turer, en ersättningsnämnd inrättades dit människor kunde vända sig och få sin historia bedömd för att därefter komma i fråga för ekonomisk ersättning. Endast en mindre del av alla vi intervjuade befanns berättigade till denna ersättning. Men märkligast av allt var att man införde en gräns år 1980, efter vilken det inte var möjligt att ansöka om ersättning. Som om vanvården i forterhem och på institutioner på något magiskt sätt skulle ha upphört just detta år.

En som trotsade detta är författarinnan Sofia Rapp Johansson (född 1980) som varit placerad i flera fosterhem och som varit utsatt för vanvård, bl a sexuella övergrepp. Sofia har har beskrivit sin uppväxt i böcker och intervjuer.  Hon valde att stämma staten och efter diverse turer är nu fallet avslutat i Högsta Domstolen. Sofia Rapp Johansson får ingen ersättning för sitt lidande och hon skall nu dessutom betala ca 300.000:- för rättegångskostnaderna.

Sofia är en ung människa märkt av den barndom där det samhälle som skulle ansvara för hennes trygghet och uppväxt svek henne och hennes syster. När hon nu kämpat och krävt upprättelse slår istället systemet tillbaka med full kraft. 300.000 kronor är inget man snyter ur näsan och pengarna skall vara betalda inom kort, annars väntar införsel, kronofogde och Gud vet vad.

Var f d minister Maria Larsson tagit vägen vet jag inte, är inte ens intresserad, men det lär knappast gå någon nöd på henne. Jag kommer dock aldrig någonsin att glömma hennes glansiga ögon. Det som idag framstår som krokodilglans, en välvilja till intet förpliktigande.

En svensk skandal är vad det handlar om. Hur man tystar den som vågar ifrågasätta orättfärdiga beslut.

Du som vill läsa mer om Sofia Rapp Johanssons kamp kan göra detta på https://sofiarappjohansson.com

För tydlighetens skull: Bilderna i det här blogginlägget är tagna på barnhem i Rumänien under 90-talet.

Mardröm

Det är sällan att jag vaknar av starka drömmar numera. Förr brukade jag ha papper och penna bredvid sängen för att snabbt kunna skriva ner några ord eller meningar. Ibland blev det t o m en liten berättelse. Men för en kvart sedan vaknade jag efter en hemsk mardröm. Elaka ögon, Donald Trump som väste och pekade med sitt finger, gulaktiga färger. Klockan är nu 02.45, natt mot lördag 22 oktober, jag dricker ett glas vatten, sätter jag mig vid köksbordet, tar fram kameran och en liten ask där jag förvarar ett gammalt  porlinsöga. Exponerar och vrider till i en app.....

Hundfotograf blir jag aldrig

För några årtionden sedan köpte jag en Volvo Duett av en känd hundfotograf vid namn Åke Wintzell. Han  ansågs då närmast som "hovfotograf" på landets hundutställningar och i tidningen Hundsport. Anledningen till att jag minns hans namn är att jag nästan alltid haft hund och vid några tillfällen ställt ut hundar, alltifrån schäfer, schnauzer, labrador och till den hund jag har nu, en lapsk vallhund. Och fanns alltid på plats fanns Åke Wintzell. Jag kommer ihåg hans mobila studio, några lampor, blixt och en Hasselbladare och jag minns hur han hade en medhjälpare som lockade hundarna med godis så att dom sträckte på sig i de där tjusiga poserna som jag själv aldrig lyckats få till på mina hundbilder. Främst därför att hundars uttryck växlar blixtsnabbt, de gör ett kast med kroppen och bilden är borta.

  Men nu var det Duetten det gällde. Och Åke Wintzell hade en sådan, i originalfärg och allt. Jag slog till eftersom avsikten med bilen var en kärlekssemester till Frankrike. Bara hon och jag och en Volvo Duett, som var perfekt på det sättet att om man tog bort baksätet så rymde den en 200x120 madrass och med lite gardiner blev den ett riktigt mysigt krypin. Det började jättefint. Vi riktigt flög fram utefter E4;an mot Helsingborg och övernattade där med allt vad det innebar i vårt mobila krypin. Dag två på morgonen skrek det betänkligt i motorn när jag vred om startnyckeln och rudis som jag var tänkte jag inte mer på det. Fort genom Danmark och vidare ut på tyska Autobahn utan en tanke på ett bilskrällets oledade rattstång var direkt dödande vid en krock. Nånstans i södra Tyskland steg så temperaturen betänkligt och vi rullade in på en mack. "Aha - der Wassergerät ist kaputt", sa mannen på macken efter en snabb inspektion. Det lät som att han kunde sin sak. Vattenpumpen var åt helvete helt enkelt. Vi övernattade på ett enkelt motell i närheten och nästa dag byttes vattenpumpen på en liten verkstad. "Aber gut", sa reparatören och vi betalade vackert med ungefär halva reskassan. Jag minns att jag förbannade den där hundfotografen....

Vi kom till Alsace i norra Frankrike när vi blev omkörda av en tysk som viftade in oss till vägkanten. "Etwas ist fehl mit ihrem wagen. Er stinkt!" Och det hade han rätt i. En av cylindrarna hade gett upp och vi bestämde helt sonika att göra en 180-gradare och med Lützens dimma efter oss vände vi kosan mot Sverige igen. Mycket tutande blev det av irriterade tyskar bakom oss... men väl i Malmö lyckades vi snabbt kränga av bilen så det räckte till tågbiljetterna hem och en hotellövernattning. Jag dubbelsvor åt hundfotografen....

Och kanske är det därför jag har svårt att fotografera jyckar trots att jag verkligen älskar hundar. När jag försökt blir det inte bra helt enkelt. Här är två relativt ok bilder, dels på vår nuvarande hund, dels på dotterns. Relativt ok som familjebilder, men inte särskilt bra som hundbilder. 

En som också tycker mycket om hund är Alf Johansson, en av fotokompisarna i fyra fotografer (www.fyrafotografer.se). I sin blogg har han har berättat om sina tidigare hundar på ett vackert sätt, om glädjen att leva med hund och om sorgen när de blev för gamla och lämnade jordelivet. Men nu har Affe sörjt klart och skaffat sig ett yrväder, en collie-grabb på 12 veckor som lystrar till namnet Tobbe. Jag träffade Tobbe och hans husse som hastigast idag. Och försökte ta en vettig bild med iFåånen. Naturligtvis rörde sig Tobbe som en hal ål hela tiden, jag försökte hänga med i rörelsen och klippte halva Alfs pannan av bara farten. Återigen konstaterade jag att någon hundfotograf blir jag aldrig.

Och aldrig mer att jag köper en gammal bil av någon hundfotograf heller...

Att fototävla i Förenade Arabemiraten

Jag har aldrig deltagit i fototävlingar. 

Men jag fick ett tips från en vän, född och uppvuxen i Syrien, om en stor internationell fototävling i Dubai, ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, och allmänt sett som ett av de öppnaste gentemot vår del av världen vad gäller syn på alkohol, kvinnans ställning osv. Detta beroende på att landet är ett populärt turistmål för västerlänningar. Dock är det sharia-lagar som gäller. En poet med underförstådd religiös kritik riskerar piskstraff och att få naglarna utdragna. Även om dödsstraff relativ sällan utverkas så är det likafullt ett land vars rättsprinciper är diametralt motsatta våra. 

Alltnog, jag läser igenom tävlingsreglerna och de teman som tävligen går ut på. Jag fastnar för temat "Happiness" där man kan maila in såväl svartvitt som färg och jag tänker på två av mina bilder. Den ena är från när min dotter var nyfödd och vi var uppfyllda av den särskilda lycka som det alltid innebär att få ett välskapt barn. Några år senare avled min dotters mamma, men det är en annan hjistoria.

Den andra bilden, i färg, är också en bild av lycka för mig. En tidig midsommardagsmorgon för inte så länge sedan då dimman låg trolsk över dalen och vi var lite tokiga och alldeles särdeles lyckliga.

Nå, varför skriver jag om denna fototävling? Och varför funderar jag på att skicka in dessa bilder. Skälet är enkelt; Det handlar om fullständigt hialösa prispengar, typ 10-15 tusen US-dollar. Money talks liksom... 

Vi får se hur jag gör. Om inte annat vore det kul att visa herrarna i juryn (några kvinnor är inte med...) att man kan fotografera kvinnor och hud på ett annat sätt än med händerna på täcket om man säger så. 

Bild i tryck

Jag har en åsikt om att att visning av fotografisk bild kan indelas i tre nivåer.

Den första är bild på skärm. Det tilltalar mig sällan. Särskilt inte i mobiler.  Selfies på Facebook blir oftast bara en historia för de närmast inbladade. Instagram likaså.

Det andra är är fotografisk bild på papper. Och kanske främst  i utställningssammanhang. Det är bättre, ger bilden mer rättvisa. Bakom glas och ram kan det o m riktigt elegant. 

Det tredje är bild i tryck. som kan vara hur bra som helst. Om det är bra vill säga. Men när det är bra så är det bäst. I bok eller i tidning är god fotografi en enastående upplevelse, särskilt när text, rubrik, bild och layout korresponderar med varandra. Kanske beror det på den taktila känslan, att man nästan kan ta på bilden och att kunna bläddra genom sidorna i sin egen takt.

Därför var det en extra kick idag att hämta det 28-sidiga trycket från Blurb idag, ett tryck tänkt som en presentation av mitt och en författaren Doris Dahlins projekt - "I väntan", om flyktingar i den lilla staden Härnösand. Bilderna nedan är hastigt fotograferade och ger ingen rättvis åt det superba färgtrycket, men fint som snus blev det.

Made my day, kan man säga.