Något håller på att hända

Sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Det är måndag morgon och jag läser textmeddelanden från min dotter. Hon åkte till Grekland på enkel biljett i torsdags för att arbeta med en organisation som heter Lighthouse Relief i de syriska flyktinglägren. Min dotter är en människa jag både älskar och beundrar, hon har skinn på näsan och hjärtat på rätta stället. Hon kommer att vara där nere fram till i februari 2017. Möjligen längre...

Jag gläds åt vad hon skriver och de iFåån-bilder hon skickar. Bilder av barn som sitter med korslagda ben och med en tummad läsebok i knät. Barn som jag vet bär på minnen av ett fasansfullt krig. Barn som behöver allt stöd i världen för att kunna bli vettiga vuxna. Men nu sitter dom fast, tiotusentals i Grekland. Europa är stängt och till Syrien går det inte att återvända.

Efter att ha läst dotterns meddelanden läser jag Aftonbladet i mobilen. En av dagens huvudartiklar bygger på en undersökning om svenskarnas villighet att hjälpa flyktingar. Trenden är solklar, på ett år har hjälpviljan förändrats dramatiskt. Allt färre - främst bland alliansväljare och bland dem som röstar på SD, vill vara med och agera medmänniskor. Det är också en stor skillnad mellan män och kvinnor. Till männens nackdel om man ser till hjälpviljan. Jämfört med förra året är så tydligt att någonting har hänt.

Jag skriver de här raderna, inte för att starta en diskussion om svensk migrationspolitik, utan mest som en personlig reflektion i en tid då det sker ett mentalt skifte i Sverige, bland de människor som bor här.

Jag tänker samtidigt att om jag vore 40-45 år yngre skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle vara där i ett av de grekiska lägren, laga mat, kasta frisbee med ungdomarna, hålla i engelska-lektioner, vad som helst. Men nu blir det inte så. Jag är för gammal, har för många åtaganden här i jämmerdalen, måste gå ut med hunden, betala räkningar och ta hand om äldre släktingar.

Men jag sätter mitt hopp till min dotter och hennes unga kompisar från resten av världen. Dom som står i leran nere i de grekiska flyktinglägren.

Dom som förändrar den här jävla världen till det bättre.

Bilden av pojken tog jag förresten i ett flyktingläger i norra Irak på 90-talet.

Från en trädgård

Igår lördag deltog jag och ett antal duktiga fotografer i ett härligt evenemang i Anders Frick-Meijer och hans familjs trädgård i Huddinge. Idéen - att ställa ut högklassig fotografi i en vacker trädgård, var lika elegant som minutiöst arrangerad. Dessutom bjöds det på finfika, frukt, öl och vin, poesi och livemusik. Det blev en jättehärlig eftermiddag och jag tog lite bilder...

Två fotografer värda beundran. Alf Johansson och Malin Jochumsen. Malin visade stämningsfulla bilder i färg från Djursholm och hade även med sig en bok med jäkligt skickliga bilder från hennes sons hockey-träning.

Hur många kvinnliga sportfotografer med samma klass finns det förresten i Sverige? 

Affes bilder känner vi väl sedan tidigare. Han är unik i alla lägen, som fotograf, i sina åsikter och som hundälskare.

Här syns Alf igen tillsammans med Göran Tonström, Krister Klereus och Micke Berg. Erfarna fotografer i sina bästa år kan man säga ;-)

Men det var inte bara "fotogubbar" som jag som ställde ut. Särskilt förtjust blev jag i Hanna Lindgrens svartvita bilder och av Eva Karlssons kopior av våtplåtsporträtt, en fotografisk teknik som är så långt ifrån dagens digitala fotografi som det bara går.

Det är helt klart de duktiga kvinnliga fotograferna som kommer med det nya i Sverige idag.

Varje fotograf hade en egen ställning att hänga upp sina bilder på. Min var uppställd under ett vackert äppelträd och jag noterade glädjande en och annan besökare som nogsamt tittade på mina alster. 

Stämningen var uppsluppen och det kom också många besökare. Barn och vuxna i en härlig blandning.

Men så kom det - SPÖREGNET! Det som kunde ha slutat i en smärre katastrof var dock förberett och snabbt som tusan vecklades plast över utställningarna.

Det sägs ju att moderna digitalkameror ska palla regn... Men det tror nog inte fotokompisen Göran Tonström som valde att trängas i ett av partytälten ;-).

Själv utmanade jag vädrets makter för att kolla in mina egna bilder och upptäckte en del intressanta visuella effekter. Hon jag flirtade med i Eritrea t ex och porträttet av Christer Strömholm verkade trivas utmärkt bakom plasten...

Regnet upphörde som tur var efter en halvtimme och solen började titta fram.

 Bandet började också spela och jag tog lite bilder på folk i allmänhet.

Sammanfattningsvis:

En mycket lyckad utställning i en ovanligt härlig miljö.

Stort tack till Anders och hans familj som ordnade detta.

Tårarna imorse

Arlanda imorse 2016-09-01, kl 09.30

Jag och sonen David skjutsade ut min dotter Siri till det väntande flyget Sthlm-Athen.

Hon reste med enkel biljett.. och blir borta till i februari nästa.... ska bistå de syriska flyktingarna i de grekiska lägren... enkelt boende, enkel mat och ett jobb att brinna för.

  Vi hann med en snabbfika, några skratt åt gamla minnen och några hastiga bilder.

Sen försvann  hon genom passkontrollen.

På motorvägen hem kom naturligtvis tårarna.

Men sonen gav mig tröstens ord;
- Pappa - din dotter och min syster, har rest för att göra den här jävla världen en aning bättre....