Mina glättiga strandbilder

Det är inte mycket att orda om dessa bilder, de talar sitt tydliga språk bäst utan ord. Värme. Sol. Vind. Ledighet. Längtan uppåt... Lite banalt, men vad gör man när bloggbegäret sätter sina klor i en efter en paus... 

Fast några ord blir det väl ändå...

Blått som havet...

Grönt som...

Transparent... 

Den här lille pojken gick så bra ihop med parasollen, försökte hålla ögonen på honom för att få till en fin bild på badbyxorna och parasollen, gick si så där. Skärpan...? Äsch...!

Herrar herrar...

 Fladdrande lätta tyger och sommarsommargrönt...

Där uppe skulle jag vilja vara... Ska jag, ska jag inte...?

Tänk om man kunde vara en fågel...! Fågel? En ny sort i så fall...

En ny dag. Idag slår jag till! Fast det blåser ju för mycket just i dag, ingen är uppe och flyger. Vilken "tur" jag har...

Fast det mojnade ju lite och då blev jag en halv fågel i alla fall...

                         Sista bilden är inte tagen av mig, av förklarliga skäl...

                                                     Fortsättning följer...

Klubbmatch - orientering!

Två små Upplandsklubbar möttes för en duell i skogarna utanför stan. Upplägget var mycket enkelt med tre banlängder att välja mellan, klasserna helt blandade på längden och tvären, inga starttider utan var och en "valde" att starta när det var lämpligt och man var klar. Med modern elektronik fungerar detta till synes ospecifika upplägg bra i dessa mindre tävlingssammanhang.

Sheltien Elsa vakar över start- och målgångsutrustningen.

Innehåll: rena kläder, duschgrejer, kanske en matsäck?

Banläggaren Thomas berättar om banorna, skärmplaceringarna (t.ex. att terrängen var rätt öppen på sina håll och skärmarna var lågt placerade) osv.

Tävlingsgeneralen Anders berättar om upplägget, bl.a. att den som vinner i en klass (bana) får 5 poäng, nästa 4 poäng etc, men även att ALLA som deltar får en poäng. I slutändan räknar man ihop alla poäng och den klubb som har fått flest poäng vinner.

Hmmm, blir det här rätt och rättvist...?

Det är frågan verkligen... 

Glad kan man vara ändå oavsett hur det blir!

 En representant för det ena laget. Gissa vilket?

 Startplatsen.

Det andra lagets representanter, en av dem verkar vara osäker på sin klubbtillhörighet av klädseln att bedöma...

Där väntar de, kartorna. Man får inte tjuvkika!

 Precis olägligt går skosnöret upp...!

Vad sade vi om det där med att tjuvkika...

Vad gör de?

= Det här! En speciell liten elektronisk ID-pryl sätts på ett finger, den lagrar starttiden, alla tiderna vid kontroller samt sluttiden för var och en. När man stoppar ner den i avläsaren vid start (som här) har nu den tävlande påbörjat sin tävling. Vid varje kontroll läser man av tiden på samma sätt via en dosa och sluttiden får man på det här sättet också vid målgången. Därmed finns information lagrad som även talar om ifall någon har råkat ta fel kontroll och blir därmed diskad.

Somliga läser kartan omsorgsfullt innan de beger sig till skogen. När man är helt klar över riktningen vartåt man ska kutar man iväg.

Andra har metoden att läsa kartan springandes. Det kräver viss vana, gärna årtionden av träning. Fotografen hade svårt att hänga med som synes...

En äldre herre med samma metod.

Den lilla flickan i rosa läste kartan vid startpunkten ordenligt, men det undslapp ändå: "Mamma, jag förstår inte..." Gråten var nära. Jag kände igen mig så väl från min egen barndom och ungdom.... fy vad hemskt det var, stå där och inte fatta någonting. Mamman här (i rött) var dock väldigt stöttande och pedagogisk, gav goda råd och hängde sedan med ut i skogen utan någon egen karta. Jag tog förresten min bästa bild just på dem, men vill inte publicera den då jag inte har frågat om lov för en publicering...

Somliga beger sig åt ett annat håll...

Lugnet skänker sig över nejden en liten stund nu när alla har kommit iväg. Banläggaren kan bege sig till det tilltänkta målområdet nu.

Annat folk är också i rörelse, nämligen hundmänniskor som håller på och tränar spårning med sina hundar. De stör inte orienterare. Hundarna däremot måtte ha blivit störda av de korsan och tvärsan springande orienterarna.

Målgången. Den klubbkluvna orienteraren uttrycker sin glädje över banan som var skickligt lagd med tyngdpunkt på orientering och inte löpning.

Det hör till traditionen att berätta för varandra om diverse misstag man har gjort. Men även att det visst har gått bra också, typ "här sprang jag rakt på kontrollen, tappade inte en sekund..." 

Det var kul det här, en sån fin dag också! "Trattisar i skogen frestade lite, men jag lät bli..."

 Det väntas in fler från skogen.

"Här tror jag nog att jag tappade minst tre minuter....Valde helt fel väg kom jag på... annars var det inga problem." 

Lyckan var stor, pappa sprang inte vilse...

Ena klubben hade en del barn och ungdomar med och även lite äldre ungdomar.  Jag undrar om han slog brorsan? Det undrade han också.

Hur gick det sedan totalt sett? Ena klubben hade 20 deltagare, den andra klubben 11 deltagare. Vardera klubben hade 6 deltagare var som plockade de främsta poängen (5 - 4- 3 - 2 poäng). Men eftersom alla andra deltagare fick en poäng var också så vann ju klubben med flest deltare. Rättvist? Njaa, men det är inget som skaver någon för detta ordnas för skojs skull.

I november är det dags för en klubbtävling där upplägget är också "orättvist", dvs en s.k. handicapptävling à golf. Alla som har skördat framgångar under årets orienteringstävlingar får ett "sämre" utgångsläge och viss typ rättvisa skipas därmed!

Dagen för Worldwide Photowalk...

... började med att jag sprang efter den här (se bilden nedan) rödhåriga tjejen med min 50 mm. Tidig morgon var det , denna lördag en och halv vecka sedan, solen sken och hennes hår glänste så vackert varje gång hon klev ut på de solbelysta delarna av perrongen. Glömde låta biljettmaskinen läsa av mitt kort i all hast förstås och så många minuter var det inte kvar till tågets avgång så det var bara vända tillbaka till biljettmaskinen...

Dörrarna på Uppsalapendeln stängs förresten numera en minut före avgång. Detta infördes efter att en ung kvinna miste livet ett tag sedan då hon försökte hinna i kapp ett tåg. Under vardagar när det är rusningstrafik står vakter också posterade på perrongen, för säkerhets skull.

Väl i Stockholm blev det en väldigt fin morgonpromenad från stationen till Skepssholmen. Klockan var kring 9, väldigt lite folk var i rörelse och jag fick verkligen öva på att se staden med turistögon. Och då blev det turistbilder förstås!

Sedan blev det Wordwide Photowalk på Skeppsholmen. Fina timmar med lagom mycket (sic!) bilder blev resultatet. Resultatet nu lite längre fram har dock inte alls blivit enligt planen...

Mot stationen igen för att åka hem efter den trevliga promenaden + fikat med likasinnade. Nu flanerar man inte längre precis ensam längs med Stockholms ström.

Folkvimmel....

Fiske i storstan....

Mer fiske, men man kan ju bara njuta också. Det känns nästan som sommar fast det är ju oktober redan!

Medelålders amerikanskor mot svenska punkartjejer.

En Kajsa Kavat?

På hemmaplan i Uppsala igen.

Och nu, nästan nästan hemma.

Det luktar ju apa...!!!

Ett fint ljus på sena eftermiddagen idag... Mörka moln, solen skiner...

Men när vi kliver utanför hemmets väggar slår den emot oss. Stanken. Egentligen luktar det ju riktigt avlopp... I trapphuset. Vad har hänt? Det var inte mer med det, vi hade bråttom iväg.

Men ett par timmar senare när vi kommer hem igen var det etter värre. Det måste finnas ett allvarligt problem någonstans. Översvämning i tvättstugan? En bortrest granne vars avloppsledningar har gett upp och mycket snusk flyter omkring i en lägenhet och sprider odörer ut också?

Maken ger sig ut på jakt efter felkällan. Kommer tillbaka efter en liten stund. Säger: du kommer inte att kunna gissa vad det är! Jag tänker ett varv, men kommer inte på någon vettig anledning till odören.

Detta satt på anslagstavlan längst ner i trapphuset:

Ja! Naturligtvis!

Båtupptagning del 2: konsten att klanta sig flera gånger om...

Trots traumatiska minnen upprepas proceduren varje år. Båtupptagningen.  – Bakgrunden är följande: Vi snubblade över en segelbåt i slutet av en sommar väldigt många år sedan, i ett läge då vi var ute efter en mindre motorbåt egentligen. Vi skulle nämligen öva oss lite försiktigt för sjöliv, totala landkrabbor som vi var, med tre småbarn dessutom.  (Hur det gick till att lära sig segla får bli en annan historia.)

Kvällsstiltje vid varvet efter dagens upptagningar.

Första avmastningen skötte vi galant med hjälp av båtens förra ägare, denna första höst. Men den första upptagningen blev inte som vi hade tänkt oss. Lite för många saker gick INTE som på räls... En av malörerna gav mig dessutom något traumatiska minnen... 

En stilla kväll i årummet, denna båt ska nog upp i morgon.

Vi körde båten uppför Fyrisån en eftermiddag, samma dag som vi hade upptagningstiden. Efter att ha avverkat ungefärligen 1/3 av sträckan (ca 20 min) började det ryka ur inombordsmotorn, strax därpå hostade den till och lade av.  Där guppade vi omkring, något hjälplösa. Vi förstod ganska snabbt att en ankare måste slängas ut, det spelade ingen roll om det fanns ett förbud för det eller inte, behovet blev dessutom helt uppenbart när vi såg att Carl Gustaf närmade sig (ett äldre fartyg som än idag trafikerar nöjesturer från Uppsala ut i Mälaren).  Årummet var ganska smalt här precis norr om Flottsundsbron och känslan av att befinna sig något i vägen var inte helt behaglig.

En undersökning av motorn vidtogs omgående förstås. Den händige maken fick igång den igen, men glädjen var inte långvarig. Efter att ha tuffat vidare ytterligare en sträcka var det kört igen. Och nu var det definitivt caput för färden för egen maskin. Båttrafiken var mycket gles (vi var visst sent ute...), men till slut närmade sig en större motorbåt, skönt. Fast de ville inte ta oss på släp för de hade bråttom till sin upptagning… Vad göra? Vänta. Det gjorde vi länge. Tack och lov var barnen hos farmor och farfar. Till slut kom en pytteliten segelbåt som hade ett hjälpsamt par ombord. De var tveksamma till om deras lilla 2 hk utombordare skulle orka med att dra vår båt. Det blev tungt, men när man hade fått en aning fart så funkade det ganska bra. Fast det blev en väldigt långsam färd!  Den andre båtägaren fick fylla på drivmedel i sin motor ett par gånger; tur att han hade reservdiesel/-bensin med. Upptagningen missade vi förstås med råge; timmen hann bli sen och alla hade gått hem när vi kom fram till varvet.

Ny dag, nya upptagningar, men här är den sista båten uppe på land redan.

Dagen efter: Allt fungerade fint till att börja med. Vi skulle få komma med i upptagningen fast det var fel dag. Vagnen (ett ombyggt lastbilschassi) som vi hade köpt med båten kördes fram av traktorföraren. Tallrikarna som hörde till vagnen hade vi kommit ihåg att ta med hemifrån. Upp med båten, ner i vagnen.  Men, sprintarna som skulle in i stöttorna saknades! DEM hade vi glömt kvar hemma! Det blev lite liv i luckan när alla närvarande började leta efter lämpliga föremål att använda i stället, annars skulle man få ta ner båten i sjön igen. Hörde någon av varvskillarna (klubbkolleger) säga till en annan: ”De tar upp båten för första gången…. :-D” (oklart om ryktet spred sig inom klubben om det nya medlemsparet...) Det fixade sig till slut med provisoriska sprintar,  tack för det!

En skönhet i trä, kräver nog mycket jobb både höst som vinter och vår...

Traktorn drog  iväg med båten i släp. Vi gick efter. Till vår förskräckelse såg  vi att de två däcken på vagnen hade för lite luft! Däcken hade sett bra ut innan båten sänktes ner i vagnen. Vi borde ha kollat däcktrycket ordentligt i förväg, men bland allt som skulle tänkas på hade vi missat detta helt! Och värre blev det: det ena däcket hade en uppenbar punka! Sakta men säkert tömdes däcket, traktorföraren hann få ekipaget precis innanför grindarna när det i princip blev omöjligt att dra det längre. Det skulle aldrig gå att komma fram till vår riktiga plats som angivits för oss. Det blev till att ”nödparkera” ungefär där vagnen nu stod, med stor möda gick det att flytta härligheten ett par meter så att vagnen och båten inte stod i vägen. Denna plats kom att bli vår permanenta plats sedan för många år framåt.

Täckningsprocedurer...

Puh! Vilken pärs! Nu hade man bara det värsta framför sig, men det visste ju vi inget om ännu… Fram med domkraften för att kila in brädbitar under hjulaxlar för avlastning av hjulen/däcken. Domkraften placerades på ett lämpligt ställe, maken började veva för glatta livet, jag stod en bit ifrån. Rätt som det var såg jag hur båtens för började resa sig ur vagnen; hjälp, båten kommer ju tippa bakåt!!!  Vill minnas att jag inte fick något vettigt ur mig utan skrek rakt ut, något fullständigt obegripligt… Maken tittade upp, sade ”Vad?” Helt oförstående tittade han omkring sig, dock inte uppåt. Jag skrek ångestfyllt  ”Ner ner ner…!!!” samtidigt som jag viftade vilt. Inget av detta fick honom riktigt att förstå vad som hände och vad jag höll på med, men han började i alla fall veva ner domkraften. Och båten som hade "vägt" fram och tillbaka på gränsen till att tippa lade sig tillbaka på stöttorna framtill igen...

Det blir en dag i morgon också, stolarna fick vara kvar. Några har redan täckt sin båt, någon redan förra hösten, minst, av presenningens skick att döma.

I mitt sinne hade jag redan hunnit att se maken som ett frimärke under en omkullvällt båt …  Själv tappade jag nattsömnen för ett par nätter när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Detta blev också ett bestående minne som har medfört att jag har blivit extremt riskmedveten vid upptagningar och sjösättningar, kanske rent utav något överdrivet försiktig. Det hela förvärras av att jag är nog "yrkesskadad" också; riskmedvetenhet, riskanalyser etc har kommit att vara närvarande i olika former jämt under mitt arbetsliv. 

Här pustas det ut. Helt uppenbart att jag inte kunde vara osynlig med min telezoom...

Varför hände då detta smått otäcka tillbud? Jo, domkraften kom att placeras i något felaktigt läge med tanke på att båten är väldigt baktung med inombordsmotorn placerad relativt långt bak. Inget som vi hade någon tanke på då som nyblivna båtägare. Vagnen i sig är kanske inte helt idealisk för just vår båt heller. Dessutom fick båten troligen ett felaktigt läge, för långt bak, när den sänktes ner i vagnen.

Idag har vi metodik för att undvika alla tänkbara otrevliga situationer. Vi vet hur båten ska placeras i vagnen och har märkning på vagnen avseende detta. Domkraftens placering är vi noga med (brädor kilas in fortfarande i fall det skulle hända något med däcken under vintern). En extra fristående stötta sätts upp baktill under båten. En lina fästs från båtens för ner till vagnen; detta sker redan före transporten mellan kranen och vår plats på varvet (och vice versa) trots att sträckan är kort. Det ser nämligen annars lite olustigt ut när båtens för lyfter sig en aning vid varje gupp...

Trängsel inför kommande veckans upptagningar. Lilla Sandhamn? Skillnaden är att här trängs inte miljonbåtarna...

Jag bär på min obehagliga minnesbild, men kan hantera detta minne. Maken såg aldrig sig själv som "ett frimärke under båten" och kom ur det hela helt utan men. Dessutom har han varit en av dem som har under flera års tid skött upptagningar och sjösättningar i klubben vilket ju har gett väldigt mycket erfarenhet för egen del också.  Jag behöver alltså inte vara orolig. Ändå kan det kännas lite i maggropen denna tid på året...