Båtupptagning del 2: konsten att klanta sig flera gånger om...

Trots traumatiska minnen upprepas proceduren varje år. Båtupptagningen.  – Bakgrunden är följande: Vi snubblade över en segelbåt i slutet av en sommar väldigt många år sedan, i ett läge då vi var ute efter en mindre motorbåt egentligen. Vi skulle nämligen öva oss lite försiktigt för sjöliv, totala landkrabbor som vi var, med tre småbarn dessutom.  (Hur det gick till att lära sig segla får bli en annan historia.)

Kvällsstiltje vid varvet efter dagens upptagningar.

Första avmastningen skötte vi galant med hjälp av båtens förra ägare, denna första höst. Men den första upptagningen blev inte som vi hade tänkt oss. Lite för många saker gick INTE som på räls... En av malörerna gav mig dessutom något traumatiska minnen... 

En stilla kväll i årummet, denna båt ska nog upp i morgon.

Vi körde båten uppför Fyrisån en eftermiddag, samma dag som vi hade upptagningstiden. Efter att ha avverkat ungefärligen 1/3 av sträckan (ca 20 min) började det ryka ur inombordsmotorn, strax därpå hostade den till och lade av.  Där guppade vi omkring, något hjälplösa. Vi förstod ganska snabbt att en ankare måste slängas ut, det spelade ingen roll om det fanns ett förbud för det eller inte, behovet blev dessutom helt uppenbart när vi såg att Carl Gustaf närmade sig (ett äldre fartyg som än idag trafikerar nöjesturer från Uppsala ut i Mälaren).  Årummet var ganska smalt här precis norr om Flottsundsbron och känslan av att befinna sig något i vägen var inte helt behaglig.

En undersökning av motorn vidtogs omgående förstås. Den händige maken fick igång den igen, men glädjen var inte långvarig. Efter att ha tuffat vidare ytterligare en sträcka var det kört igen. Och nu var det definitivt caput för färden för egen maskin. Båttrafiken var mycket gles (vi var visst sent ute...), men till slut närmade sig en större motorbåt, skönt. Fast de ville inte ta oss på släp för de hade bråttom till sin upptagning… Vad göra? Vänta. Det gjorde vi länge. Tack och lov var barnen hos farmor och farfar. Till slut kom en pytteliten segelbåt som hade ett hjälpsamt par ombord. De var tveksamma till om deras lilla 2 hk utombordare skulle orka med att dra vår båt. Det blev tungt, men när man hade fått en aning fart så funkade det ganska bra. Fast det blev en väldigt långsam färd!  Den andre båtägaren fick fylla på drivmedel i sin motor ett par gånger; tur att han hade reservdiesel/-bensin med. Upptagningen missade vi förstås med råge; timmen hann bli sen och alla hade gått hem när vi kom fram till varvet.

Ny dag, nya upptagningar, men här är den sista båten uppe på land redan.

Dagen efter: Allt fungerade fint till att börja med. Vi skulle få komma med i upptagningen fast det var fel dag. Vagnen (ett ombyggt lastbilschassi) som vi hade köpt med båten kördes fram av traktorföraren. Tallrikarna som hörde till vagnen hade vi kommit ihåg att ta med hemifrån. Upp med båten, ner i vagnen.  Men, sprintarna som skulle in i stöttorna saknades! DEM hade vi glömt kvar hemma! Det blev lite liv i luckan när alla närvarande började leta efter lämpliga föremål att använda i stället, annars skulle man få ta ner båten i sjön igen. Hörde någon av varvskillarna (klubbkolleger) säga till en annan: ”De tar upp båten för första gången…. :-D” (oklart om ryktet spred sig inom klubben om det nya medlemsparet...) Det fixade sig till slut med provisoriska sprintar,  tack för det!

En skönhet i trä, kräver nog mycket jobb både höst som vinter och vår...

Traktorn drog  iväg med båten i släp. Vi gick efter. Till vår förskräckelse såg  vi att de två däcken på vagnen hade för lite luft! Däcken hade sett bra ut innan båten sänktes ner i vagnen. Vi borde ha kollat däcktrycket ordentligt i förväg, men bland allt som skulle tänkas på hade vi missat detta helt! Och värre blev det: det ena däcket hade en uppenbar punka! Sakta men säkert tömdes däcket, traktorföraren hann få ekipaget precis innanför grindarna när det i princip blev omöjligt att dra det längre. Det skulle aldrig gå att komma fram till vår riktiga plats som angivits för oss. Det blev till att ”nödparkera” ungefär där vagnen nu stod, med stor möda gick det att flytta härligheten ett par meter så att vagnen och båten inte stod i vägen. Denna plats kom att bli vår permanenta plats sedan för många år framåt.

Täckningsprocedurer...

Puh! Vilken pärs! Nu hade man bara det värsta framför sig, men det visste ju vi inget om ännu… Fram med domkraften för att kila in brädbitar under hjulaxlar för avlastning av hjulen/däcken. Domkraften placerades på ett lämpligt ställe, maken började veva för glatta livet, jag stod en bit ifrån. Rätt som det var såg jag hur båtens för började resa sig ur vagnen; hjälp, båten kommer ju tippa bakåt!!!  Vill minnas att jag inte fick något vettigt ur mig utan skrek rakt ut, något fullständigt obegripligt… Maken tittade upp, sade ”Vad?” Helt oförstående tittade han omkring sig, dock inte uppåt. Jag skrek ångestfyllt  ”Ner ner ner…!!!” samtidigt som jag viftade vilt. Inget av detta fick honom riktigt att förstå vad som hände och vad jag höll på med, men han började i alla fall veva ner domkraften. Och båten som hade "vägt" fram och tillbaka på gränsen till att tippa lade sig tillbaka på stöttorna framtill igen...

Det blir en dag i morgon också, stolarna fick vara kvar. Några har redan täckt sin båt, någon redan förra hösten, minst, av presenningens skick att döma.

I mitt sinne hade jag redan hunnit att se maken som ett frimärke under en omkullvällt båt …  Själv tappade jag nattsömnen för ett par nätter när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Detta blev också ett bestående minne som har medfört att jag har blivit extremt riskmedveten vid upptagningar och sjösättningar, kanske rent utav något överdrivet försiktig. Det hela förvärras av att jag är nog "yrkesskadad" också; riskmedvetenhet, riskanalyser etc har kommit att vara närvarande i olika former jämt under mitt arbetsliv. 

Här pustas det ut. Helt uppenbart att jag inte kunde vara osynlig med min telezoom...

Varför hände då detta smått otäcka tillbud? Jo, domkraften kom att placeras i något felaktigt läge med tanke på att båten är väldigt baktung med inombordsmotorn placerad relativt långt bak. Inget som vi hade någon tanke på då som nyblivna båtägare. Vagnen i sig är kanske inte helt idealisk för just vår båt heller. Dessutom fick båten troligen ett felaktigt läge, för långt bak, när den sänktes ner i vagnen.

Idag har vi metodik för att undvika alla tänkbara otrevliga situationer. Vi vet hur båten ska placeras i vagnen och har märkning på vagnen avseende detta. Domkraftens placering är vi noga med (brädor kilas in fortfarande i fall det skulle hända något med däcken under vintern). En extra fristående stötta sätts upp baktill under båten. En lina fästs från båtens för ner till vagnen; detta sker redan före transporten mellan kranen och vår plats på varvet (och vice versa) trots att sträckan är kort. Det ser nämligen annars lite olustigt ut när båtens för lyfter sig en aning vid varje gupp...

Trängsel inför kommande veckans upptagningar. Lilla Sandhamn? Skillnaden är att här trängs inte miljonbåtarna...

Jag bär på min obehagliga minnesbild, men kan hantera detta minne. Maken såg aldrig sig själv som "ett frimärke under båten" och kom ur det hela helt utan men. Dessutom har han varit en av dem som har under flera års tid skött upptagningar och sjösättningar i klubben vilket ju har gett väldigt mycket erfarenhet för egen del också.  Jag behöver alltså inte vara orolig. Ändå kan det kännas lite i maggropen denna tid på året...

2011-10-02 22:45   ylva_h

Fin skildring av båtupptagningens mödor!
Vi har den fortfarande framför oss. Visserligen bara en liten motorbåt, men ändå...

Besvara

Svar från RHelena 2011-10-03 17:39

Det är en del mödor förknippade med båtlivet, oavsett vilken typ av båt man har. Lycka till ni med nu när det snart är dags!

Svara

2011-10-03 07:27   janolof

Sens moral?: "skaffa aldrig båt, skaffa vänner med båt (som man kan följa med)".

Å andra sidan har jag haft vänner med gammal träbåt, som tyckt att pysslet med båten är det viktigaste, om man sedan kommer ut med sjön är inte så viktigt.

Besvara

Svar från RHelena 2011-10-03 17:46

Gamla träbåtar är så oerhört charmiga. Många av deras ägare gillar nog pysslet med båten allra mest. Det är det som är trots allt så trevligt med båtlivet; man kan anpassa sitt båtliv efter eget intresse - pyssel, segla/tuffa omkring, bryggsegla, båten kan användas som badstuga etc.

Svara

2011-10-03 18:11   Pia-kristina

Men oj, vilken historia! Ni hade verkligen inte "medvind" under den upptagningen.
Förstår att nattsömnen blev dålig några nätter efter det. Men så har ni lärt er en del och vidta försiktighetåtgårder.

Besvara

Svar från RHelena 2011-10-03 20:47

Om jag nu räknar rätt så har det blivit totalt 20 upptagningar och 19 av dessa har varit lyckade på alla sätt. Egentligen konstigt att vi inte avvecklade båtlivet på en gång efter den första upptagningen... :-)

Svara

2011-10-03 18:32   EGW

Usch ja. Vi har väl alla minnen från situationer vi är glada att vi undkom med liv och hälsa i behåll. Det är ändå märkligt vad man i sin tanklöshet ibland utsätter sig för.

Besvara

Svar från RHelena 2011-10-03 21:00

Det som förvånar mig lite är att det inte händer mer olyckor vid upptagningar och sjösättningar. I princip hör man aldrig talas om personskador, tack och lov. Och detta trots att mycket av jobbet sköts av "amatörer".

Tanklöshet var nog inte anledningen till våra malörer utan ren okunskap och kanske fanns lite nerver med också. Att motorn lade av förresten; det visade sig sedermera att förra ägaren hade monterat en ny kylslang som var av PLAST, den låg an mot motorn. Värmen smälte ner den och kylningen fungerade inte. Tänk vad mycket man kan få lära sig den hårda vägen...:-)

Svara