Morgon och kväll och dag där mitt-i-mellan

Tacka vet man mornar när man kommer upp tidigt och kvällar som ger något extra i fotovägen. Lätt dimma eller vacker sol att skåda. Dagtid är lite svårare, men har man tur kan solens ljus sila ner mellan molnen och så är den fotodagen också räddad. 

Bilderna nedan är ett försök att väcka liv i bloggen igen, tänker mig kanske något slags veckoblogg eller dylikt... Vi får se hur det blir.

Och en liten annons: Dagnys fotofika återigen lördagen den 7 februari, kl 10.30 Konditori Fågelsången, Uppsala.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Fotografierna: Puerto de Mogan, Gran Canaria, vecka 1 - dvs slutet av december 2014 och början av januari 2015.

.

Det dröjer med vårtecken för min del

Andra får ta sig an vårtecken här på FS. Själv fortsätter jag på temat vårvinterbilder, den som vill se fler av denna sort - landskapsbilder allesammans - får bläddra bakåt i min blogg. Tre inlägg med bilder från Dolomiterna finns det sedan tidigare, det här inlägget fjärmar sig från "landskapet" en aning.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Alla bilderna, bortsett från en, är tagna med Sony RX100.

.

Lite mer att se...

I motsats till mitt förra blogginlägg innehåller detta inlägg bilder där det finns något att se. Det blir mest landskap, men vi ska inte låtsas som civilisationen inte skulle finnas där. Därför: En människa eller två. Spår av människans ingrepp i naturen. Någon kul grej. Någon mindre kul grej. 

.

Någonstans ovanför Arabba, sydöstra delen av Sella Ronda. Att åka runt bergsmassivet tar någon timme och är en upplevelse. Obs notera åkaren nertill på vänster sida. Gondolliftens vajrar hör till landskapet här och där.

.

Mot Santa Cristina i nordväst, bort från Sella Ronda. Ingen trängsel direkt.

.

Ovanför Santa Cristina. Känslan av att befinna sig på världens tak finns där fast det är ju inte sant.

.

En helt annan dag, åt ett helt annat håll, dvs sydost. Marmolada, högsta berget i Dolomiterna, 3342 m. Punta Rocka är den högsta punkten som en vanlig dödlig kan komma till, 3250 m. Trängseln beror på en solig förmiddag (inte mycket sol denna vecka) och många ville göra den hisnande färden upp för att skåda utsikten. Lägg märke till stupet på vänster sida.

.

Här: utsikten från Marmolada! En del av Sella Ronda till höger, "Tre damer" till vänster. Några offpiståkare på väg ut mot ett äventyr, förhoppningsvis med en guide för det är inte helt lätt att hitta ner härifrån själv, och inte ofarligt heller.

.

Ovanför Canazei. Kontraster - en kul grej.

.

Dalen Val di Fassa i sydväst. Här ovanför byn Vigo di Fassa, en bra bit från Sella Ronda. Den svarta pist som bär namnet efter Alberto Tomba (till höger) kändes skräckinjagande och med fjärilar i magen skulle man ner där. Ett perfekt underlag rådde dock vilket gjorde upplevelsen snudd på behaglig jämfört med någon mindre brant pist av typen puckelpist.

.

Mindre kul grej, i mitt tycke, någonstans i Alta Badia-området i nordost. Bilen måste ha kommit hit med en helikoptertransport.

.

Tre damer med de makalösa molnen får avsluta serien. Till vänster skymtar en skidlift för att illustrera hur mäktiga bergen verkligen är.

.

Inte mycket att se!

.

Är det lönt att publicera foton där det finns knappt något att se? Två av bilderna nedan har jag publicerat som dagens bilder på Blipfoto - eftersom steget är taget att göra dem publika så kan de, och några till, få se dagens ljus även i min (numera sporadiska) blogg.

.

Någon på Blipfoto benämnde den här bilden som true minimalism. Säger inte emot. Verkligen inte mycket att se: de små husen, skidåkaren, lavinen och en himla massa snö.

.

Lite mer att se finns det i denna bild, kanske.

.

Den här bilden har nog kommit att bli min favorit från dagen i fråga. Huset som ser ut att vara ett leksakshus, ljuset till vänster i bilden tycker jag om....

.

Inte mycket att se, på ett annat sätt. Lite obehagligt faktiskt när man befinner sig i ett jättelikt skidområde där det går att åka vilse även utan dimma. Som tur var hade jag en orienterare som sällskap.

.

Några har gett upp, för stunden i alla fall. - "Vad ska jag göra med dem", tycks han tänka och klia sig i huvudet.

.

Strax ovanför en svart puckelpist. Vi har åkt här en gång tidigare något år sedan; "Hur var det nu - pisten svänger ju till vänster där nere någonstans men var det till höger innan....?" Pistkartorna är lite väl summariska i ett område som är klassad som världens fjärde största skidsystem... Detta tillsammans med den svåra dimman gör det till ett konststycke att hitta rätt... Kändes lite halvtryggt ändå att vi hade varit här tidigare.

Fotona är tagna ett par veckor sedan vid Dolomiterna i Italien, närmare bestämt kring det magnifika Sella Ronda.

.

.

När man sitter på ett fik...

... kan man ägna sin uppmärksamhet åt omgivningen och det kan vara rätt intressant. Bilder från ett sådant tillfälle visade jag ett par inlägg sedan och en typ av gåta var invävd i bildberättelsen - och ingen(?) begrep den.... Satt sedermera på en helt annan typ av ställe och fotona nedan är tagna där. Inga hemligheter eller gåtor här även om de förbipasserandes och de närvarandes liv är ju gåtor i sig, på sitt sätt.

En eftermiddag och fortfarande lite tomt vid borden.

Folk passerar i strid ström.

Det börjar fyllas på med kaffe- och drinksugna människor och servitrisen får lite mer att göra.

En underbar sen eftermiddag i kvällssolen.

Skolan är slut, jobbet är slut, somliga är på semester.

Vädret kan man aldrig lita på; damer med livserfarenhet bär på sina paraplyer.

Dessa underbara manicker... numera behöver man inte prata med varandra.

After work uppenbarligen. De har pratat färdigt under dagen.

En bild beskuren på ett mycket märkligt sätt, men så kan det gå i farten....

--------------------------------------------------------------

En förklaring till bilderna i ett tidigare inlägg:

Första besöket - Ett trivsamt litet fik/hak i bakre kvarteren. Några få själar, TVn står på, en fotbollsmatch pågår. Bakom disken serveras en kopp kaffe till någon bakom en serveringslucka. Det är klart, kökspersonalen måste väl få i sig en uppiggande kopp kaffe också. Serveringsluckan är lite konstigt placerad, högt upp. Verkar väldigt opraktiskt.

Andra besöket - Träffar delvis på samma kunder, ett sådant här ställe har förstås sina stamgäster. Det är nästan vi hälsar på varandra. Serveringsluckan; fortfarande serveras kaffe (med något stärkande) via serveringsluckan. Men, det verkar inte vara kökspersonal som huserar där, vad är det för konstigt utrymme där...?

Tredje besöket - Den där luckan är ju öppen mot gränden intill... Ingen servering via den idag. Nu blir det dock hälsningsnickanden gästerna mellan.

Fjärde besöket + att vi så gott som dagligen passerar här, olika tider: En mycket luggsliten man står i gränden vid luckan allt som oftast och blir serverad kaffe med tillbehör. Han sitter aldrig inne. Kanske vill han inte vara inne? Kanske får han inte komma in. Ett utanförskap har många skepnader.