När ljuset är hårt, svårt och hart när omöjligt

Dagens i-landsproblem: Svåra ljusförhållanden med sol, snö, is, vatten, skuggpartier. Resultat: inte något av det bästa jag har tagit i fotoväg. I de flesta utomhusbilderna här nedan har jag exponeringskompenserat i regel med +0.3-0.7, i en av bilderna t.o.m. +1.0, vilket kanske inte är så lyckat med tanke på skuggpartier. I särskilt besvärliga fall utgick jag ifrån de ljusaste delarna i landskapet och de skuggiga delarna lättades upp via PSE senare. Tyvärr blev det gott om bilder med utfrätta partier denna dag, här är framförallt bilden med de två personerna en sådan. Men just då fick jag inte heller möjlighet att experimentera mig fram.

Nr 1: Lyckades inte få till bra färger här, det ser till och med jag med min färgseendedefekt.... Eller är det tvärtom..., dvs det är hur bra som helst fast just jag ser inte det...? ;-) Vitbalansen var inställt på auto, trots raw fick jag inte till någon vettig korrigering via PSE innan tålamodet tog slut. 

Nr 2: Starka kontraster, utgick från vattnet vid exponeringen. Bakgrunden som var väldigt ljus har fått skuggning via PSE.

 Nr 3: Här har jag inte trixat alls i PSE annat än det vanliga med lite kontrast och skärpa och sådant.

Nr 4: Ett rent huggskott i all hast. Utfrätta partier bortom forsen, bortom all räddning... Personerna blev väldigt mörka. Ljusade upp ansikten samt armen.

PS. Låt er inte luras av bara armar. Det VAR kallt denna dag! En stund senare kom jag förresten att ta en porträttserie på dessa två. Så kan det gå när man dristar sig till att fota främmande.... DS.

Nr 5: Vid exponeringen utgick jag från den vita isväggen. Hela den skuggiga delen lättade jag upp i efterhand.

Nr 6: Njaa, här fick det bli rätt naturell look utan så värst mycket redigeringar.... 

Kommentarer? Hur gör ni i liknande besvärliga ljusförhållanden? Lämnar kameran hemma? Har några hemliga knep som ni kanske kan avslöja för mig?

Denna soliga dag var vi alltså iväg till Ulva kvarn, belägen strax utanför Uppsala. Det är alltid lite mäktigt med forsen som aldrig fryser till. Att promenera längs Fyrisån var lite riskabelt, så isigt som det var överallt denna söndag. Men det finns annat också: det gamla kvarnhuset innehåller både försäljning av vackra handblåsta glasföremål (tillverkas nog fortfarande på plats, ugnen står numera ute efter några brandtillbud) samt en hel våning med loppisgrejer av hyggligt god kvalitet: porslin, glas, LP-skivor, lite kläder, tavlor, allehanda krimskrams…. Och kameror!

Vaknade i natt kl 04.26

Tittade upp, där jag låg i soffan, ute på terrassen såg verkligheten lite konstig ut. Det hade spöregnat en stor del av kvällen och natten, men nu verkade det som bambun ute på terrassen var inspept i is. Var väldigt trött, men en tanke for genom hjärnan: det här ska jag fotografera när det blir lite ljusare. Kanske borde jag ut och fotografera annat också. Efter en stund gick jag upp för att titta närmare på världen (= den omgivande staden), inte var det någon isig värld mina ögon mötte utan en stad i lätt snöfall. Lade mig igen, somnade om.

Soffan är inte min vanliga sovplats, men nu har jag med min långvariga influensa/förkylning varit riktigt störande även för "medresenären" och då är soffan en lämplig förvisningsort. Har varit borta från jobbet denna vecka. Äter antibiotika på grund av diverse följdåkommor. Kraxar och hostar. Ingen ände på vedervärdigheter känns som. Är minst sagt lite less på min nuvarande vardag, legat mest, utmattad av ingenting. Inte blir det bättre när man tänker på jobbet. Ingen gör ens arbete under tiden och inget stopp finns det för inflödet av nya uppgifter. Frånvaron medför endast att man får lov att ta igen den förlorade tiden på något sätt; det är priset för ett relativt fritt och självständigt arbete. I morgon hade jag tänkt mig gå iväg till jobbet i alla fall, men maken reagerar på detta: "Det verkar ju helt vansinnigt!" Och efter ett tag när jag velar lite hit och dit så kommer det: "Tycker du verkligen att du är frisk?!" Detta säger denne man som inte tenderar att ta till överord någonsin. Han har väl rätt.

Hur som helst har jag varit lite bättre idag. Tog till och med foton inomhus utan att bli fullständigt utmattad. Ett par dagar sedan var fotografering en väldigt ansträngande syssla så det går bevisligen framåt. Och jag har orkat skriva detta inlägg, det går åt rätt håll!

Då i morse kl 04.26 när jag var vaken visste jag naturligtvis ingenting om att det i detta ögonblick föddes en liten prinsessa och blivande regent  i Stockholm. Stackars liten. Men, dagen till ära får det bli några prinsessbilder här ändå, på ett annat slags baby. Visst syns det att vi har en prinsessa här?!

..........................även det hårdaste hjärtat smälter...........................

... vid åsynen av detta... Ok då, jag får väl fira denna nymodighet något lite i alla fall... Åtminstone genom att äta upp det goda!

Ha det bra allesammans!

När sjuksängen tog över. Och så lägesrapport om HTC Flyer.

Det blev ett litet avbrott i mina konstrapporteringar från familjekretsen och nu blir det ordentlig stopp i och med att en rapport från sjuksängen kräver att få komma på pränt. Det blir alltså ett blogginlägg som följer en beskrivning av hur man INTE bör blogga: Innehållet ointressant, kvaliteteten i inlägget tveksamt, gäspfaktorn på hög nivå. Men tack och lov, skryta om höga läsarsiffror kan jag dock inte för jag har inga sådana att skryta med och prylsnack ingår inte i mina synder heller, annat än undantagsvis om jag känner för att få lite högre läsarsiffror.... ;-)

OBS!. Alla som inte känner för ett inlägg på navelskådningsnivå just nu kan sluta läsa senast här. Den som vill glutta lite på teknikavsnittet - hoppa rakt ner till sista stycket, under den sista bilden. Obs Obs dock att teknikämnet inte handlar om kamerateknik!

Till saken - sjuksängen. Till mitt försvar vill jag framföra att jag inte rapporterar just från sjuksängen så ofta. Har jag gjort det någonsin? Inte för att jag inte skulle vara "sjuk" emellanåt, men någon måtta må det vara på navelskådning också, ibland i alla fall. (Min inställning kan ju förändras nu när dammluckan öppnas...) I min uppväxtmiljö räknades inte förkylningar som en sjukdom, inte ens om man hade feber. Hade man hög feber kunde man ju vara  utslagen, men SJUK var man ju ändå inte! Idag är jag dock försvenskad så till vida att jag säger att jag är sjuk fast jag egentligen är bara förkyld... Och influensa räknas till samma kategori som förkylning även om man kan bli ordentligt medtagen.

Onsdag - börjar känna mig lite kymig. Så till den grad att jag hoppar över danslektionen på kvällen. Lite "halvallvarligt" alltså... Förbereder i stället ett par blogginlägg, publicerar ett av dem.

Torsdag - halvdålig natt, hosta och ont i halsen och säkerligen lite feber... Tar igen mig förmiddagen, kravlar iväg till jobbet på eftermiddagen. Orkar inte cykla (uppförsbacke!), tar bilen. Eftermiddagen löper riktigt bra. Känner mig lite halvspeedad vilket är ett vanligt stadium för mig innan man blir "utslagen". Trots det är jag ganska säker på att det blir en arbetsdag dagen därpå.

Fredag - halvdålig natt med hosta, feber. Sömnbehovet oändligt hela dagen. Tvingar mig upp korta stunder emellanåt - det är "lätt" för ryggen håller på att gå av, värken i kroppen tilltar. Tar fram kameran och knäpper ett par bilder - väldigt ansträngande! Sängläge igen. Sover. Vaknar mot kvällningen, piggnar till trots stigande temperatur, publicerar det andra förberedda blogginlägget. 

Lördag - bra nattsömn, förhållandevis i alla fall.  Sover mycket. Det blir ruggigt, frossa, hög feber. Kroppen värker som f-n. Ryggen!!!. Liggandes i sängen tittar jag på ett par dokumentärer på SVT Play via min surfplatta HCT Flyer** samt läser lite bloggar på FS. Somnar emellanåt. Vaknar och säger: "Jag skulle vilja hålla på med bilder, men jag orkar inte." Maken svarar: "Men nu är du ju riktigt sjuk..."   Missar träningsdansen på klubben, förargligt...

Söndag - hygglig natt. Febern håller i sig. På eftermiddagen vill jag ut för att kunna andas och för att kroppen (= ryggen) behöver det. Under promenaden kommer insikten om hur det kommer att kännas om några årtionden när man är sisådär 80-90 år: man stapplar fram, det värker överallt i kroppen, man är hänvisad till en snäll medhjälpare från hemtjänsten (maken axlar den rollen nu). Skönt att komma hem efter prövningen. Timmarna går, sömnbehovet är inte lika stort längre, rätt som det känns det som vändpunkten är här, värken lindras. Nu börjar det kanske gå åt rätt håll? 

Måndag - idag, feberfri på morgonen, allt annat än frisk känsla för övrigt. Var är krafterna...? 

Tisdag - i morgon, sannolikt är jag tillbaka på jobbet... 

Nästan en vecka i ens liv har passerat... En vecka som ändå har inneburit att jag har fått vara förhållandevis frisk, frisk nog för att kunna uppskatta det liv man har, frisk nog att förstå att våra bagatellartade småsjukdomar i vår välmående del av världen inte hotar oss på riktigt, inte i vanliga fall. 

Sänder mina varma tankar till alla som är sjuka i allvarliga sjukdomar, som inte bara riskerar medföra allvarliga följder eller gör livet besvärligt, utan som kan också hota ens liv. Varma tankar till anhöriga och vänner också som går igenom en oerhört påfrestande period i livet när någon närstående insjuknar allvarligt.

** HTC Flyer och mina bekymmer med den har jag luftat både en och två gånger tidigare. Fick många bra tips av FS-medlemmar när det begav sig, men jag fick finna mig i mitt öde ett bra tag - jag ägde inte en surfplatta utan endast en "platta"... Kunde i alla fall surfa via öppna nätverk där sådana fanns samt via en dator (inte så praktiskt, men jag hade nytta av detta under semestern när maken surfade via mobilt bredband och jag satt bredvid och surfade via hans dator). Men jag ville ju surfa varhelst jag var, närhelst!

Lösningen på surfproblemet blev slutligen en mobil router myPocket från D-Link, den lyckades vi finna först efter flera månaders sökande. Det tog tid att hitta den eftersom marknaden inte precis har kryllat av lösningar för surfplattor som inte är surfplattor fullt ut. Nästan alla surfplattor säljs med "färdiga" surflösningar och kunskapen i teknikbutiker var väldigt klen vad gällde mitt delikata problem. Till och med denna router var en liten chansning, men chansningen gick hem! Det bör påpekas att det inte var helt lätt att komma igång med routern heller (den teknikbegåvade maken fick genomlida en ytterligare prövning för min skull) - det krävdes samarbete med samt handräckning från en yngre teknisk förmåga i familjekretsen innan man kunde dra lättnadens suck...

Kul med teknik, men varför ska allt vara så väldigt krångligt!? Och varför utmana ödet och köpa något man inte är hundra påläst på?! Köpesumman var ändå relativt hög och jag hade haft många billigare modeller med ordinarie pris att välja mellan om jag inte hade låtit mig lockas av impulsköpbegäret. Slutet blev ju gott i alla fall och jag är glad!

En salig blandning med myrmark, marathon och ikoner samt upphovsrätt

Kvällens inlägg blir en fortsättning på inlägget häromdagen, såtillvida att det ska bli mer konst. Inget från mig dock, tacka er tur... Det blir en blandad kompott främst från min syster Terttu, men även en liten inblick i min mors konstnärliga värld. 

Min mor började måla sent i livet, hon höll i gång några år, men har sedermera tappat intresset av någon anledning. Hon hann med en del tavlor och ett par stycken av dem gillar jag väldigt mycket. Av någon anledning har jag ingen bild på någon av just de som jag tycker bäst om. 

Motivet nedan föreställer nordfinska myrmarker och är en oljemålning i rätt rejäl storlek. Lite svårplacerad är den just på grund av storleken tycker jag, men mor har hittat bra väggytor hemma både för sina egna verk och andras målningar.

Sedan kommer något lite spännande! Visst, tavlorna kan vara nog så spännande, men det finns något annat också... 

Tavlorna nedan är verk av min syster och hänger hemma hos mina föräldrar. Den till vänster känner ni kanske igen från det tidigare inlägget, och ni fick också höra något om dess bakgrund (bl.a. att det är mina farföräldrar som finns med i tavlan). I målningen till höger skymtar ett strävsamt  par fram ur det mörka - mina morföräldrar. Varför så mörkt? Vet inte, måste nog fråga systern, jag är säker på att färgen symboliserat något. Kännetecknande för hennes målningar är förresten en orädd hantering av färger, det har jag kommit att uppskatta mer och mer genom åren.

Det som är väldigt spännande här är hängningen av tavlorna. Min mor är inte så ung längre och hon tycker att alla prylar som man har fått och samlat på sig genom åren och som man inte slänger eller ger bort kan man ha framme, bl.a. finns där "skräp" som vi barn har inhandlat som presenter till föräldrarna, i barndomen då tusen år sedan... Mina föräldrars hem är dock inte överbelamrad med prylar ändå, däremot är den inglasade balkongen en sevärdhet! Små stilleben av diverse prydnadsföremål står uppställda här och där. Och några tavlor! De kan gärna placeras tätt ihop med saker som "passar". Gallerister och konstkännare må ta sig för pannan för sådana här hängningar...

Tavlorna hänger alltså i uteklimat! Nu på vintern har temperaturen vissa perioder pendlat kring -30 C, på sommaren blir en inglasad balkong hur het som helst i den nordfinska sommarsolen  - i praktiken är tavlorna utsatta för enorma temperaturskillander. Det ska  visst inte vara något problem för det är temperateknik som har använts och temperafärgerna tål mycket!

Nedan en konstnärstolkning av hur min far spurtar i mål vid New York-maraton ett antal år sedan. Tekniken i båda målningarna är äggoljetempera igen och det är Terttu som har målat.

Känner på mig att färgerna inte är helt rätt här, tänkte försöka mig på en korrigering, men då påstår PSE att det inte går att öppna filen för det är fel typ av fil... Suck...

Sedan över till något helt annat - ikonmåleri enligt ryskortodox tradition! Systern ägnade sig åt denna konstform under ett flertal år. För en utomstående kan ikonmålningar se rätt lika ut och man kan få för sig att det är bara att kopiera tidigare verk när man målar. Så är det förstås inte! Varje ikonmålare har en egen stil och använder sig av ikonmåleriets traditioner och "regler" på sitt eget sätt. Man kan känna igen olika ikonmålare utifrån verken när man väl är lite bättre insatt i denna verklighet. Vid ikonmåleri används äggoljetempera och förstås bladguld också om man ska hålla sig till den traditionella stilen.

Ikonen nedan hänger hemma hos min mor och far (syrrans verk igen). Enligt den ryskortodoxa traditionen hängs en ikon i ett hörn i rummet (när det är hemma) och hängningen kompletteras med ett kärl för en rökelse intill ikonen, hängandes från taket. Den här är dock inte hängt enligt vad traditionen kräver.

På den här webbsidan finns flera ikoner som både min syster och några andra är upphovsmakare till - Terttus ikoner finns att se här nedan också. Bilderna är från en liten ryskortodox kyrka (egentligen ett bönehus) i Paltamo i norra Finland. Det är ganska lätt att se på kyrkans ikoner att de är målade av olika ikonmålare. Av webbsidans ikoner kommer fem i mitten från min syster, de två översta och de tre nedersta är målade av andra ikonmålare.

Här de fem ikoner som min syster har målat - obs webbsidans original har bättre kvalitet både vad gäller färg och skärpa.

 Ikonen nedan anses vara "liturgiskt och kvalitativt mycket högklassig"!

Och allra sist, interiören i kyrkan: det som väcker mitt intresse är hur man beskriver två ikonmålare som anses vara efterkrigstidens främsta företrädare inom modernismen. Deras ikoners "ikonografiska innehåll anses vara mycket problematiskt". Vad menas? Spännande, men tyvärr finns det ingen mer förklaring till vad som avses....

En upphovsrättslig fråga till er: Gör jag fel ur upphovsrättslig synpunkt när jag använder bilderna från den finska ryskortodoxa kyrkans webbplats på det här sättet? Kan tänka mig att det skulle bli ramaskri i vissa andra sammanhang, men hur är det i en sådan här specifik situation där en konstnärs verk ligger på nätet och hon vet  att jag visar dem här? Kyrkan kan tänkas ha invändningar eftersom den äger ikonerna? Fotografen? Själv visar jag inte bilderna i kommersiellt syfte; har det någon betydelse? Jag berättar ju också varifrån bilderna kommer. Obs! Den översta ikonen samt alla andra tavlorna och bilderna har jag fotograferat.

Dagens konstnärer inser nyttan av att fotografier på deras bilder sprids så jag antar att gamla tiders fotoförbud i konstnärsateljéer, muséer etc tillhör gången tid, bortsett från några specialfall med mästerverk från århundraden tillbaka. Om det utfärdas något fotoförbud så handlar det oftast om blixtfotografering. Att tiderna förändras har nog inte alla vanliga människor förstått: var på en konstresa till Åland inte så länge sedan och en av medresenärerna var irriterad för att jag tog bilder i en ateljé hos en konstnär. Konstnären själv hade inga invändningar, men det rubbade inte medresenärens djupt rotade åsikt om att man inte får fotografera tavlor... 

 PS. Min syster har aldrig suktat efter publicitet för publicitetens skull, men så har hon också haft en försörjning på ett annat sätt än via måleri och ägnar den mesta tiden sedan länge åt andra saker (trots 10-årig heltidsutbildning inom konst, två skilda inriktningar - måleri och textil konst). Det kan vara befriande att inte behöva spotta ur sig konst för försörjningens skull. Stackars Liljefors som fick måla harar och rävar på löpande band, beställaren fick välja vilken, och därtill stod valet mellan vinter- eller sommarmiljö... Låter inte så inspirerande... DS.