Behövs det specialla konsertskor när Bryan Ferry är här?

Veni, vidi, vici... kan väl Bryan Ferry säga efter sin konsert på Botaniska trädgården i Uppsala. Publiken var nöjd. Den recensent vars artikel jag läste var nöjd - se här . Jag var nöjd, bortsett från ett par punkter*.

.

Det börjar dra ihop sig. Diverse fötter börjar trängas bakom mig.

.

Bryan Ferry Orchestra inleder (instrumentalisterna var totalt 12 st, om jag räknade rätt, 11 män och en kvinna). Bland annat klassikern Avalon från Roxy Music-tiden fick ett annorlunda, men tilltalande arrangemang.

.

.

Kören (två pers) näst in.

.

Nu händer det något. Synd om dessa fotografer, de får ju bilder bara i början av konserten...

.

Den alltid så eleganta stjärnan är här, den riktiga konserten börjar.

.

Det finns fler som fotar. Aja baja...**

.

aösdf

adfj

aölf

aösdf

.

Utan att ha sett honom live tidigare känner man ju till hans manér ändå; han är sig lik. Musikaliskt är han däremot en framåtsträvare, men lyckas med konststycket att även där behålla något av sin karakteristik utan att stanna i utvecklingen. PS. Mitt sällskap Mr Herrmelin såg Ferry på Roxy Music-konserten 1976 (sic!). DS.

.

Den unge gitarristen fick en del utrymme, lite väl mycket enligt en recensent. Prao, typ? Han lär i vanliga fall spela i ett band där även en av Ferrys söner spelar.

.

Notera trummisen, hon är en av de få kvinnor man ser med denna arbetsuppgift. Den äldre gitarristen hade en charmig lågmäld scenstil.  Fördelen med att befinna sig så nära scenen är att kunna följa mer i detalj allt som sker på scenen.

.

Pausmusik- och dans (BF pausar ett par minuter).

ajkldf

kdjsfh

Åter på plats och den karaktäristiska halsduken åker på och av.

.

Inte är han mycket för att kommunicera verbalt med sin publik, uppsluppenhet tillhör inte hans stil heller annat än kort efter låtarna, möjligen. Ingår i konceptet. Kan väl uppfattas som arrogans eller butterhet också, om man så vill.

.

Publiken ser salig ut. Inte hjälpte det, det blev bara två extra låtar vilket kändes som ett abrupt slut med tanke på hur ivrigt vi försökte få honom tillbaka en gång till. Kanske var vi för gamla (som någon sade), dvs det blev inte tillräckligt bra fart... Ni ser väl vilken fantastisk utsikt Ferry med sina medmusikanter hade!

.

Kvällen är här, utlämning av "professionella" kameror och annat "otillåtet" pågår i tältet till vänster.

.

Mina konsertskor. Efter att ha varit på en Bruce Springsteen-konsert något år sedan (där jag inte såg något alls bland alla långisar) har jag drömt om att skaffa platåskor som det ska funka att gå i också (högklackat - nej tack!). Platåskor har varit svåra att hitta, de har visst inte varit trendiga, men i vintras hittade jag dessa i alla fall (inte så höga, men bättre än ingenting). Denna gång var inte skorna helt nödvändiga när vi hamnade närmast scenen, men med tanke på fotovinkeln kan några få centimetrar vara guld värda!

*Det abrupta slutet; missnöje med publiken? Ferry visade inga sådana miner, däremot började körtjejerna se mer och mer uttråkade ut mot slutet, i alla fall emellanåt...

**Någon hade lyckats smuggla in en systemkamera. Själv hade noga kollat om jag kunde ta med en sådan och det verkade ok. Ändå blev den portad. Jag behövde inte lämna in den mot löfte om att inte ta upp den! Måste väl bero på att jag verkade hederlig och det stämmer ju... ;-)

Den tekniskt intresserade vill kanske höra vilken kamera bilderna har kommit till med? Av någon outgrundlig anledning hade jag inte med Sony RX100 som en reservkamera, den hade fungerat utmärkt här och som en kompaktkamera hade den varit ok att få in också. Bilderna är därmed tagna med Nokia N808 Pureview och jag misströstar inte med resultatet, även om en riktig kamera hade varit att föredra...

.

Allsång på Skan...NEJ... i Hällevik! - Semesterzoomens vidare äventyr

Förra inläggets mörka och "murkna" ovädersbilder med "solskenszoomen" får här en efterföljare - med solskensbilder! Några stycken sådana blev det samma kväll, och även om solen inte var framme hela tiden var det i alla fall ljusare än någon timme innan på eftermiddagen. Det var alltså dags för Allsång i Hällevik!

En sångerska går runt bland publiken enligt beprövad Skansen-stil; hittar hon några som vill sjunga i micken?

En arrangörsklapp på en sångglad vovve.

Jodå, visst fanns det sångsugna i publiken! Härligt!

Gott om folk! De föregående veckorna hade ca 1000-1200 personer hörsammat lockropet om att få sjunga ihop och höra musiker på scen, kanske var det lika många nu.

En lokal stjärna framför sin bejublade "Rosen".  Vi har hört honom tidigare, bl.a. vid  byaöl (som är en sporadiskt förekommande underbar tillställning utanför sommarsäsongen).

Många herrar här. Nästan som en Gnesta-samling (apropå mängden herrar i Gnestabilderna nyligen).

Dags för lite rockigare toner.

Den lilla myser och njuter, trots sina hörselskydd....

Barn och hundar hör allsången till. Här en sheltie i tricolor, en underbar ras (vet, vi har haft en sobelfärgad sheltie).

Nu gungas och klappas det med i takterna ordentligt.

Nya texter delas ut.

"Oj oj oj, hur mår din lilla nalle då...?"

En chihuahua, rasen har blivit rätt vanlig. En Paris-effekt?

Här prickade jag in den prickiga damen och så dök han upp, det blev pricken över i:et! En flagga med bekanta färger slank också med.

Stillsammare toner varvas med det rockiga och fartfyllda.

Familjer, en del med picknick.

Det börjar dra ihop sig. Solen har gått i moln också. Måtte det inte börja regna, sådant har vi upplevt tillräckligt tidigare under dagen.

Vackert vackert... Låten minns jag inte i och för sig, men minns nog att det var vackert. Det syns väl också?

Vi håller om varandra, vi tycker om varandra.

Ser ni? Först när jag såg bilden i datorn såg jag den lille killen. Han verkar grunna på om inte Hällevik Tradjazzfestival vore något, den startar om en vecka.

Allsångskvällen vid havet, självklart!

En av initiativtagarna till jazzfestivalen gör här reklam för Hällevik Tradjazz.

Mörka moln igen över havet och hamnen, över kåsar och hamrar. Hemåt med raska steg!

Från dansband till (hård)rock till jazziga toner till samba till swing...

Mycket upplevelser kan rymmas inom en kort tidsperiod - i mitt fall handlar det om 12 dygn med musikaliska upplevelser av olika slag och allt rymdes nog inte  ens i rubriken...

Först ut något som jag inte är så förtjust i egentligen - dansband och dansbandsmusik... Saken är den att om man fastnar för dans som intresse så kommer man i kontakt med både foxtrot och bugg obönhörligen. Bugg gillar jag, därav har också följt att jag har börjat "tolerera" dansbandsmusik  bättre och jag har lärt mig att dansband finns det lite olika sorter av.  Att enbart lyssna på dansband kommer jag nog däremot aldrig göra. Och helst buggar jag till  "populärmusik".

En söndagkväll med Black Jack - ok då... det blev ingen schottis före pausen i alla fall. Fast jag menar förstås inte att det är något fel på schottis i sig.... Dock verkar schottis höra ihop med de mer traditionella dansbanden, tycker jag mig ha noterat. - PS. Se den härliga lilla killen njuta av Black Jacks musik ... Fast han blir lite blyg för fotografen en stund... ;-) DS.

Duktiga dansare, inte så mycket högklackat, medelåldern bland dansare någonstans lite högre upp, spiknyktert (dans går inte så bra ihop med alkohol, dessutom var det söndagkväll kl 18-22).

Bara två dagar senare är det dags igen - Blender.

Här har inte folk direkt spökat ut sig för att imponera; inga högklackade damer siktas, dans- eller träningsskor så långt ögat når, endast en vilsen kavajklädd herre,  svetthanddukar hänger från bakfickorna på jeansen,  nyktert igen trots tiden (21-01) precis inför nationaldagen. Riktigt riktigt duktiga dansare, ett par stycken håller på med lindy hop till pausmusiken, överlag yngre profil både på musiken (till stor del pop- och rockbaserad) och dansare, självklart ingen schottis före pausen. Vi själva blir lite trötta av farten...

Och så till något helt annat! Sweden Rock Festival med bara rock/hårdrock två dagar senare. Här jammas det inte precis, men entusiasmen kan man inte ta miste på. Själv är jag inte någon större vän av den "värsta" typen av hårdrock, men på en sådan här festival finns det mycket att hämta även för den som har tycke för rockmusiken utanför hårdrocksfären. Härlig stämning! Nedan Steel Panthers. Här en låt som inte är helt typisk för dem.

Enligt mediauppgifter var publikens medelålder 33 år och antalet festivaldeltagare totalt 33.000 i år. Barn med sina föräldrar. Unga vuxna. Mer vuxna vuxna. Många tillhör den övre medelåldern. Kanske gömmer sig en och annan pensionär bland de mer eller mindre underliga figurerna i publiken. Och här har folk ansträngt sig för att sticka ut! Så till den grad att tatueringar, märkliga utstyrslar, sminkningar och dylikt blir en gemensam nämnare och ett slags uniform. En vanlig svensson är snarast en avvikelse, fast det finns ju ett antal av den sorten på plats också.

De ständiga vandringarna mellan scenerna pågår utan avbrott. Är man jättetrött så vilar man förstås. Det kan man behöva; man blir lite medtagen av att höra rock och hårdrock 15 timmar under dygnet. Egentligen är det fler timmar för förmodligen bor man i närheten i mindre ljudisolerade boningar (tält och husvagn t.ex.) och där pågår de inofficiella "konserterna" resten av dygnets timmar. Någon riktig sovtid existerar inte riktigt för de flesta, skulle jag tippa.

En paus utan större musikaliska upplevelser följer sedan under ett antal dagar.  Det blir långa dagar efter ledigheten och en kväll cyklar jag hemåt från jobbet genom Stadsparken i vanlig ordning. Hmm, det här verkar ju roligt - linedance! Endast medelålders damer på plats; ska det vara så? Musiken? Något lite modernt, av obestämd karaktär, tycker jag. Annars är det väl amerikansk countrymusik som hör samman med linedance? Här ett exempel på linedance till rockigare musik. 

Efter någon minut vandrar jag vidare, kikar in vad som pågår på Parksnäckan. Inget, men en konsert ska precis börja. Ska jag, ska jag inte? Jag ska. Skrapar ihop 50 kr av mina mynt i plånboken (en sedel fanns, men den var en norsk 50-lapp...) och får komma in. Efteråt insåg jag att jag hade fått rabatt på en hel tia... tackar och bugar för det!

Trio X med Claes Jansson spelar till minnet av Tage Danielsson. Det var här de jazziga tonerna kommer in i min historia. Småtrevligt med berättelser om Tage D, fin musik, en vacker kväll. Vi fick höra den underbara monologen om sannolikheten för kärnkraftsolyckan i Harrisburg, här finns den i original. Gott om gråa hårstrån i publiken var det förresten.

Claes Jansson själv här nedan.

Kvällen efter är jag också sen, kommer incyklandes till Stadsparken och hör sambatakter! Måste stanna och kolla.

Rycks med en stund även om jag inte är rätt klädd. Gott om damer i olika åldrar här också, men några enstaka killar finns utöver självaste ledaren. Avviker när de latinamerikanska rytmerna byts mot något annat. Egentligen var ju det här ett rejält gympapass.

Bara en minut bort är jag tillbaka vid dansbanan där jag stod kvällen innan. Underbar swingmusik! Tycker mig se att det dansas någon typ av swing / boogie woogie här. Dessa dansare gör lite andra turer än vad jag har blivit invigd något lite i; kul att titta och lyssna en stund. Dansstilarna swing och boogie woogie innebär lite olika varianter, kolla på tävlingsformen av den s.k. den snabba boogie woogien. Hur underhållande som helst! Man ska nog vara under 25 år för att fixa detta... Ni noterar väl de svenska paren, blågula flaggor och blågula tröjor som skymtar här och där?! De hjälpte dock inte (de blågula fansen var ingen garanti i Kiev heller - fotboll...) för ett norskt par vann.

Sedan var berättelsen slut. Hade jag haft tur, som den musikaliska allätare som jag är, så hade jag kanske kunnat klämma in något klassiskt i musikväg här också, t.ex. kammarmusik som jag gillar lite extra. Men jag hade inte tur, det dök inte upp något klassist. En annan gång!

Alla bilderna här, utom en, är tagna med min Nokia N8, den ständige följeslagaren. En bild är fotad med Pentax K7, men det är nog inte lätt att härleda den... Nej, så är det väl inte, kollar man bilderna lite så ser man ju skillnaden mellan en mobilkamerabild och en systemkamerabild... Eller? 

PS: En liten uppdatering, hur kunde jag förbise detta - "Plåtsala" pågår på Parksnäckan  - ett antal unga band med allt från punk till metal spelar för fullt - jag hör dem då jag bor ju mitt i stan... DS.

Miniserie "Min dag" - dag 8 - Så mycket bilder...

Vad ska man göra med den fasansfulla mängden festivalbilder...???!!!! Idag hade jag ingen biljett till Sweden Rock Festival innanför grinderna, men för den skull slapp jag inte festivalen... Det går nästan utmärkt att ta del av musiken utanför också, har sett och hört t.ex. Bad Company idag. Hört även lite av Slaughter, Nationalteatern och Synphony X. Publiken innanför området är i princip densamma som utanför... Alltså kan det bli en del roliga bilder var man än befinner sig, utom på artisterna förstås. Men det är klart; undrar om det inte ska vara en 4-dagarsbiljett nästa år för min del och bokning så tidigt att det finns sådana kvar...  

I stället för EN dagens bild blir det två idag...

En stor nackdel med sådana här jättearrangemang: man måste besöka en bajamaja någon gång. Jag avskyr bajamajor, alldeles extra mycket de som står uppställda på Sweden Rock Festival... En del andra störs inte lika mycket av dem, noterade jag idag, en liten fest intill är väl aldrig fel...  

säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet säkerhet  

Sweden Rock Festival - några fler bilder

Några fler bilder från Sweden Rock Festival - på "allmän begäran"! Eller njaa, man kan ju tycka att ett avsteg från serien "en bild per dag" är på sin plats när det är rockfestival (jag har ju avbrytit serien redan i förra inlägget eftersom det då blev fler än en bild - från rockfestivalen... ). Efter att ha grunnat på detta vidare inser jag det är det enda rätta, att publicera fler bilder därifrån för det är inte alls säkert att jag hinner med bilderna vid ett senare tillfälle. Dessutom är den här typen av bilder färskvara....

Så här - var så goda - bilder från torsdagen, dvs 7/6 - 10cc först ut; inte precis hårdrock, men även de som har blivit smittade av Hammerfall kan uppskatta deras musik, såg man i publiken...

Evasive, tror jag det svenska bandet heter, för den verklige hårdrockfantasten!

Danko Jones där borta, från Kanada...

Dags för Night Ranger...

Graveyard lite senare, mycket folk....

Och så tog natten vid med många fler band...