Var hör man hemma?

Ibland grunnar man ju på frågan: Vad är hemma för mig? Tror att många av oss som har flyttat en bit bort från födelsetrakter ställer sig den frågan emellanåt, oberoende av om man har flyttat inom landet eller flyttat över gränserna. Detta har också kommit bli en intressant fråga för mig när jag valde att skicka in bilder till utställningen på Galleri Kontrast, med temat "Sverige - en idyll?". Tolkar jag in något annat i detta tema än andra deltagare? Säkerligen inte eftersom en av bilderna visst passar i sammanhanget. Vore kul förresten att se ALLA inskickade bidrag så småningom, inte bara de som har kommit med i utställningen!

Vad som är hemma för mig beror på vilket sammanhang det handlar om. Helt utan att reflektera talar jag om "hemma" när man talar med någon om något som berör bekanta saker som har en koppling till ens uppväxt eller uppväxtmiljö i Finland. Men dagligdags är "hemma" för mig i Uppsala. Än mer nu när jag pendlar mellan hemstaden och storstaden; varje dag beger jag mit HEMÅT när arbetsdagen är slut. Men även Blekinge har kommit att bli "hemma" för mig sedan många år tillbaka. Ursprungligen var det tveksamt om det skulle kunna bli så för Sveriges trädgård skiljer sig en hel del från mina karga uppväxtrakter vid polcirkeln. Men tiden har gjort sitt, inget är omöjligt för en som en gång i tiden har kommit i rörelse och kanske grävt upp sina rötter en smula. Under många år kändes en liten ort i Jämtland också nästan som "hemma" för mig, på grund av naturen och klimatet och människorna, allt rätt välbekant på grund av den nordliga breddgraden. Nu har det gått ett bra tag utan några mellanlandningar där så den lilla orten får jag nog räkna bort bland mina hemmamarker.  Har bott i Stockholm en kortare period, men staden blev aldrig "hemma" för mig.

Hemmabegreppet har en viss koppling till "nationalitetsbegreppet" också, av och till, för somliga av oss. Den 6 juni ställde Johan E. här en retorisk fråga:"När blir man svensk?" Om jag skulle svara skulle det bli: Den dag då omgivningen definierar en som svensk. Ibland blir man påmind om detta; t.ex. i fredags när jag sitter på tåget som ska avgå hemåt, är insjunken i jobbsaker, en äldre herre sätter sig bredvid mig och börjar prata. Jag svarar lite kort och förstrött, dock vänligt. Det räckte. Han skulle prompt börja diskutera Finlands politiska liv med mig. Intressant. Uppskattar när folk visar intresse på det här sättet, diskuterar gärna Finlands politik också i vanliga fall, men inte den här gången, i just denna stund, på detta fullsatta tåg, när jag skulle göra annat .... Har viss förståelse för hans försök eftersom jag hade trots allt öppnat munnen och det hörs ju tydligt varifrån jag härstammar. Hade själv några dagar tidigare äntligen kommit mig för att tala in ett telefonssvar på min telefon på jobbet. När jag lyssnade av det så tänkte jag: Kors som jag låter! Inte som svensk i alla fall!

Suomenlinna ("Finlandsborg") = Sveaborg, strax utanför Helsingfors.

Vid ett tillfälle hade jag besök från Finland, av  mina syskon med respektive. Vi var i storstaden och besökte det fina varuhuset. Någon i sällskapet blev intresserad av en vara och jag försökte förgäves få kontakt med någon i en grupp expediter. Unga sommarjobbande överklassungdomar helt uppenbarligen. Nej, det gick inte för de valde helt öppet att nonchalera oss och det var också tydligt varför; några finnar tänkte de minnsann inte bry sig om, av minerna att bedöma. Jag kände mig oerhört generad över deras uppträdande. Försökte skyla över deras beteende inför mina närmaste och förklara att så här brukar det inte gå till här i Sverige (minns ett annat liknande tillfälle också, men detta är absolut inte typiskt svenskt ändå!).  Kände mig väldigt kluven i situationen; dels blev jag arg som finsk, jag har rätt att bli behandlad med respekt, som vilken kund som helst, dels blev jag upprörd som svensk över att mina svenska landsmän inte har vett att uppföra sig, i stället förmedlar de en dålig (och osann) bild av Sverige och av svenskar till mina turistande gäster. Pinsamt! 

Man skulle tro att jag känner mig riktigt hemma och riktigt finsk när jag kommer till Finland. Men helt säkert är det inte. Vid något tillfälle på besök där var jag något förargad över någon finsk företeelse. Då fick jag höra från någon: "Du skulle aldrig kunna anpassa dig till att leva i Finland igen." Funderade på detta, ja, så skulle det kunna vara. Och andra sidan har jag i Finland friheten att kritisera landet, därför är jag kanske finsk. Den friheten har inte  en utlandsfödd i Sverige på samma sätt för alltid finns det någon i omgivningen som anser att man överträder sina rättigheter. Det här är lite grovt tillyxat, men något ligger det i detta...

Fick förresten en fråga i en butik i Helsingfors ett tag sedan, hade precis anlänt till staden och hade visst inte riktigt fått in det rätta flytet i modersmålet ännu, dessutom fumlade jag väl bland euron som inte riktigt är lika bekanta för mig som kronorna : "Varifrån kommer du?" - !!! - Förresten var frågan väldigt vänligt ställd, av ren nyfikenhet.... 

Sveriges trädgård, Blekinge, med sina vackra omgivningar....

 Havet finns närvarande överallt intill Sveriges trädgård.

Som bekant är har ju Blekingebor en egen dialekt. Somliga av människorna kan även listerländska i de trakter där jag håller till och den är helt obegriplig för vilken svensk som helst. Somliga av de äldre människorna talar någonting mittimellan (tror jag) som kan bli rätt svår att förstå, nästan för vem som helst utomstående (= icke blekingebo). I den lokala fiskbutiken fick ena dottern vid ett tillfälle agera som tolk då jag hade svårt att hänga med när den gamla damen talade. Fast tolken behövdes åt andra håller också för damen hade svårt att förstå mitt finska sätt att tala svenska. Det blev ju en lite dråplig situation: en SVENSK tolkar när två SVENSKAR talar SVENSKA med varandra! Eller: en halvsvensk upplänning (finsk mor, svensk far) tolkar när en svensk-listerländsk danskättling talar med en svensk finska som är en sverigefinsk upplänning.  

I denna stad hör jag "hemma" allra mest! 

Summering: Jag hör hemma på många ställen. Hemmabegreppet har vidgats för alla människor som har rört på sig och det är förstås lite olika hur känslan och verkligheten blir för var en. Menväldigt lite handlar om ens egen inställning! Om man känner sig som finsk eller svensk (eller något annat) eller både och beror på situationer och sammanhang och handlar definivt inte bara om en själv utan även om omgivningens syn. Hur det än förhåller sig så ska väl detta ändå inte vara ett problem för någon? Borde inte vara så i alla fall om man nu inte är diskriminerad i något avseende eller själv tillhör den diskriminerande skaran.

Det är givande att höra hemma i fler kulturella sammanhang än bara ett, skulle jag vilja påstå, samtidigt som man förstås blir varken bättre eller sämre människa av det. Jag accepterar gärna att bli betraktad som svensk, icke-svensk eller vad man vill och har inget som helst problem med detta... Men tala inte om för mig att det är "fel" om jag inte känner mig som svensk varenda ögonblick :-)

Möter ni mig är det fritt fram att komma och diskutera, vad det än må gälla! Är stunden rätt, och det är det nästan alltid, kan det bli hur uppskattat som helst! Välj bara inte stunden när jag sitter på Uppsalapendeln för då vill jag vara i fred... ;-)

Visste ni förresten att sverigefinnarna har numera en egen flagga, i likhet med jämtarna, ”blekingarna” och säkerligen många till....

Min lördagsfrukost

En lördagmorgon - en frukost som inte uppfyller alla kraven enligt tallriksmodellen. Vissnande tulpaner i blickfånget, vilken skönhet de äger! Kanske skulle de även lämpa sig för den nya poolen ”Dödens grupp”? Har funderat på att gå med fast kanske med andra bilder.

Har varit lite av en mångsysslare denna morgon: ätit frukost, läst delar av dagens DN, fotograferat, bakat och bloggat - allt ungefärligen samtidigt.  

De flesta har väl gett sig iväg ut i det vackra vädret vid det här laget, denna lördagförmiddag, åtminstone om man är bosatt i Uppsala där solen skiner från klar himmel. 

Snart bär det iväg till jobbet, dagen efter den sista riktiga arbetsdagen, nu ska "rasket rivas" dsv allt personligt med foton och vackra bilder ska ner från väggarna! De har sin framtid på ett nytt ställe.

Stiliserad sommar

Stiliserade bilder, hur ser de ut? Antagligen på väldigt många olika sätt. Nedan min egen tolkning av begreppet stilisering, i denna stund, vid genomgången av sommarminnen komprimerade till foton...

Wikipedia: "Stilisering är en konstnärlig bearbetning där det typiska framhävs ofta genom att förenkla motivet. Inom heraldiken är stilisering av motiv det normala. Inom konst sker stilisering vid skapande av symboler och också vid vissa mer traditionella konstverk. "

Nationalencyklopedien: "stilisera, förenkla och framhäva det typiska (vid avbildning av något); överfört eller bildligt om annan förenkling eller renodling."

Plats: Kiviks Artcenter, 2010-08-06.

Breaking the silence – tips!

Se den! Titta på fotografierna! Läs texterna! Och inte minst, lyssna! Breaking the silence! 

En tillfällig utställning på Armémuseum i Stockholm (5-20/3) visar fotografier som unga israeliska soldater har tagit under sin tjänstgöring i ockuperade områden i Israel.  Soldaternas egna vittnesberättelser ackompanjerar bilderna.  En ”guide” (fd soldat) berättar om sina erfarenheter  och upplevelser vid de ”guidade” visningarna, men han berättar även om det som har fått honom och många andra fd soldater att engagera sig i rörelsen Shovrim shtika – Att bryta tystnaden – Breaking the silence.  

Vanliga unga människor i Israels armé.

Shovrim shtika – Breaking the silence är en rörelse som har grundats av fd israeliska soldater som under sin militärtjänstgöring har kommit att reflektera över Israels ockupation av palestinska områden. Medlemmar anser att ockupationen är orättfärdig, den fråntar människor försörjningsmöjligheterna, den skapar en spiral av våld. Militärtjänstgöringen i de ockuperade områdena skadar de israeliska ungdomarna för de tillåts och uppmuntras till att trakassera palestinsk civilbefolkning, att utföra provokationer för att få anledning till att gripa människor, att misshandla. Man tillåts att skapa sin egen lag som står över allt annat.  ”I am the law.”

Den här utställningen bidrar till att ge en ytterligare dimension till vår bild av Israel och vad som sker där. Enligt vår ”soldatguide” handlar inte dessa konflikter i grunden om motsättningar mellan israeliter och palestinier, mellan judar och muslimer, mellan islam och judendom. I stället handlar de om något universellt: vid alla kriser och konflikter ställs människor längst ner i samhällshierarkin mot varandra vilket man ser även i Europa idag. Inom den israeliska armén finns också denna hierarki som utgör en mekanism i det vardagliga soldatlivet.  De som befinner sig i arméns bottenskikt får de mest besvärliga uppgifterna att hantera, i närkontakt med ”motpartens” civila och potentiella terrorister. Konflikter och andra samhällskriser har genom tiderna gynnat ekonomisk tillväxt som i sin tur har alltid i slutändan gynnat  de välbeställda, men som de som finns längst ner i hierarkin får betala. (Obs! Min fria tolkning av visningen.)

Den vanliga unga människan kan förvandlas till ett monster under givna omständigheter…

Har man tid att se Armémuseets permanenta utställningar hittar man lätt likheter med ovan nämnda resonemang. Genom hela den europeiska krigshistorien har en röd tråd av maktbegär och erövringslust löpt. Och inte bara det, krigen har fört med sig enorma förluster av människoliv via fattigdom, svält och sjukdomar. Detta utöver dödstalen pga krigshandlingar som har drabbat både soldater, deras familjer (som ofta följde med på krigstågen) och civilbefolkningen. Människors lidanden under krigen och diverse konflikter har varit ofattbart stora genom historien, i alla tider.

Armfeldt klarade sig med en lätt förfrysningskada på kinden vid erövringsutryckningen till Norge 1718, tusentals av de 7500 soldaterna dog under hemfärden. 

OBS! Mitt inlägg är inte något ställningstagande hit eller dit, men allt som belyser aktuella och historiska händelser och skeenden från olika perspektiv är av stort värde. Därför är Breaking the silence en utställning värt ett besök! Just ämnet Israel är särskilt intressant för mig personligen eftersom jag har bott på en kibbutz en kort period för många år sedan.

Mer om Breaking the silence:

Diakonia: Utställning om israeliska soldater: Breaking the Silence

Dagens nyheter: Utställningen bryter tystnad om ockupationen

Observera den mycket korta utställningstiden!

Erkännande + frukost- och arbetsplatsutmaningar

OK, erkänner utan omsvep, allt var inte helt sant, det jag skrev i går. Helt sant var det att jag tittade på TV ovanligt länge igår, helt sant var det också att  jag köpte ett telobjektiv till Pentaxen och att den inhandlades i den lokala fotobutiken.

Men att jag skulle fått ett enormt lönepåslåg, det var förstås inte sant. Sådant händer inte.... :-(  Däremot blev ju avtalsrörelsen på mitt jobb lite konstig vilket ledde till att många av oss fick det rättmätiga lönepåslaget mycket sent. Samtidigt innebar detta en retroaktiv utbetalning som en klumpsumma för tio månader. Därav känslan av ett "rejält" lönepåslag.

Men nu till saken. Leif B. rubricerade ett inlägg nyligen med rubriken "Frukostutmaning, har jag sett i nån blogg och en Hur ser din arbetsplats ut-maning. Frukostutmaningen väntar jag med att hoppa med i, tror faktiskt att den är övermäktig för mig, men det där med arbetsplatsen kan jag fixa utan omsvep. 

Har en pytteliten hemmaarbetsplats, så här såg den ut någon gång i höstas. Det finns en datorskärm också, men den har jag visat tidigare i ett inlägg om megapixelsjukan. Länkar inte till inlägget för ett av mina nyårslöften var ju att "...visa bara bra bilder på FS...", senare modifierad till "...visa bra bilder...", med nedanstående får det bli med "...nästan bara bra bilder....".

På på jobbet fick jag syn på denna märkvärdiga solspegling. Jag har mitt fönster mot norr så solen når aldrig mitt rum. Vissa soliga dagar kan dock solen speglas in via ett fönster i ett hus snett mittemot och man kan få för sig att man trots allt sitter på solsidan, en kort stund.

Hade jag suttit och jobbat vid datorn hade jag missat denna spegling. Nu hade jag dock varit på ett möte och när jag kom in i rummet fanns detta festliga skuggspel att skåda på den nedsläckta skärmen.

Följde med den äkta hälften till Blodcentralen i kväll för hans nyårslöfte, både för i år och för året som har gått, har varit att återigen bli en blodgivare. Följde med på promenaden dit för att fota i det riktigt vackra kyliga vinterlandskapet (staden) och resultatet var bättre än jag hade tänkt mig. Dels bestämde jag mig för att åter bli blodgivare själv också, dels blev det trevliga vinterbilder i mörket.  Återkommer till dem vid något lämpligt tillfälle.