Var hör man hemma?

Ibland grunnar man ju på frågan: Vad är hemma för mig? Tror att många av oss som har flyttat en bit bort från födelsetrakter ställer sig den frågan emellanåt, oberoende av om man har flyttat inom landet eller flyttat över gränserna. Detta har också kommit bli en intressant fråga för mig när jag valde att skicka in bilder till utställningen på Galleri Kontrast, med temat "Sverige - en idyll?". Tolkar jag in något annat i detta tema än andra deltagare? Säkerligen inte eftersom en av bilderna visst passar i sammanhanget. Vore kul förresten att se ALLA inskickade bidrag så småningom, inte bara de som har kommit med i utställningen!

Vad som är hemma för mig beror på vilket sammanhang det handlar om. Helt utan att reflektera talar jag om "hemma" när man talar med någon om något som berör bekanta saker som har en koppling till ens uppväxt eller uppväxtmiljö i Finland. Men dagligdags är "hemma" för mig i Uppsala. Än mer nu när jag pendlar mellan hemstaden och storstaden; varje dag beger jag mit HEMÅT när arbetsdagen är slut. Men även Blekinge har kommit att bli "hemma" för mig sedan många år tillbaka. Ursprungligen var det tveksamt om det skulle kunna bli så för Sveriges trädgård skiljer sig en hel del från mina karga uppväxtrakter vid polcirkeln. Men tiden har gjort sitt, inget är omöjligt för en som en gång i tiden har kommit i rörelse och kanske grävt upp sina rötter en smula. Under många år kändes en liten ort i Jämtland också nästan som "hemma" för mig, på grund av naturen och klimatet och människorna, allt rätt välbekant på grund av den nordliga breddgraden. Nu har det gått ett bra tag utan några mellanlandningar där så den lilla orten får jag nog räkna bort bland mina hemmamarker.  Har bott i Stockholm en kortare period, men staden blev aldrig "hemma" för mig.

Hemmabegreppet har en viss koppling till "nationalitetsbegreppet" också, av och till, för somliga av oss. Den 6 juni ställde Johan E. här en retorisk fråga:"När blir man svensk?" Om jag skulle svara skulle det bli: Den dag då omgivningen definierar en som svensk. Ibland blir man påmind om detta; t.ex. i fredags när jag sitter på tåget som ska avgå hemåt, är insjunken i jobbsaker, en äldre herre sätter sig bredvid mig och börjar prata. Jag svarar lite kort och förstrött, dock vänligt. Det räckte. Han skulle prompt börja diskutera Finlands politiska liv med mig. Intressant. Uppskattar när folk visar intresse på det här sättet, diskuterar gärna Finlands politik också i vanliga fall, men inte den här gången, i just denna stund, på detta fullsatta tåg, när jag skulle göra annat .... Har viss förståelse för hans försök eftersom jag hade trots allt öppnat munnen och det hörs ju tydligt varifrån jag härstammar. Hade själv några dagar tidigare äntligen kommit mig för att tala in ett telefonssvar på min telefon på jobbet. När jag lyssnade av det så tänkte jag: Kors som jag låter! Inte som svensk i alla fall!

Suomenlinna ("Finlandsborg") = Sveaborg, strax utanför Helsingfors.

Vid ett tillfälle hade jag besök från Finland, av  mina syskon med respektive. Vi var i storstaden och besökte det fina varuhuset. Någon i sällskapet blev intresserad av en vara och jag försökte förgäves få kontakt med någon i en grupp expediter. Unga sommarjobbande överklassungdomar helt uppenbarligen. Nej, det gick inte för de valde helt öppet att nonchalera oss och det var också tydligt varför; några finnar tänkte de minnsann inte bry sig om, av minerna att bedöma. Jag kände mig oerhört generad över deras uppträdande. Försökte skyla över deras beteende inför mina närmaste och förklara att så här brukar det inte gå till här i Sverige (minns ett annat liknande tillfälle också, men detta är absolut inte typiskt svenskt ändå!).  Kände mig väldigt kluven i situationen; dels blev jag arg som finsk, jag har rätt att bli behandlad med respekt, som vilken kund som helst, dels blev jag upprörd som svensk över att mina svenska landsmän inte har vett att uppföra sig, i stället förmedlar de en dålig (och osann) bild av Sverige och av svenskar till mina turistande gäster. Pinsamt! 

Man skulle tro att jag känner mig riktigt hemma och riktigt finsk när jag kommer till Finland. Men helt säkert är det inte. Vid något tillfälle på besök där var jag något förargad över någon finsk företeelse. Då fick jag höra från någon: "Du skulle aldrig kunna anpassa dig till att leva i Finland igen." Funderade på detta, ja, så skulle det kunna vara. Och andra sidan har jag i Finland friheten att kritisera landet, därför är jag kanske finsk. Den friheten har inte  en utlandsfödd i Sverige på samma sätt för alltid finns det någon i omgivningen som anser att man överträder sina rättigheter. Det här är lite grovt tillyxat, men något ligger det i detta...

Fick förresten en fråga i en butik i Helsingfors ett tag sedan, hade precis anlänt till staden och hade visst inte riktigt fått in det rätta flytet i modersmålet ännu, dessutom fumlade jag väl bland euron som inte riktigt är lika bekanta för mig som kronorna : "Varifrån kommer du?" - !!! - Förresten var frågan väldigt vänligt ställd, av ren nyfikenhet.... 

Sveriges trädgård, Blekinge, med sina vackra omgivningar....

 Havet finns närvarande överallt intill Sveriges trädgård.

Som bekant är har ju Blekingebor en egen dialekt. Somliga av människorna kan även listerländska i de trakter där jag håller till och den är helt obegriplig för vilken svensk som helst. Somliga av de äldre människorna talar någonting mittimellan (tror jag) som kan bli rätt svår att förstå, nästan för vem som helst utomstående (= icke blekingebo). I den lokala fiskbutiken fick ena dottern vid ett tillfälle agera som tolk då jag hade svårt att hänga med när den gamla damen talade. Fast tolken behövdes åt andra håller också för damen hade svårt att förstå mitt finska sätt att tala svenska. Det blev ju en lite dråplig situation: en SVENSK tolkar när två SVENSKAR talar SVENSKA med varandra! Eller: en halvsvensk upplänning (finsk mor, svensk far) tolkar när en svensk-listerländsk danskättling talar med en svensk finska som är en sverigefinsk upplänning.  

I denna stad hör jag "hemma" allra mest! 

Summering: Jag hör hemma på många ställen. Hemmabegreppet har vidgats för alla människor som har rört på sig och det är förstås lite olika hur känslan och verkligheten blir för var en. Menväldigt lite handlar om ens egen inställning! Om man känner sig som finsk eller svensk (eller något annat) eller både och beror på situationer och sammanhang och handlar definivt inte bara om en själv utan även om omgivningens syn. Hur det än förhåller sig så ska väl detta ändå inte vara ett problem för någon? Borde inte vara så i alla fall om man nu inte är diskriminerad i något avseende eller själv tillhör den diskriminerande skaran.

Det är givande att höra hemma i fler kulturella sammanhang än bara ett, skulle jag vilja påstå, samtidigt som man förstås blir varken bättre eller sämre människa av det. Jag accepterar gärna att bli betraktad som svensk, icke-svensk eller vad man vill och har inget som helst problem med detta... Men tala inte om för mig att det är "fel" om jag inte känner mig som svensk varenda ögonblick :-)

Möter ni mig är det fritt fram att komma och diskutera, vad det än må gälla! Är stunden rätt, och det är det nästan alltid, kan det bli hur uppskattat som helst! Välj bara inte stunden när jag sitter på Uppsalapendeln för då vill jag vara i fred... ;-)

Visste ni förresten att sverigefinnarna har numera en egen flagga, i likhet med jämtarna, ”blekingarna” och säkerligen många till....

2011-06-12 21:29   pic-tor

Trevliga bilder och intressant läsning Rauni. För mig var hemma i många år liktydigt med föräldrahemmet i Hamrånge och den känslan kommer nog alltid att finnas kvar till viss del. Vårt hus som vi byggde i Knivsta blev naturligtvis hemma i många år men det radhus jag bor i nu känns lika hemma för mig. Så litet grand av "Wherever I Lay My Hat" är det för mig. Får jag bara bo in mig på ett ställe så känner jag mig hemma och kan bli väldigt hemkär.

Besvara

Svar från RHelena 2011-06-12 22:24

Det finns nog lika många beskrivningar på hemmakänslan som det finns själar; var och en präglas av sitt ursprungshem och platsen för det. Senare präglas man av vad livet har haft med sig och vart det har fört en. Själv trodde jag i unga år, och hade den målsättningen också, att jag skulle utomlands. Fast det var inte Sverige jag tänkte på... Något mer spännande, men så blev det ju inte....

Måste kolla var Hamrånge ligger, har ingen aning... Man kan inte få nog med allmänbildning här i livet.

Svara

2011-06-12 23:18   EGW

För de flesta tror jag det är en viktig fråga, var man känner sig hemma. När jag var i barnaåren kände jag mig en tid mest av allt hemma på en gård i Västergötland, där jag tillbringade somrarna. Men jag tvingades snart inse att jag i omgivningens ögon inte var något annat än en gästspelande Stockholmare. Besviken slutade jag att åka dit. Att Stockholm verkligen var hemma kunde jag känna när jag hade jobb och barn i Stockholm, Och när jag i dag tittar på foton från Stockholm tänker jag att jag nog fortfarande skulle kunna känna mig hemma där. Kanske. Det är ju annars inte den stad jag växte upp i, den har förändrats så mycket. Och även om den var hemma så trivdes jag aldrig helt där, vad det nu kan komma sig. Under sju år bodde jag i Nyköping och trivdes faktiskt bra där, men riktigt hemma blev det nog inte. Märkligt nog känns Saltspring fullkomligt som hemma för mig numer. Vad beror allt detta på? Vad jag kan komma fram till är att åtminstone för mig så spelar min sociala omgivning stor roll. Att jag är omgiven av människor som jag har aktiva och positiva relationer till. Så om vi gör det tankeexperimentet att jag återvände till Stockholm skulle jag nog ändå inte känna mig så väldigt hemma där, om jag inte lyckades bygga upp ett personligt socialt nätverk som kändes riktigt bra. Och det är ju inte det lättaste. Nå, jag kommer inte att pröva. Jag har inget skäl att lämna Canada och kan inte föreställa mig att jag skulle få det heller. Men det är en gåva att ha ett hem där man trivs, och en hemort som man känner sig hemma i.

Du har illustrerat med trevliga bilder. Och berättelsen om översättaren i Blekinge fascinerar mig. Jag kände inte till att en sådan gammal dialekt levde kvar där. Jag har upplevt detsamma i Härjedalen, men det är många år sedan.

Besvara

Svar från RHelena 2011-06-12 23:57

Där satt det! Det sociala sammanhanget betyder mycket eftersom den plats där man har ett socialt nätverk, där har man alla möjligheter att känna sig som hemma också! Men det ska inte vara vilket ytligt socialt nätverk som helst vilket din erfarenhet från Västergötland visar; vem vill uppfattas som en gästspelare så som du fick uppleva?

Det är möjligt att en del människor kan ha förmågan att klara sig utan det sociala nätverket och ersätta det med något annat som binder en till den plats där man bor, det skulle kunna handla om naturen och upplevelser man kan få via den. Inbillar mig dock att det är inte i första hand dessa människor som frivilligt flyttar på sig. Inte heller de som har ett starkt trygghetsbehov flyttar på sig annat än av en tvingande anledning.

Det är roligt att ni som har bytt land sent i livet trivs så bra! Har förstått av min väninna att Kanada är en tacksam plats på det sättet, som nordbo kan man känna igen sig på många sätt samtidigt som landet och dess människor (från världens alla hörn) bjuder på sig själva.

Listerländska; är inte säker på att den ens räknas som en dialekt. Eller jo, kanske. Vi var på en tillställning ett par år sedan där nere och en äldre herre häll ett långt tal. Ett roligt sådant, mycket skratt var det. Han talade blekingemål (inte listerländska), men det var ytterst lite jag förstod. Alla roliga historier missade jag poängen i. Min man hängde med en aning bättre, men långt ifrån fullständigt... Vi har förresten en svensk-listerländsk ordbok och som en av våra blekingegrannar har varit med att ta fram. Den är rätt kul att studera!

Svara

2011-06-12 23:58   Pia-kristina

Verkligen intressant läsning Rauni, saker som jag också tänkt mycket på. Jag är ju född i Sverige av finska föräldrar och den ort jag växte upp i är inte så mycket hem för mig längre.men jag tycker om att träffa gamla vänner där. Mina barndomsomrar tillbringade jag i norra Finland hos farmor och farfar och där kände jag mig hemma och det beror säkert på att jag fick så mycket kärlek och omtanke där.
Ibland när någon frågat mig har jag sagt att jag är rotlös. Jag känner mig inte som en riktig svensk och i Finland är jag ingen riktig finne.
Men hemma numera är för mig Hörvik i Blekinge. När vi flyttade hit till min mans barndomshem kände jag att detta är mitt hem och härifrån flyttar jag aldrig. Har aldrig tidigare känt så.
Ja, vad gäller Listerländskan så är den även för mig som bott härnere obegriplig ibland och när min man pratar med tex sin kusin förstår inte jag allt.
Vill passa på att rekomendera en bok jag läst nyligen "Hallonbåtsflyktingen"
av Miika Nousiainen.

Besvara

Svar från RHelena 2011-06-13 00:19

Någon typ av rotlöshet är nog en rätt bekant känsla för alla som har flyttat lite längrebort eller för sådana som du som inte har rötterna långt tillbaka i tiden på samma ställe, i samma land som de flesta i ens omgivning. Människorna i ens omgivning är viktiga vilket dina minnen från somrarna i Finland visar. Har några liknande sommarminnen förresten också, det kanske nästan alla har och de är trevliga att minnas!

Hallonbåtsflyktingen; den har jag läst. Den är ju för dråplig och rolig, fast historien kantrar ju över till det mörka och det rejält. En klart läsvärd bok för alla! Framförallt för alla svenskar som tror att finnar är avigt inställda till svenskar....! Vilket ju inte är sant, enligt min erfarenhet!

Svara