Ajö Gnestaplanket!

Inbjudan till sista fotoplanket i Gnesta kom inte oväntat. Först drev Bengt Björkbom arrangemanget i tio år, sen skulle det vara slut. Men 2017 blev Bengan utnämnd till Gnestas Eldsjäl och fortsatte ända till nu! Med avbrott för pandemin. Fotoplanket i Gnesta har blivit en institution med bilder, fotografer, kameraloppis och fotosnack. Välskött och välbesökt varenda gång jag varit där, så även i år, men visst kändes det lite melankoliskt ändå att allt har sin ände.

Gillade de lågmälda bilder från Turkiet Mats Adsten hängt upp. Hoppas Mats lägger in nån eller några av sina bilder på Cityscapes så att man kan titta ordentligt!  Bytte några ord med Bengan. Pratade med Peter Gunnars på Elbilen. Han fotar halvtid åt framtidsorganet ifråga där även jag bidragit emellanåt, halvtid ägnar han sig åt sitt eget konstnärliga fotoskapande.

High Noon. De flesta tog en paus på nåt av fiken, några fortsatte titta och prata.

Kul att se Bengt-Åke Strengbergs klädnypeupphängda bilder! Bengt Björkbom med fru nertill.

Cementfabriken

I den här fabriken i Slite på Gotland tillverkas 75 % av den cement som används i Sverige. Cement är ju bindemedlet i betong, krossad och delvis mald sten som med cement hårdnar till ny sten.

Betong används till det mesta i bygg- och anläggningsbranschen. Grundläggning, stommar, bjälklag, broar, sliprar, rör, trottoarplattor, takpannor och ibland fasader.

Tillverkningen orsakar ett av de största koldioxidutsläppen i landet. Bränsle används för att bränna råvaran. Råvaran kalksten avger koldioxid vid bränningen. Förr eldades med kol. Numera används mycket sopor, inte minst plastavfall.

Cementa jobbar aktivt för att få ner och på sikt eliminera utsläppen genom att ta vara på koldioxiden och deponera den i underjorden. För att få långsiktighet i planeringen (och överleva som företag) vill Cementa ha ett långsiktigt tillstånd. Men konflikterna kring detta är jättehårda.

Ryssland hyrde Slite hamn

Slites försvar gick från noll till otillräckligt under 1800-talet. Enholmens fästning finns ännu kvar som museum.

Under kalla kriget satsades mer. Sista kustartilleriinstallationen var en superanläggning med långskjutande kanoner skyddade i bergrum. De kunde titta upp, skjuta och sänkas ner igen. Den var nyss klar då  Sverige lade ner försvaret av sitt territorium för att i stället delta i militära operationer nån annan stans. Installationen  revs 2007. Även övriga Gotland lämnades helt utan försvar.

Jag som är närmast pacifist tyckte att det var korkat att lägga ner så mycket. Varje land har en armé, sin egen eller någon annans. KA-anläggningarna borde lagts malpåse. Eller hade några en långsiktig plan att på sikt bli med i Nato?

I ett parallellt skeende ville det rysktyska konsortiet NordStream bygga gasledning mellan Ryssland och Tyskland. NordStream ville hyra Slite hamn och utrymmen intill att ha som bas  under byggtiden. Dom höll samrådsmöten på Gotland. Jag minns ett på bibblan i Visby där en för dagen nykter talesperson berättade om hur fint det skulle bli. 

I onsdags publicerade SvD Kultur en artikel om hur gasledningarna blev storpolitiskta vapen. Länk:

https://www.svd.se/a/8Qe66G/sa-blev-nord-stream-ett-storpolitiskt-vapen

Författarna Karin Edberg och Anna Storm menar att de röster som höjdes kring säkerhetspolitiska risker avfärdades som uttryck för gammaldags rysskräck.

Det stämmer nog. Men konsensus var att Natos och Rysslands närmanden var den nya verkligheten. Ryssland var ju med i nån sorts Natopartnerskap. En enig riksdag hade lagt ner stora delar av försvaret. Alla från M till MP ville lägga ner ännu mer. (Utom moderaten Mikael Odenberg som ju avgick som försvarsminister.) Då det gällde gasledningen tänkte jag och rätt många andra mest på miljö och klimat.

Beslutet att hyra ut hamnen togs av Tekniska Nämnden. Som yrkesbyråkrat baxnade jag. Det var för mig ett självklart ärende för fullmäktige eller åtminstone kommunstyrelsen. Men den jag kände bäst i TN sa att de såg detta som ett normalt uthyrningsärende och att de förhandlat till sig ett bra avtal, att GazProm skulle bekosta en utbyggnad av hamnen och Gotland behålla det som gjorts efter hyrestiden.

Sverige bedömde att det inte fanns fog att neka ledningarna. En inspektionsstation som skulle kunnat bemannas med ryssar förhandlades bort. Sen gav Finland och Sverige ett gemensamt klartecken till bygget.

Vad jag kan förstå så skötte sig NordStream enligt avtalet. Gotland fick en bättre hamn i Slite. Tyskland fick avtalade gasleveranser.

Infarten till Slite hamn juli 2022. Klafsigt värre av lera och gegga på asfalten. Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20 mm f/2,8.

Sen kom nästa ledningspar, NordStream 2, upp som ärende. NordStream ville åter hyra Slite hamn. Nu var stämningen annorlunda. Tekniska Nämndens arbetsutskott avslog uthyrningen. Som yrkesbyråkrat baxnade jag igen. Är Sverige en bananrepublik där nån i Stockholm ringer och beordrar en kommunal nämnd? Eller ringde nån i Stockholm till någon högre upp i den kommunala näringskedjan och talade om vad som gäller?

Idag lyssnade jag på sommarprataren Stefan Ingves. Han sa att på sluttampen är det hästhandel som gäller. Och citerade Kjell-Olof Feldt: I internationella storaffärer går det till så här.

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f/2,8.

Gotland ockuperas.

21 april 1808 genomförde Ryssland en landstigningsoperation på Gotland.

Ryssarna landstiger vid Slesviken i Grötlingbo. Målning av gotländske konstnären och kulturpersonligheten Erik Olsson. Får endast användas för privata ändamål. Källa  https://www.gotlandsforsvarshistoria.se/varia/50-1.htm. 

Ön saknade försvar. Landshövdingen var någon annanstans. Vice landshövding var 76-årige pensionerade sjöofficeren Erik af Klint. Lokala myndighetspersoner försökte organisera motstånd. Bönderna ställde upp med klubbor, yxor och och liar. Men de skulle inte kunna besegra ryssarna i drabbning. Häradshövdingen von Hausswolff förhandlade med ryske konteramiralen Bodisco. Denne lovade religionsfrihet, egendomsskydd och att alla befattningshavare som så ville (utom landshövdingen) skulle få behålla sina ämbeten. Vid en träff mellan af Klint och Bodisco kapitulerade af Klint å länets vägnar.

Bodisco fortsatte till Visby, utropade Gotland som ryskt för all och evig framtid och sig själv till guvernör. af Klint avgick, men fick bo kvar på Kungsladugården som han fått som förläning. De nio beväpnade handelsfartyg som Bodisco använt seglade till Slite.

Köpmannen Donner i Klintehamn hade fått iväg underrättelser till Stockholm. Även af Klints sändebud kom dit så småningom.

Sverige var i krig. Ryssland höll på att erövra den finska landsdelen. Situationen gentemot Danmark var också prekär. Regeringen skickade en flottstyrka till Gotland. Den blockerade Slite. En större styrka fick läget under svensk kontroll. Bodisco kapitulerade. Ryssarna lämnade ifrån sig sina vapen, marscherade till Slite och avseglade med sina skepp 18 maj. 

Den svenske båtsmannen Carl Fredrik Lindgren omkom. Han föll från riggen på ett svenskt skepp och slog ihjäl sig mot däcket.

Bodisco ställdes inför rysk riksrätt, avsattes men togs så småningom åter till nåder.

Sverige inrättade nationalbeväring med start på Gotland. Slite började åter befästas.

Slite i våra hjärtan

En försommarvecka 1967 åkte jag och min blivande fru Karin runt på Gotland. Kallt och ruggigt. Vi frös i sommarkläderna från varmare Stockholm. Jag fällde upp bilens tygtak och satte på värmen. Vi försökte utan framgång hitta uppvärmt nattlogi.

Slite var speciellt. Kalkdamm överallt. Husen hade vita tak. Dammet från cementfabriken hade bitit sig fast. Fabriken låg mitt i köpingen. Den syntes och den lät.

Ett stenkast från fabriken låg Slitebadens Hotell, en lätt bedagad anläggning som före kriget tävlat med Snäck som fashionabelt semestermål. Vi åt lunch där. Söder om hotellet fanns tennisbanor och badstrand.

Hamnen var avspärrad. Helt normalt. 1967 var det besöksförbud för utlänningar på stora delar av norra Gotland och hamnen hade militärt intresse. Den hade anor från stenåldern, var aktiv på vikingatiden och befästes allt mer under kommande århundraden. Enholmen nederst på flygbilden här nedan har omfattande lämningar.

Jämfört med idag var själva kalkbrottet bara ett myggbett i Moder Jord. Det syns på flygbilden, den rundade vita ytan. Där fanns kalksten och lermärgel i rätta proportioner. Perfekt. Stenkol togs in i hamnen, förflyttades med transportör tvärs över gatan och matades in i ugnarna. Efter bränningen maldes klinkern till pulverformig cement som gick med bil eller båt till slutkund. Disponenten bodde i disponentvillan (innanför C i Cementfabriken på fotot). Ett klassiskt brukssamhälle.

Flygfoto från 1960-talet. Källa: Lantmäteriets historiska arkiv.

Sen då vi flyttat till ön fick vi vänner och bekanta från trakten. En ledamot i byggnadsnämnden, Rolf Bengtsson, förklarade hur orten fungerade. Han var  centerpartist sen ungdomen och fick jobb på cementfabrikens labb. I bruksorten Slite var det stört omöjligt att vara politiskt aktiv om man inte var sosse, så han konverterade helt enkelt till (S). Han var omtyckt och respekterad i alla läger. De få gånger det var partiskiljande omröstningar var Rolf obrottsligt lojal med partiet. Som pensionär återvände han till (C).

Här en nytagen bild. Fabriken har blivit mycket större. Den ligger lika nära bostäderna som förr. På 1970-talet byggde fabriken effektiv rening och då tvättade regnet bort det vita från taken. 

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20 mm f 2,8. Bilden perspektivjusterad i efterbehandlingen.

Spännande fortsättning följer. Var det i Slite som Sveriges Natoanslutning förbereddes?