What happens when nothing happens

Inspirerande konstfotobok med en fin och alldeles speciell Stockholmsskildring.  Den har företal av Kristoffer Leandoer och 66 bilder från 66 platser. De ser ut att vara tagna  exakt samtidigt, med samma kamera, samma objektiv, samma stativhöjd och samma fullständiga brist på vertikalt perspektiv. Allt helt befriat från jakten efter häftiga skeenden, häftiga vinklar eller häftigt ljus. Jag tror att fotografen försökt närma sig Nirvana, att frigöra sig och sina bilder från sensualitet/girighet/begär, hat och ignorans. Ett oerhört uppdrag hanterat med ödmjukhet och inte utan framgång.

Det händer ingenting i bilderna. Samtidigt visar de Stockholm som få andra böcker jag sett. Inga bilar. Inte en levande varelse utom en hare på en bild. Och så alla dessa byggnader i Stockholms egen färgskala. Och sommarnattens ljus.

I den pågående utmaningen på Cityscapes, "Då det stora vemodet rullar in" med sista inlämningsdag 13 december 2021 kommer den bild som ger domaren väljer att få den här boken.

Förlorat historiskt djup

Innan modernismen hade många byggnader en hel del historiska referenser. Numera är sånt tabu, utom om det är fråga om referenser till tidigare modernism.

De första pionjärerna inom modernismen hade utbildning för att skapa klassisk arkitektur. De ritade modernt ändå, men ibland kunde det bli inslag med historiska referenser. Som den här porten till bankhallen hos Skandinaviska Kredit AB i Norrköping, en bank som var stor då huset byggdes. Huset var obegripligt modernt 1908 och ser fortfarande avancerat senmodernt ut. Guldet därinne vaktas av lejoninnor. Ett motiv från Mykene i bronsålderns Grekland? Eller kanske från Hattusa i hettiternas rike i nuvarande Turkiet, då aktuellt med arkeologisk utgrävning?

Arkitekt Norrköpingssonen Carl Bergsten, en av seklets stora och föregångare till modernismen. Senare väl mest känd för Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Om man skulle bygga ett bankpalats idag så finns ju inget guld alls därinne. Inga sedlar heller. Bara digitala nollor och enstaka ettor. Om en arkitekt idag skulle vilja ta ut svängarna mer än skråets konventioner tillåter och låta ingången vaktas av skulpturer, vad skulle arkitekten hitta på? Väktare i betong? En tjänsteman som försöker mota hackare? Eller göra nåt i stil med lejoninnan i Vätögranit skulpterad av Tore Strindberg och bli helt oförstådd av 2020-talets publik?  

Om Punctum

I Göran Segeholms "Konsten att ta vinnande bilder" finns ett foto som han anser har Punctum.  En kvinna tittar på då maken deltar i nån engelsk överklassport med hästar, kanske hästpolo. Hon håller sin cigarrett en bit ifrån sig upp mot höger. Blicken söker sig dit. Vad tänker hon, egentligen?

I min enfald fattade jag begreppet Punctum ungefär som en detalj som betraktaren inte kommer runt, på gott eller ont. Det var nog alldeles fel.

Häromdan hittade jag i SvD en tio år gammal understreckare om Punctum. Här länk som säkert kräver inloggning:

https://www.svd.se/barthes-sokte-ett-nytt-satt-att-tala-om-bilder

Boken har översatts med titeln ”Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet”. Originalet heter La Chambre claire. Note sur la photographie. För mig alluderar titeln på "Camera Obscura", den mycket gamla anordning som på 1800-talet utvecklades till det vi menar är kameror.

Punctum är något i bilden som söker upp, ”träffar” och ”sårar” betraktaren, ”som ett slag i ansiktet”. Detta angrepp går heller inte att formulera eller analysera. Som Barthes skriver, ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Barthes blev mest drabbad av ett foto från sin mors barndom. Han visar det aldrig för läsaren, men beskriver det i detalj. Modern är fem år och porträtteras tillsammans med sin äldre bror i en vinterträdgård. Båda står lutade mot ett broräcke, den lilla flickan knäpper sina händer på ett barnsligt, lite taffligt sätt. Inget annat fotografi hade drabbat honom som detta. 

Understreckaren innehåller referat av många utläggningar kring boken. Den var ett sätt att resonera om bilder, men minst lika mycket en sorgesång över att Barthes mist sin mor. Det hände att han såg en bild som fick sorgen att välla upp igen. Starkast den med modern som barn.  Inte att bilden i sin helhet slog till på det sättet, utan att en kanske t o m oavsiktlig detalj gjorde så med honom.

Oljemålningar med "Vanitasmotiv" kanke har nån sorts Punctum? Överdådigt stilleben med dryckjom och fina frukter men också död fluga. Eller den där bilden från Mesopotamien där fursten festar med sin drottning, hur mysigt som helst, tills man ser skallen på en död motståndare spetsad på en pergolastolpe i bildens utkant.

Eller Rolling Stones "Paint it, black" där sångaren ser en röd dörr, glada tjejer, svarta bilar, blommor och allt gör hjärtat svart.

Barthes utsaga "det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig" fick mig att tänka på proffsen i konstvärlden som kan beskriva allt och aldrig blir provocerade.

Här en bild som jag tog februari 2012 och kallade "Punctum". Nu tror jag mig inse att det ljusa håret i o f s kan dra till sig intresse i bilden, men att varken håret eller bilden har nån punctumeffekt alls i Barthes mening.

Efter att ha läst mer om Punctum enligt Barthes försökte jag satsa mer på mossan och möglet. Ett annat bildinnehåll.