Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Om Punctum

I Göran Segeholms "Konsten att ta vinnande bilder" finns ett foto som han anser har Punctum.  En kvinna tittar på då maken deltar i nån engelsk överklassport med hästar, kanske hästpolo. Hon håller sin cigarrett en bit ifrån sig upp mot höger. Blicken söker sig dit. Vad tänker hon, egentligen?

I min enfald fattade jag begreppet Punctum ungefär som en detalj som betraktaren inte kommer runt, på gott eller ont. Det var nog alldeles fel.

Häromdan hittade jag i SvD en tio år gammal understreckare om Punctum. Här länk som säkert kräver inloggning:

https://www.svd.se/barthes-sokte-ett-nytt-satt-att-tala-om-bilder

Boken har översatts med titeln ”Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet”. Originalet heter La Chambre claire. Note sur la photographie. För mig alluderar titeln på "Camera Obscura", den mycket gamla anordning som på 1800-talet utvecklades till det vi menar är kameror.

Punctum är något i bilden som söker upp, ”träffar” och ”sårar” betraktaren, ”som ett slag i ansiktet”. Detta angrepp går heller inte att formulera eller analysera. Som Barthes skriver, ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Barthes blev mest drabbad av ett foto från sin mors barndom. Han visar det aldrig för läsaren, men beskriver det i detalj. Modern är fem år och porträtteras tillsammans med sin äldre bror i en vinterträdgård. Båda står lutade mot ett broräcke, den lilla flickan knäpper sina händer på ett barnsligt, lite taffligt sätt. Inget annat fotografi hade drabbat honom som detta. 

Understreckaren innehåller referat av många utläggningar kring boken. Den var ett sätt att resonera om bilder, men minst lika mycket en sorgesång över att Barthes mist sin mor. Det hände att han såg en bild som fick sorgen att välla upp igen. Starkast den med modern som barn.  Inte att bilden i sin helhet slog till på det sättet, utan att en kanske t o m oavsiktlig detalj gjorde så med honom.

Oljemålningar med "Vanitasmotiv" kanke har nån sorts Punctum? Överdådigt stilleben med dryckjom och fina frukter men också död fluga. Eller den där bilden från Mesopotamien där fursten festar med sin drottning, hur mysigt som helst, tills man ser skallen på en död motståndare spetsad på en pergolastolpe i bildens utkant.

Eller Rolling Stones "Paint it, black" där sångaren ser en röd dörr, glada tjejer, svarta bilar, blommor och allt gör hjärtat svart.

Barthes utsaga "det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig" fick mig att tänka på proffsen i konstvärlden som kan beskriva allt och aldrig blir provocerade.

Här en bild som jag tog februari 2012 och kallade "Punctum". Nu tror jag mig inse att det ljusa håret i o f s kan dra till sig intresse i bilden, men att varken håret eller bilden har nån punctumeffekt alls i Barthes mening.

Efter att ha läst mer om Punctum enligt Barthes försökte jag satsa mer på mossan och möglet. Ett annat bildinnehåll.

Inlagt 2021-12-02 06:08 | Läst 717 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Mycket intressant text. Som jag förstår det så är det långtifrån säkert att Punctum hos en bild är något som träffar alla, eller ens många. Det kan vara så, kanske tex hos bilden med den afghanska flickan med de ljusblå ögonen på National Geogaphics omslag för några decennier sedan, men kan likaväl gälla en enda person som jag gissar bilden av mamman som Barthes talar om, bilden vi aldrig sett. Många hälsningar/ Björn
Intressant om Barthes. Och precis som Björn skriver bygger punctum nära nog alltid på att det finns ett privat kontext. Att punctum inte är en bildens lilla knorr, utan just det att punctum är något som kanske mer "drabbar" mottagaren.
Ibland är vi nog lite väl snabba att hitta punctum, både i egna och andras bilder. Men frågan är om det ens går att som sändare styra bildinnehållet över till mottagarens planhalva. Tål att diskuteras.
/Gunnar S