Besök på Fordfabriken
Sen jag läst Nisse Larssons jänkarblogg fick jag lite corona-omtöcknade minnen från ett besök i Fordfabriken 1965. Jag bodde på Cadillac Sheraton Hotel i Detroit, pampigt namn på ett hårt nedslitet ställe som faktiskt var ganska så sjavigt.
Fordfabriken var några kvarter stor. Det låg massor av rostig plåt nära inpå husen. Dom lät överbliven plåt rosta innan den återmatades in i smältugnarna.
Monteringsbyggnaden var ganska kompakt i många våningar. Monteringen började upptill. Allt var ju analogt men ibland elektrifierat. Då en tekniker mätt upp hur cylinderborrningen blivit skrev han ner resultatet för hand, men inte med penna, utan med nåt som liknade en penna som kopplats mekaniskt (det var en liten snara kring det som motsvarade pennspetsen) till nån elektrisk avläsning. Det gällde ju att sätta en kolv med passande mått i varje cylinder.
Varje motor provkördes. Om den gick sattes den på plats i ramen.
I karossmonteringen var det komplext. Henry Fords diktat att kunden fick vilken färg som helst, bara han valde svart, hade blivit historia. Det fanns dörrar och motorhuvar och bakluckor i alla aktuella kulörer redo vid sidan om bandet som rullade på i lugn men obeveklig takt.
Karosser med uppfälld motorhuv kom till en justeringsstation. En stor svart kille med blyklubba testade inte ens hur huven passade. Det vara samma fel på alla. Ett enda kraftigt slag på ena gångjärnet räckte, sen stängde han huven, klopp!
Kiichiro Toyoda gjorde ett sånt besök. Han såg att mot slutet av processen samlades bilarna i en hangarliknade hall för att repareras innan de skickades till återförsäljarna. Varefter kunden fick tjata på sin återförsäljare att reparera färdigt. Åter i Japan introducerade han systemet med att varje montör som noterade ett fel skulle dra i ett gult handtag. Då stoppade bandet och felet rättades till uppströms i kedjan.
Men jobbarna behövde mental träning för att dra i gula handtaget! Det vart ju skrämmande tyst. Jobbarna var rädda för att få faan av kamraterna och förmännen. Med mental träning och 100 % stöd från ledningen blev det några veckors kaos, sen fungerade det. Felfria bilar lämnade Toyotas band. Många har försökt ta efter, men inte alla har satt in den där mentala träningen.
Här en Edsel -57 fångad i Norrköping, på en veteranbilsparad. Edsel var ju Fords största flopp någonsin.
Sen kom Lee Iacocca till företagets ledning. Han uppfann Mustangen. I USA var jag sugen på att köpa en Ford Mustang. Den skulle vara vit som i en aktuell Bondfilm. Jag provkörde. Bilen immade igen direkt. Försäljaren satte på alla fläktar på max. Då klarnade det. Men Mustangen kändes inte alls som jag trott utan just som Detroit Iron. Så det blev inget köp. Det blev en Triumph TR 4, en ärligare variant av föråldrad teknik.
Men de provkörningarna e nog preskiberade nu! :)
/B
Ps. Det fanns även Studiebaker att provköra! Snygga grejer! :)
Edsels misslyckande berodde nog delvis på att Ford inte hade kundpaneler som varnade för frontens utformning. Jag har inte fantasi nog att se det somliga såg, men en bred panel hade kanske kunnat varna.
Studebaker hade tidvis ännu sämre kvalitetskontroll än Ford i produktionen. Ett tag fick kunderna köra sina förvärv direkt från fabriken, och ofta behövde åken bärgas efter nån mile.
Märket hade häftig design! Jag minns den första jag såg efter kriget, ofattbart modern i mina nioåriga ögon. Och Avantin var ju ett genombrott för modern bildesign på riktigt.
/Tobbe
På förra jobbet, det var ett tag sen nu, hade vi Ford Focus att köras i tjänsten. Spänstiga fordon som drog 0,6 liter/mil.