MYSTERIUM MED LÖSNING
***
Världen är full av mysterier, stora som små. Till dom stora får vi väl räkna universum även om vi uppenbarligen inte riktigt vet hur stort det är. Stort är det, men 12,8 el 13,8 milliarder ljusår? Det skiljer en milliard ljusår, det är ca 9,5 1021 km (jag lovar, det är mer än det ser ut). Astrofysikerna har räknat på två olika sätt, och båda sätten bygger på väl kända modeller och beräkningarna är kollade av hundratals vetenskapsmän. Båda svaren är "riktiga" enligt den grundläggande modell vi har av universum. Eller hur är det, egentligen den grundläggande modell vi har av 5 % av universum? Den grundläggande modellen förutsätter att 70 % av universum består av mörk energi och den vet vi inget om, inte ett skvatt. Därtill förutsätter modellen av universum att ytterligare 25 % består av mörk materia som vi inte heller vet något om. Det spånas mkt kring det här just nu och det är inte säkert att universum är som vi trott. Kanske är det inte så "homogent" som vi trott, vi kanske lever i ett bubbeluniversum där vår bubbla kan vara väldigt olika från andra regioner. Allt detta fick en vacker och intressant beskrivning i gårdagens Vetenskapens Värld. Den som lever får se.....
*
Så finns det små vardagsproblem och ibland är dom tom lösbara. Det var en vacker eftermiddag idag, framåt tre var jag på väg ut för att få en smula motion i min egen takt. En timme eller enochenhalv brukar fungera ensam för I innan hon blir orolig. Nu satt hon avslappnad i vardagsrummet och njöt av solen som strömmade in. Eftersom jag såg att hon var barfota hämtade jag ett par strumpor och la bredvid henne med uppmaningen att ta på dom själv, det funkar ibland och är bra träning. Hon nickade och jag gick ut. Vid halvfem var jag hemma igen. Hon satt fortfarande i fåtöljen i vardagsrummet och halvsov. Jag såg att hon bara hade en strumpa på sig så jag tittade efter den andra men kunde inte se den. Eftersom jag vet att hon gillar dom här gick jag en vända runt - vardagsrummet, hennes rum, badrum och toa. Ingen strumpa. När hon vaknat till hämtade jag en annan, samtidigt som jag frågade henne om hon visste var den andra var. Egentligen behöver jag inte ställa såna frågor men gör det av bara farten, men det visste hon inte, vilken strumpa? Medan jag gjorde i ordning middagen gick jag några fler vändor, kollade tvättkorg, några garderober, tvättstugan för säkerhets skull fast hon numera nästan aldrig går ner. Nä, ingen strumpa. Det blev åtminstone tre vändor utan resultat. Efter maten la jag mig raklång på min säng i tio minuter, det mår min rygg bra av. Skönt att bara slappa en stund. Riktigt kunde jag inte släppa strumpan, var i fridens namn hade den tagit vägen? Huset är inte så stort och jag hade tittat rätt noga. Såna där trivialmysterier kan störa mig, strumpan i sig är betydelselös, men den kunde ju inte gå upp i rök? Så tänkte jag till en stund, jag försökte föreställa mig när hon drog på sig första strumpan, och sen då? Då gick det upp en talgdank. Det blir ju inte alltid rätt. Jag klev upp, gick ut till I och bad att få kolla hennes fot, den först strumpbeklädda. Jovisst, där fanns två strumpor på samma fot! Riktigt nöjd blev jag, jag letade inte fram den utan tänkte fram den :-)
*
*
***
/J O
https://www.esa.int/Enabling_Support/Operations/Planck
Tänkte just att när jag beskrev strumphistorien med ord är antagandet rätt naturligt. I mitt vardagsliv är det däremot så att I lägger ifrån sig saker/ kläder o prylar precis när hon behöver utan tanke på var dom ska/ brukar ligga så att leta efter prylar gör jag många gånger varje dag :-) Tack för trevlig kommentar!
Vid ett tillfälle hade nyckeln till garaget på landet spårlöst försvunnit. Ingen hade en aning om var den var och allt letande var förgäves. Jag kom på att vi hade filmat då vi var på landet senast och kollade filmen, såg vilka byxor sonen hade på sig. Ett par med massor av fickor. Hittade byxorna och nyckeln var återfunnen.
Din mycket privata berättelse om den försvunna strumpan är på samma gång både en berättelse om dig som en väldigt empatisk och omtänksam person – och samtidigt berättad med glimten i ögat (som jag upplever det).
Med många vänliga hälsningar från Erik.