I KLASSRUMMET - LUDVIKA 1955

***

Med min lilla Robot IIa blev det tekniskt sämre men mer intima, nära bilder jämfört med Yashicabilderna. Eftersom kameran inte var större än dagens små kompakter var den lättare att hantera och alltså lättare att smyga med  i klassrummet. Det tycker jag syns på bilderna, och jag gillar dom här väl så mycket som dom tidigare, trots låg teknisk kvalitet. Och hur var det, skärpan är inte det viktigasteväl......Bilderna är fö några år äldre än dom jag visat tidigare, från 1955  (möjligen 1956) då jag gick i 3:e (eller 4:e) klass i realskolan. Ungefär som en nia idag alltså. Som vanligt har jag scannat från negativen (24 x 24 mm!) . Jag har valt att ha nästan alla bilderna obeskurna, klassrumsmiljön känns också viktig. En bild har inte jag tagit, ni ser vilken eftersom jag är med på bilden.....

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

VADDÅ, SELFIE? 1955

***

Tror det var 1955 jag köpte min första småbildskamera, en Robot IIa. Det var en liten behändig kamera, i storlek ungefär som dagens kompakter. Formatet var 24x24 på vanlig 135 småbildsfilm, 54 rutor blev det. Lite omständlig eftersom den inte hade standardkassetter, jag fick spola om filmen jag köpte till kamerans kassett. Ovanpå kamerahuset fanns en stor skruv, fullt uppdragen kunde jag ta upp mot 20 bilder utan att själv behöva dra fram filmen mellan tagningarna. Optiken, som visserligen var utbytbar med en vanlig skruvfattning, var en Xenar 37,5/2,8, jag hade aldrig någon annan optik till den här. Så här nästan 65 år efteråt har jag sett att jag aldrig fick skarpa bilder som höll för förstoring. Om det var optiken eller mitt sätt att hantera kameran som var orsaken har jag aldrig förstått. Nu tycker jag inte skärpan är det viktigaste, jag är glad för min selfie, tagen som en alldeles vanlig selfie, utan selfiepinne med utsträckta armar. Om det var 1955 är det 64 år sen och jag var 15, men det kan slå på ett år framåt eller bakåt. Och ingen visste förstås då vad en selfie var......

*

*

***

UTAN ETIKETTER

***

Det är alldeles för lätt att sätta etiketter på bilder, kanske ge namn eller rubriker. Kategorisera dom, plocka in dom i fack. Porträtt, landskap, gatufoto....Eller andra sorts fack - lyckad, misslyckad, skarp, oskarp. Också det gör jag väldigt ofta själv men gillar det egentligen inte alls. Det är att stympa bilden, beskära upplevelsen, stänga in betraktaren i en färdig sorts bur.

*

Jag tycker mycket om båda dom här bilderna, det är egentligen det enda som betyder något. Det är roligt om ni också tycker till, men det kommer inte förändra min känsla för bilderna.

*

*

För den som till äventyrs är intresserad kan jag berätta att båda är tagna för ungefär 60 år sen med min gamla Robot IIa, 24x24-format. Hade massor av krångel med filmkassetterna som både släppte in ljus och repade filmerna, ingen automatik över huvud taget såklart, ofta blev det fel. Den här gången blev det två bilder jag tycker väldigt mycket om.

***

VADDÅ? SKULLE SELFIES VARA NÅGOT NYTT? - SLÄNG DIG I VÄGGEN

***

Äkta selfie från 1955 - dvs för 60 år sen

*

Ingen selfie men väl ett självporträtt och här syns kameran, Robot IIa med Xenar 38/2,8

***

TÄVLINGSBILDEN

***

Vad jag kommer ihåg har jag under mitt liv lämnat in tre bilder till tävling - alla till klubbmästerskapen i Ludvika Fotoklubb i mitten på 50-talet - en med ett diagonalt båtspår i vattnet nedanför Svinesundsbron, en på Blötbergets gruvlave i kvällsljus och så den här - som jag då kallade "Gamlingen", en bildtitel som jag är lite ambivalent till idag, den känns aningens nedlåtande - kan det vara för att jag snart är där? Året är 1955, morfar är några år över 80, jag fyller 75 i år

***

Men historiedetaljerna lämnar jag gärna åt sidan, den här bilden (undrar om den inte fick ett hedersomnämnande?) tycker jag alltmer om ju mer jag tittar på den. Morfar står på grusplanen utanför Nedre Ulleruds kyrka i sommarsolen alldeles ensam, undrar om jag inte redan då anade den ensamhet som följer med hög ålder - hustrun Olga död sedan något eller några år, barnen utspridda i Sverige, vännerna döda eller i varje fall försvunna ur synhåll. Han är klädd i finkostym med väst och hatt mitt i sommaren men håller hatten i handen - för värmens skull eller för att vi nyss kommit ut ur kyrkan, jag minns inte. Rak i ryggen som han alltid varit men totalt chosefri. Jag kan fortfarande höra hur kyrkogårdsgruset knastrar under mina fötter.

***

Vi bodde ju trångt när vi var hos dom i Deje på somrarna och efter att mormor dött delade jag sovrum med morfar. Efter att ha lyssnat på tio-nyheterna och efterföljande väder släckte han och inte mycket blev sagt, även om han alltid svarade när jag frågade om något. Och medan den stora svarta Moraklockan i köket lugnt och tryggt hördes ticka tog det inte många minuter innan jag sov. Från mornarna kommer jag väl ihåg ljudet av hur morfar striglade rakkniven på ett läderbälte innan han började raka sig. Alltid kniv, aldrig nymodigheter som rakhyvel. Jag sprang ut på balkongen för att dricka choklad medan svalorna svirrande flög över en som jag minns alltid blå sommarhimmel

***

Genom hela mitt liv har somrarna i Deje framstått som så nära paradiset man kan komma. Och mormor är nog den enda människan i världen jag varit helt trygg med. 

***

***