BAKHÅLLET

***

Ragnvald kom ridande utefter  stigen över ön. Han var på uselt humör trots att det var i början av maj och solen sken. Maj månad var ljus, dom hade klarat också den här vintern hemma på Ingenäs även om det som vanligt varit kallt och knappt om mat under vintern. Nu fanns nässlor att plocka och med lite tur hade man snarat några gäss redan under april. Allt borde vara bra.  Men han hade gjort en visit på klostret i Vreta hos benediktinernunnorna och där hade han fått veta att i både Norrköping och Linköping hade människor insjuknat och dött efter bara några dagar. Alla hade dom först fått stora, ibland svarta, bölder, några hostade och efter bara några dagar var dom döda. Abbedissan hade talat om något som hon kallade digerdöd nere i dom tyska och danska länderna. Och inget fanns att göra, bara gud bestämde vem som drabbades. Innan han red hem till Ingenäs igen ville han därför upp till kyrkan i Risinge. Han hade hört talas om den röda falken som fanns målad på en av väggarna. Den ville han se och samtidigt be till skyddhelgonet S:ta Maria att skona Ingenäs från den nya sjukan. Därefter hem till Ingenäs för att vila en dag. Sen skulle han rida till brodern som var häradshövding i Bråbo borta vid Bråviken för att berätta om besöket i klostret. Men först måste både herre och häst få vila.

*

Han hade nyss ridit över ängarna i sydväst på ön och närmade sig nu den lilla ekskogen han måste igenom innan han kom fram till den rangliga träbron på pålar över det smala sundet till gårdarna vid Lundby. Så beriden väpnare han var satt han av, stigen genom skogen var smal och bron kunde hästen ändå inte klara, hästen fick simma medan han höll i betslet och själv balanserade över. Sitt vackra svärd som hängde i sin skida på hästen tog han därför ur, han visste väl hur farlig fukt var för järnet. Nu ljusnade det redan därframme, och han gick med raska steg dom sista tio meterna fram till vattnet. Då brakade det plötsligt till i snåren bakom och han hann just vända sig om för att se tre ovårdade och trasklädda män komma rusande med stora påkar i händerna. Så  hann Ragnvald Magnusson precis svepa runt med sitt svärd i ett sista försök att freda sig innan ett våldsamt klubbslag fällde honom. Handens grepp om svärdet lossnade och svärdet flög i en båge flera meter ut i vattnet och Ragnvald själv stöp. Det dröjde säkert en kvart innan han kom till sans igen. Hans kappa var borta, hans vackra guldring likaså, och av svärdet såg han ingenting. Men han levde. Och stråtrövarna var borta, blev dom tagna skulle dom dömas till döden utan urkund, så dom var säkert redan lång borta. Men hästen betade på andra sidan och han föll på knä och tackade sin gud för livet.

*

*

Som ni säkert anar blev det en promenad på Ekön också idag. Och borta vid brofästet där fiskaren hittade svärdet en bit ut i vattnet någon gång i början av 1900-talet gick jag och strosade en stund och tänkte på vad som kanske utspelades åren efter 1350 då pesten kom till Sverige. Svärdtypen, 1 1/2 handsvärd, var vanlig då, andra halvan av 1300-talet. Och för att påminna mig extra hittade jag det här föremålet liggande nersjunket vid stranden ca 20 meter från det gamla brofästet. Första tanken var - kan det vara något riktigt gammalt det här också, del av en sköld eller något? Så ser jag, det är en gammal spade. Gammal? Inte vet jag, men inte från ifjol i alla fall. Kanske blev den kvar när pontonbron i ordningsställdes (slutet av 1800-talet?) eller när den revs i början av 1900-talet? Inte från 1300-talet i alla fall!

***