FORTSÄTTNINGEN PÅ HISTORIEN

***

Först: Det här skriver jag mest för min egen del så var snälla och haka inte upp er på alla namn om ni nu läser alls!

Mycket har jag tänkt om min farfars far, Nils Gustaf Oscar, han som föddes på Moråkers gård i Stora Tuna för snart 200 år sen, 1825. Det var med honom som start jag tänkt titta på familjehistorien. Men när jag började skriva för ungefär en månad sen (1 oktober, se https://www.fotosidan.se/blogs/khaladsphotoblog/historien-plus-en-smula-fotohistoria.htm) hamnade jag ytterligare en generation bakåt genom bilden av hans mamma Elisabeth, född 1790. Själva porträttet fascinerade mig, här hade jag ju en orginalkopia på en bild av någon som är född på 1700-talet! Och nu sitter jag här med nästa kvinnoporträtt och funderar. Och inser att jag trott fel om min farfars far, Nils Gustaf. Och kanske lika fel om min farfars mor, hon på bilden härnere.

*

Men låt mig först förklara varför jag är intresserad och vad jag försöker förstå. Min pappa föddes 1902 i Svabensverk, ett litet bruk i dom stora skogarna på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Hans föräldrar var inte gifta, dom hade inte tillåtits att gifta sig eftersom fadern hade fallandesjuka - epilepsi. Men trolovade var dom. Inte nog med att dom inte fick gifta sig, en månad innan pappa föddes dog hans pappa i sin sjukdom, epilepsi. Min pappa har alltså aldrig sett sin pappa någonsin, inte ens som liten. Och hans farföräldrar och släkten i övrigt på den sidan såg honom som den oäkting han var. Där fanns både pengar och en stor släkt men ingen kontakt whatsoever. Och som hans mamma inte ens vågade berätta för sina föräldrar (som bodde  en annan del av landet) att hon fått barn blev pappa fullständigt ensam med sin mamma. Att växa upp utstött för att man var oäkting var nog inte så ovanligt på den tiden, även om jag tror att att det var mer ovanligt att inte ha någon som helst släkt att anknyta till. Inga syskon, ingen pappa, inga farföräldrar och inga morföräldrar och inga kusiner.Vad jag vet är att pappa, utan att ha någon som helst del i historien, hela livet hade starka skamkänslor för sin bakgrund. Allt det jag vet är genom mamma, pappa kunde inte ens prata om det. Och skam och bristande självkänsla går hand i hand, skam färgar hela livet. Och tar några generationer att göra sig kvitt har jag förstått....

*

Alltså undrar jag förstås - vem var han, min farfars far? Nils Gustaf Oscar. Som struntade i sitt barnbarn fastän sonen dött? Jag vet ju att han blev framgångsrik, mer än någon annan Tundal. Först tog han examen på teknologiska institutet (som sedermera bytte namn till Kungliga Tekniska Högskolan, KTH) 1844, därefter bergsexamen i Falun 1846. Extra intressant för mig som också är ingenjör med materialinriktning.  Därefter stipendiat på Jernkontoret, bergnotarie i övre norra distriktet (placering Hörnefors), bruksförvaltare (inte -ägare) på Robertsfors Bruk, riksdagsman och där i Robertsfors tillräckligt betrodd för att få namnge både en skola och en gata. Men som överger ett av sina barnbarn. Kallhamrad industrialist kanske? Som fick åtta barn varav sju överlevde till vuxen ålder?

*

Det är först för några dagar sen som det slår mig, han dog redan 1895. Men pappa föddes ju 1902. Han hade alltså varit borta i sju år när min pappas pappa, ett av hans åtta barn, dog. Han kan alltså inte varit den som personligen fryste ut pappa. Kanske hade han gjort det om han levt, det får jag nog aldrig veta. Men han ställdes aldrig inför frågan hur man skulle ställa sig till ett oäkta barnbarn.  Medan jag är igång passar jag på att kolla, Nils Gustaf Oscar hade en bror i Sundborn, flottningschef och alltså rätt framgångsrik också han. Det visar sig att han dog samma år, 1895, och hans hustru ännu tidigare. När min pappa föddes fanns därmed bara en person kvar i livet i den äldre Tundalsgenerationen, pappas farmor . Och vem var hon? Hon som alltså var gift med Nils  Gustaf Oscar? 

*

Sophia Beata Maria Schåltz föddes 1837 och var alltså 12 år yngre än sin man. Hon var dotter till inspektorn Per Schåltz och dom träffades i Hörnefors och det blir bröllop redan på våren 1858 då Nils Gustaf är 33 år och Sophia 21. Och dom flyttar snart till Robertsfors Bruk. Här kommer snart barnen, Arvid redan 1859, och året därpå son nummer två, Carl August. 1861 reser dom fyra till Amerika tillsammans med hans mamma som jag skrev om förra gången. Under dom tre åren där får de ytterligare två barn, Elin Maria 1862 och Götha Matilda 1864. Tillbaka i Robertsfors kommer så Anna Elisabeth 1870 och Gustaf Henrik (min farfar) 1872. Johan Victor, som bara får leva i tre månader kommer 1874 och till sist Fanny 1882. Mamma Sophia är alltså 45 år  när hon får sitt sista och åttonde barn. Hon har varit i Amerika i tre år, hennes man är 57 och har säkert fullt upp på bruket i Robertsfors. Jag gissar att Sophia Beata var en kvinna med skinn på näsan och van att hantera dom flesta situationer, barnuppfostran såväl som annat.  När jag tittar på hennes bild får jag intryck av att hon kan vara mycket bestämd. Väldigt bestämd skulle jag säga.

*

Sophia Beata Maria Schåltz,  gift Tundal, född 1837, död 1922. Min pappas farmor.

*

Hur gammal är hon? Definitivt inte 65, alltså innan min pappa var född. Jag gissar 45 ungefär, dvs ungefär när hon just fått sitt sista barn, Fanny. Och efter åtta barnafödslar ser hon fortfarande bra ut. Ju mer jag tittar på bilden, desto bättre gillar jag den. Inte bara munnen ser bestämd ut, ögonen också. Bilden har bra kvalitet, det är lätt att uppfatta hennes blick, klara ögon som ser stadigt på den eller det hon fäster blicken på. Inbillar mig att den blicken inte väjer i första taget.  På något sätt känner jag att jag alls inget har emot att en åttondel av mitt blod och mina gener kommer från henne, trots att hon inte tog något ansvar för pappa, hennes sons oäkta barn. Oäkta barn hörde inte till familjen, det var bara så det var.

*

Jag vet inte så mycket mer. Men när hennes son (min farfar) Gustaf Henrik dör  i epilepsi i oktober 1902 och min pappa föds en månad senare, november 1902, är Sophia 65 år och har  sex barn i livet i åldrarna 43, 42, 40, 38, 32 och 20 år. Och säkert ett antal andra "riktiga" barnbarn, har inte kommit så långt att jag kollat det. Varken Sophia själv eller något av de vuxna barnen, syskon till min farfar som dog i epilepsi en månad innan min pappa föds, låtsas om att min pappa existerar. Min avsikt är inte att försöka hitta några "skyldiga", oäkta barn hörde väl helt enkelt inte till familjen och släkten, oavsett trolovning, det var nog så det var bara. För mig känns det ändå skönt att ha tagit rätt på så mycket det går och att försöka tänka mig in i hur det var. Det hjälper mig faktiskt att förstå ändå, känner jag. Jag har alltid undrat över min farfars far, varför brydde han sig inte om sitt oäkta barnbarn när barnets fader dog? Så enkelt var det - han levde inte då. Hur han gjort om han levat är det ingen som vet. Och det känns som jag förlikat mig också med Sophias beslut - hur kan man döma beslut som gjordes för 115 år sen efter dagens normer?

*

Jag har ett par bilder till jag gärna visar. På den första här nedan sitter hon den 15 maj 1922 och väntar på sina kaffegäster, det vet jag eftersom något av hennes barnbarn baktill på bilden skrivit

*

*

*

*

Bilder är verkligen som en tidsmaskin. Just textraden "Mormor väntande på sina kaffegäster på sin 85-årsdag den 15 maj 1922" får mig att känna hur jag förflyttas i tiden, eller bättre, hur tiden flyter i hop till en punkt. Det kunde, med infinitesimala eller i varje fall oviktiga förändringar, vara sagt i går när jag fyllde år. Inte 85 men 77. Undrar om nån skriver med riktigt bläck på bilderna från igår "Farfar väntande på sina kaffegäster på sin 77-årsdag den 2 november 2017"? Men vänta nu, i går tog vi inga bilder. Och hade vi gjort det hade dom bara legat i datorn och ingen hade kunnat skriva på baksidan, eftersom det inte finns någon baksida på datorbilder. Och inget riktigt bläck heller för den delen. Och riktig skrivstil finns ingen som kan, varken skriva eller läsa, snart.

***

FALURÖTTER - SUNDBORN

***

I strålande väder åkte jag i går upp till Falun och närmare bestämt Sundborn. Två saker fanns det jag ville titta lite närmare på - kyrkan och kyrkogården samt gården Stora Hyttnäs. Att Sundborn är vackert hade jag förstått  så egentligen behövdes inget annat skäl men det fanns ett till, mer personligt. Jag har ju nu ett par månader ägnat mig åt att gå igenom släktforskningsmaterialet mamma och pappa lämnat och det visar sig att att det finns flera kopplingar just till Sundborn. Där ska finnas en familjegrav Tundal som jag naturligtvis  ville se. Mina föräldrar har pratat om besök de gjort där men när jag var yngre var jag totalt , ja, jag skulle säga monumentalt, ointresserad. Men intresset nu är ju logiskt, jag är faktiskt född i Falun. Nåväl, först kyrkan och kyrkogården

*

Sundborns kyrka med klockstapeln till höger

*

Interiör, gillar särskilt bänkarnas blå färg

*

Väl ute igen börjar jag leta efter familjegraven och jag behövde inte leta så länge innan  jag hittar den. En enkel men stor sten borta vid staketet i väster

Kyrkogården sett utifrån,  familjegravens sten är den som syns över järnstaketet

*

Att det är rätt sten är det ingen tvekan om

Än vet jag inte säkert vem som öppnade den här familjegraven men sannolikt var det min farfars farbror.   Han hade det uppenbarligen gott ställt för han köpte Stora Hyttnäs som morgongåva till sin dotter Henrika. Henrika ligger i familjegraven, så mycket vet jag, liksom hennes man, Linderdahl.Nu ska jag inte trötta ut er med mer detaljer om det, men för mig är det lite spännande att se det här som jag visserligen en gång i tiden hört talas om men inte med egna ögon sett!

*

Stora Hyttnäs. Gården (inte byggnaden, har anor tillbaka till 1600-talet)

*

Stora Hyttnäs, detalj

*

***

HISTORIEN - PLUS EN SMULA FOTOHISTORIA

***

Historien jag nu ska berätta börjar 1825, den första januari 1825, på en gård alldeles utanför Borlänge, inte så långt från Korsheden där jag nu sitter och skriver. Det är sexton år sen Sverige förlorade Finland i det olyckliga kriget med Ryssland efter att Cronstedt på Sveaborgs fästning gett upp redan 1808 (i onödan som det verkar). Kriget var en del av Napoleonkrigen som i årtionden plågat Europas befolkning. På köpet blev kungen, Gustaf IV Adolf avsatt, rättvist eller inte. Han hade efterträtts av Karl XIII som regerade fram till sin död 1818, sju år innan den här historien börjar.  Och nu regerade Karl XIV Johan, ”importerad” från Frankrike där han hette Jean Baptiste Jules Bernadotte innan han blev kung här. Sedan 1814 hade Norge tvingats ingå en union med Sverige, man hade separata förvaltningar men samma kung och samma utrikespolitik. (Unionen höll i knappt hundra år fram till unionsupplösningen i Karlstad 1905).

*

 Ute Europa är det inte så länge sen Napoleon fick abdikera för andra gången efter att han förlorat slaget vid Waterloo i Belgien. Hans efterträdare, Ludvig XVIII, hade nyss avlidit (1824) och efterträtts av brodern, Karl X, som nu regerade i Frankrike.

 *

Mer intressant än kungarnas historia är andra utvecklingslinjer. Industrialismen, som kan anses ha startats i och med uppfinnande av ångmaskinen i England i början av 1790-talet, hade börjat få effekter ute i världen och också i Sverige. Ännu viktigare var upplysningens idéer om folkstyre och likvärdighet inför lagen. Adelns privilegier avskaffades vilket innebar att samhällets karriärvägar låg öppna för alla – meriter blev viktigare än börd och arv. Här i Sverige hade vidare under början av 1800-talet också stora förändringar i jordägandet påbörjats, skiftesreformerna. Genom arv och uppdelning på många arvsberättigade hade jordlotterna med tiden blivit så små att ett rationellt  jordbruk blev omöjligt.  Men skiftesreformerna medförde också att många blev utan jord och därför antingen fick söka sig till städerna eller odla upp ny jord. Med upplysningen följde också att mycket av den medeltida tron på det övernaturliga, ovetenskapliga och det religiösa inflytandet på vetenskap som astronomi och annat  som följt ända från medeltiden långt in på 1700-talet nu började ersättas av vetenskap och praktiska undersökningar. Den stora förändringens tid hade startat.

* 

Nåväl, tillbaka till den 1:a januari 1825. Då föds min farfars far, Nils Gustaf Oscar Tundahl på Moråkers gård i St Tuna socken. Efter att ha googlat vet jag att gården inte ligger så långt från Kupolen och IKEA när man åker in på rv 50 i Borlänge. Ännu har jag inte varit där men det ska bli. Nils Gustaf var sina föräldrars andra barn. Fadern hette Carl Tundahl, var född 1792 och blev sergeant/ furir/fältväbel (olika uppgifter) vid Dalregementet. Modern som hette Elisabeth Lundbaeck var född 1790 i Falun.

*

Första bilden jag har är just på denna Elisabeth Lundbaeck, min farfars farmor. Hon var alltså född 23 juli 1790. Ja, just det, sjuttonhundranittio. Det är nu 227 år sen. Hon dog 16 september 1866 och blev drygt 76 år. Jag vet ju inte exakt när detta kort är taget, men hon ser ju gammal ut, säkert inte så långt före sin död.  Säg att hon är 75 år här, då är kortet taget 1865, och definitivt på 60-talet.

*

Nu är det dags att googla på fotografins historia. Jag hittar bla detta

"Daguerrotypin (använd 1839-1860) var den första fotografiska teknik som nådde offentligheten. Daguerreotypin blev snabbt populär och den nyskapade yrkeskåren fotograferna spred sig snabbt från Paris till världens storstäder och slog hårt mot det avsevärt dyrare och tidskrävande porträttmåleriet."

"1851 började en ny era i fotografin då Våtkollodion-processen presenterades av Frederick Scott Archer. Denna metod reducerade exponeringstiderna till mellan två och tre sekunder. Samma år upptäckte Niepce de S:t Victor metoden att använda glasplåtar som underlag för det ljuskänsliga exponeringsskiktet."

Daguerreotypi är det säkert inte, men inte hade våtprocesserna och glasplåtarna använts särskilt länge när den här bilden togs. Jag kan stå ut med att den inte har Leica- eller Fujiskärpa! 

Jag tror det här var en ganska tuff dam. När sonen Nils Gustaf Oscar som det kommer handla om längre fram for till Amerika 1861 med hustru och två barn var mamma Elisabeth med. 1861 var mamma Elisabeth 71 år! Kanske togs den här bilden när dom skulle åka, vem visste om man kom hem igen? Amerikavistelsen blev inte så långvarig står det i mina källor - tre år bara......

På baksidan av bilden hittar jag denna stämpel

Undrar var den ateljén låg?

Nu en halvtimme senare har jag googlat på M. Alstrup, Mads Alstrup (1808-1876) , en av Danmarks mest kända Daguerreotypister! I Köpenhamn fanns han i alla fall, Mads Alstrup, vad nu Elisabeth gjorde där. Kanske är bilden just det, en Daguerreotypi. Och kanske var det före Amerika-resan? Här googlade jag

Marie Louise Berner: artikel i Fund og Forskning, Bind 40, Det kongelige Bibliotek, 2001.

*

Nä, jag ska inte berätta hela historien, inte nu i alla fall. Men jag kommer fortsätta. Hela min idé är att för mig själv, barn  och barnbarn försöka få lite liv i släkthistorien. Inte bara torra namn i ett släktträd. Det visar sig att mamma och pappa gjort ett fantastiskt arbetet, det finns mkt material. Men lådor med bilder och insamlat material och en del handskrivna försök att samla ihop fakta är inte särskilt lättillgängligt. Jag känner det som en plikt - nej, plikt är fel ord - ett tillfälle och en möjlighet att nu med datorns hjälp försöka få ihop några berättelser med bilder. Det är en rolig uppgift. Så det kommer mer. Att publicera det så här gör jag inte för att jag tror att historien om mina närmaste förfäder är särskilt intressant och betydelsefull för någon annan än mig själv men det hjälper mig att driva på jobbet lite. Ni behöver ju inte läsa, det är högst frivilligt, precis som allt annat här på bloggen och FB. På återseende!

***