SIDENSVANSARNA....

***

.....glädjer oss med frekventa men oregelbundna besök. Jag förvånas varje gång dom slår sig ner i bukettaplarna hur oroliga dom är. Ideliga positionsförflyttningar, konstant vingfladder, tom rörelser bakom fönster får dom att lyfta för nästa buske eller flytta upp till björktopparnas säkerhet. Vaksamheten och försiktigheten får mig att tänka på oron i världen. Vår invanda säkerhet böjar naggas i kanten. Ingenting är på riktigt givet, varken liv eller välmående. Djuren och fåglarna inte minst har i alla tider levt med det omedelbara hotet mot överlevnad konstant närvarande - predatorer på marken, predatorer i luften, försenade vårar och extremvintrar. Det präglar hela deras livsmönster. Ändå förefaller livsglädjen märkas i alla ögonblick där inte hotet syns eller hörs. Livglädjen och paniken ligger sida vid sida, men ändå är det bara vi människor som konstant oroar oss i förväg.

*

*

***

SÅ KOM DOM DÅ, SIDENSVANSARNA

***

Ja, så kom dom då, sidensvansarna. Jag var på väg ut till bilen för att åka och hämta I när jag fick syn på dom. Kanske nånstans mellan 50 och 100 som fladdrade runt i splittrade grupper mellan trädgårdarna. Men vi ligger bra till, vi har nå´t som drar. Snabbt byte till telet som låg i bilen och så några snabba bilder. Dom är ju försiktiga av sig och satte sig i björkarna längst bort förstås men några snabba bilder blev det.

*

*

*

Den jag kom närmast satte sig på den gamla TV-antennen på taket snett ovanför mig

*

Detta var vad de ville åt, miniäpplena på bukettaplarna. Jag hoppas de kalasade en stund när jag åkt.

*

***

SIDENSVANSKALASET

***

I det vackra solskenet i fredags blev det många bilder, 546 för att vara noga. Koltrastserien  jag visade i går är från fredagen, likaså bilderna från Ekön jag la ut idag. Och till sist, här kommer sidensvansarna, också från i fredags.

*

Dom satt som vanligt i bukettapeln och kalasade på miniäpplena, själv stod jag på trappen vid ingången tjugo meter bort.  Tydligen blev dom rejält törstiga av kalasandet i bukettapeln, dom flög ner och satte sig på taket till bilen som stod under bukettapeln. Först tänkte jag att dom tar väl för sig av frukterna som fallit ner på biltaket, jag såg att där låg några stycken. Men av bilderna syns att dom dricker av smältvattnet som bildats precis invid snökanten på biltaket. Och där satt dom länge, och många på en gång, uppenbarligen rejält törstiga efter kalaset i bukettapeln. Kanske bären jäst en aning? Det verkar i alla fall bekant på något sätt, det där med att bli så där våldsamt törstig efter ett kalas? Eller har ni aldrig råkat ut för det?

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

BRUSET AV VINGAR

***

Trots att jag sitter vid skrivbordet inomhus bakom treglasfönster hör jag tydligt vingbruset när dom fladdrar förbi, sidensvansarna. Dom drar nästan dagligen omkring här i kvarteren precis som dom vore ett större gäng ungdomar. Inte så högljudda men lite fladdriga sådär, rastlösa och utan alldeles tydliga mål. Det känns kul att se dom även om det inte blir några riktiga bilder. Som jag skrivit tidigare verkar dom mer rastlösa än jag sett dom tidigare, dom kan testa ett par tre buskar/ träd på tomten men sticker innan merparten i flocken landat alls. Själv hinner jag inte ens sträcka mig efter kameran innan dom lyfter, ännu mindre ta mig försiktigt ut. Inte blir det lättare av att jag bara har 99:an tillgänglig nu, på vilken jag satt mitt Tamron 150-600, drygt 2,8 kg tillsammans. Men dom finns där, och just bruset av vingar får mig att titta upp. Vid något av tillfällena tog jag några bilder nästan på måfå, genom treglasfönstren. Såklart blir det inte skarpt, inte heller någon bildmässigt vacker oskärpa, bara en smula suddigt just. Men jag kan se dom, sidensvansarna, ändå. 

*

*

*

***