SCHIAPARELLI OCH RYMDLJUSET

***

Det var ju lite tråkigt det där med Schiaparelli. Jag menar vara på väg i 7 månader och så krascha sådär. Vaddå, Schiaparelli? Marslandaren ni vet som ESA (European Space Agency) sände upp i mars. För prick en vecka sen skulle den skulle den landa  mha av fallskärmar på mars. Efter sju månader. Den låg då redan i omloppsbana runt mars med så där 21 000 km/h som på typ 10 minuter skulle bromsas in  till behaglig fallhastighet, men inte ett pip har dom hört. Hur det går med resten av programmet är väl nu tveksamt, det här var ju bara ett förförsök för att visa att tekniken fungerar. Vilket den nu tydligen inte gjorde.

*

Undrar ni varför en marslandare får ett så konstigt namn, Schiaparelli? Det var han italienaren som redan  på 1800-talet med kikarens hjälp konstaterade hav, kontinenter och kanaler på mars. Dvs det var vad han tyckte att han såg. Kanske har det funnits vatten i större mängd på mars, men inte nu, möjligen vid polerna, under mark tror man det finns lite. Fö talade han om canali som är lite mer diffust än svenskans kanaler - men kanalerna på mars har fått bra fäste både i SF och hos gemene man (=du och jag). Så det  är klart att nå´n borde åka dit och kolla lite närmare. Hade det här första försöket lyckats hade nästa steg varit att göra om det hela med en månbil, förlåt, marsbil, i bagaget. Nu får vi se vad som blir.

*

Och till sist, vad det har med bilden att göra? Ja, inte vet jag. Men jag ser ju rymdljuset där från molnen vid horisonten. Sån där himmel och sån´t där ljus får mig att börja tänka på rymden och universum och evigheten och då är ju mars inte så långt borta och sju månader en ganska kort restid. Ni vet väl att med dom nyaste rymdteleskopen tror man sig snart kunna se så långt bort att vi ser universums födelse, 13-14 milliarder ljusår bort?

*

***

EFTER MÄSSAN - RYMDEN ÖVER SÖDERBÄRKE

***

Efter mässan i lördags åkte jag upp till Korsheden. Kontrasten kan inte vara större. Jag vet att många har svårt att tänka sig bo på landet - jag skulle inte klara att bo storstan. Längtan efter rymd och ensamhet känns ibland nästan fysiskt. Det är jättetrevligt att vara i storstan ibland, och jag tycker om att träffa människor. Men först när jag kommer hit känner jag att jag har tid att känna efter, tid att lyssna till mig själv, att känna längtan. Inte efter något och inte efter någon, bara längtan i sig själv. 

*

Igår blev mot alla odds och väderleksrapporter en solig dag. När jag åkte in till tätorten Söderbärke för att handla lite på eftermiddagen tog jag med nattkameran och gick en kort vända i samhället innan jag åkte tillbaka. Och rymden över Söderbärke tog emot min längtan. 

*

*

*

*

***