WER EINE REISE TUT KANN WAS ERZÄHLEN

***

Ja, precis så är det. Tar man sig inte ut i stora världen ibland har man inte så mycket att berätta. Det har jag gjort idag, alltså varit ute i den stora vida världen, lååååångt hemifrån. Eller ganska långt i alla fall, jag menar längre bort än Risingefälten och Torstorp, definitivt. Ni ser ju precis, det är bara att triangulera in er så ser ni. Eller det gör ni inte heller förresten, ni ser var (obs var, inte vart!) jag tog bilden, men då hade jag ett par mil kvar. Fast vet ni var jag tog bilden kanske ni kan gissa vart (obs vart, inte var!) jag skulle.

*

Frågan är vad jag ska berätta, vad för spännande saker jag sett, vid min resa? Vädret till att börja med - inte så upplyftande för att vara första veckan i maj, typ 3 C, rätt blåsigt och ihållande regn. Mycket trafik, snart lika mycket lastbilar/ långtradare som personbilar. Mycket folk i stan, men tomt på uteserveringarna vad jag kunde se. Tja, sen kommer jag inte på nå´t mer. Men spännande var det!

* 

*

***

HAMNEN HAMBURG 1956 - CONTAINERFRITT

***

Sommaren 1956 (eller var det -57?) tillbringade jag ett par veckor på egen hand i Tyskland, jag deltog i ett ungdomsutbyte och bodde en vecka hos en familj i Hamburg, därefter ett läger i Eckenförde. Det mest intressanta  under Hamburgveckan var ett besök i hamnen.  Det slår mig direkt när jag nu tittar på bilderna - det här är före containertiden. Kranarna reser sig högt mot himlen och dom har nog aldrig lyft en container. Fartygen har mjuka vackra linjer, det är fortfarande gott om rep och vajrar för vinchar och kranarna ombord

*

*

*

*

*

*

***

MIN NÄSTA OCH JAG

***

Nästan varje dag får jag anledning att fundera över min nästa. Eller fel, får min nästa mig att fundera över mig själv. Vem är jag egentligen? Får jag göra så här? Och borde jag inte göra mer? Ge mer kanske? Inte bara pengar, mer kärlek tex? Och min nästa, vem är det egentligen? Vi ska älska vår nästa, men kan man beställa fram kärlek? Tänk om den inte finns, är jag då en dålig människa, rentav förtappad kanske? 

*

Nej, jag varken ironiserar eller skojar, frågorna finns där bakom nästan hela tiden. Min nästa är ju inte så svårt, för mig är det alla andra människor, i alla fall alla andra människor jag möter, på ett eller annat sätt.  Det är alla fattiga och utsatta men det är också I, barnen och barnbarnen liksom kassörskan i affären. I princip skulle jag säga att alla människor som finns på den här planeten är min nästa men det är ju bara dom jag möter på min vandring som jag kan visa att jag älskar. Eller inte älskar. Fö kommer  jag mer och mer underfund med att vilka jag älskar eller inte älskar beror inte ett skvatt på dom jag möter utan på mig själv. Är jag glad och i balans och har sovit någorlunda bra känns det som jag oftast älskar min nästa, dvs tycker om, har empati för och förståelse för. Men dom dagar jag har extra ont i ryggen, inte sovit så bra eller blivit upprörd över något riktigt eländigt, spillt kaffe i knäet på nytvättade byxor tex, då älskar jag just ingen jag möter, inte ens I. Och kassörskan i Konsum härnere får bara en bläng istället för den vanliga frågan kortfrågan Läget? Och tiggaren utanför får heller inget.

*

Men jag vill flytta mig lite utanför mig själv också. Det här med min nästa, din nästa, vår nästa. Hur långt sträcker sig våra skyldigheter, vårt ansvar för andra? Det finns mycket elände i världen och behoven är nästan omättliga. Att ha ett rimligt förhållningssätt till dom vi faktiskt möter är väl det minsta. Men där finns massor av organisationer som når andra att stötta, för mig är den mest självklara Läkare utan gränser, men också Röda Korset. Nej, jag försöker inte visa att jag är duktig, det känns alltid som månadsbidraget är mindre än det skulle vara. Frågan är ju, finns det nå´n anledning till att jag ska ha det så mkt bättre än dom pengarna går till? För det har jag ju, väldigt mkt bättre. Etiskt och moraliskt finns såklart ingen anledning alls. Hur mkt bättre är rimligt? Och som sagt, jag vet ju att behoven är näst intill omättliga. Ibland har jag skänkt några rupier till fattiga på Indiska gator, framförallt barn. Effekten är omedelbar, 10 sekunder senare är jag omringad av 10-15-20 smutsiga skrikande barn som också vill ha, som drar i mina kläder och tar på mig i sin iver.  Så pass  att jag backar in i en tuktuk i närheten. Älskar jag min nästa då? Eller tillräckligt åtminstone, fast jag vet att det inte finns nå´t tillräckligt, egentligen? Var går gränsen för anständighet? Och gränsen för människokärlek? Var går gränsen för våra skyldigheter och vårt ansvar för andra? Eller finns det ingen gräns? Alls?

*

Jag menar, har vi rätt att känna glädje över huvudtaget när världen ser ut som den gör? Har vi rätt att glädja oss över det svenska välståndet? Eller borde vi kanske skämmas över det? Nej, jag leker inte med ord. Jag känner det som att dom flesta av oss i stort accepterar att det finns skillnader, problem, som vi ännu inte löst. Bla av det skälet att världen under många årtusenden har blivit bättre, i alla fall mätt i andelen sjuka, hungriga och fattiga. Åtminstone vissa av dom som slipper leva på eller under svältgränsen kan ägna mer kraft till utveckling, oavsett vi pratar jordbruk, medicin eller faktiskt industri. Om man inte av ideologiska skäl ser sådan utveckling som förkastlig har mycket varit positivt. Det faktum att vi inte kan lösa all fattigdom nu gör att vi på något sätt måste acceptera att skillnader finns. Jag menar inte att vi ska acceptera status quo, jag menar att vi måste se att det går åt rätt håll, men accepterar vi att vi inte kan lösa allt på en gång accepterar vi också att vi fortfarande kommer möta armod ibland. Varje enskild utslagen eller tiggare jag möter tycker inte jag leder till frågan om varför dom (andra) inte gör något eller "varför regeringen ingenting gör". Regeringen kan inte heller lösa allt på en gång. Däremot väcker varje enskild tiggare eller utslagen jag möter frågan om jag gör tillräckligt, kan jag leva med det jag gör? Eller inte gör?

*

*

Och jovisst, jag vet att ni sett bilden tidigare, men den passade texten och det jag skriver om

Önskar er fin fortsättning på helgen!

***

DRÖMMEN

***

Ibland bara måste jag plocka något ur arkiven. November brukar vara mörk och grå men så gråmulen och regnig som i år här i Mellansverige har det inte varit i mannaminne (mannaminne = ett år sägs det).....Nåväl, jag känner för att drömma en stund, i fullt medvetande om att alla kloka säger jag bara ska vara här och nu. Men just nu  drömmer jag att jag är  på Bequia, solen lyser och havet blänker. Antagligen ser det precis ut så här just nu, bilden är tagen tjugo i fyra på eftermiddagen. Fast här är det 2014 och det är yngsta dottern som är ute på sin löprunda.

*

*

***

CARCASSONNE?

***

Världen är en orolig plats. Har nog alltid varit. Det slår det mig när jag tittar på dom här bilderna. Inte ens här, i en småstad i sydfrankrike 1959, är det lugnt. Vi är fortfarande på bilsemester i Frankrike (jag har skrivit 1960 förut, men det måste vara 1959) och vi undviker dom stora städerna men stannar gärna i dom små. Jag är inte säker på var detta är men jag gissar på Carcassonne.

*

Här sitter vi - mamma, lillbrorsan Dag och jag - på ett hett småstadstorg. Mamma kollar i Guide Michelin som var hennes bibel på Frankrikeresorna. Vi verkar vara på väg mot Pyreneérna, åtminstone är det den delen hon läser i. Jag är 19 och måste ha gett pappa kameran eftersom bilden finns på min filmrulle.

*

Här händer det något, soldater finns där, men vad?

*

Fler soldater, en ångvält spärrar gatan. Lite spänt verkar det som. Faktum är att jag inte alls kommer ihåg situationen, det är prick 60 år sen. Men Algerietkrisen är inte löst och FLN var en orosfaktor också i Frankrike.

*

Det är av den här bilden jag gissar på Carcassonne, hela gamla stan är ju omgiven av befästningsverk, påbörjade redan under romartiden.

*

Mamma tar igen sig någonstans inne i befästningsbyggnaderna

*

Kanske nå´n har någon annan ide´om vad som orsakade pådraget?

***