MINOLTA 85/1,4 ISO 12800 OCH SÅ LOVISA DÅ

***

Jag är oerhört imponerad av vad moderna kameror klarar av och jag inbillar mig att det inte spelar så stor roll om man har en Canon, en Nikon eller en Sony. Eller en Fuji. Eller Olympus. Eller en...... Dom är rätt bra allihopa tror jag. Vitsen är väl att känna att vi rimligt väl kan utnyttja kamerorna. Och här har jag uppenbara brister men jag lär mig, steg för steg. Kanske är det här en av orsakerna till att jag gillar foto som hobby, jag har fullt sjå att få min egen kunskap att hålla jämna steg  med kamera- och programutvecklingen. På programsidan är jag ohjälpligt efter, ändå tycker jag att jag lär mig hela tiden.

Extra roligt är också att  rätt smidigt kunna använda mina gamla favoritobjektiv som Minolta-85:an här.

*

Såklart finns ingen anledning att hålla på att byta kamera varenda gång en ny kommer ut. Ändå fick jag för mig att steget från Sonys A7RM2 till A7RM3  var värt att göra. Och jag ångrar inte en sekund. A7RM3:an tror jag kommer hålla länge, en helt annan känsla och bättre på nästan allt. Lågljusegenskaperna är påtagligt bättre än på 2:an och hur det hänger ihop när det är samma sensor vet inte jag. Dessutom är det en helt annan känsla att hålla i kameran..Och nu är jag tillbaka på RAW igen, det fick bli jpeg några veckor innan jag laddat ner senaste LR-utgåvan som också klarar M3:ans RAW-filer.

Lovisa dagen före julafton, ocroppat, 1/160 s bl 2,8, handhållet och ISO 12800.   Förstora gärna!

*

***

FOTONBRIST OCH SOFTAT.......

***

.....passar mig bra nuförtiden när det gäller selfies. Igår var jag en vända till Norrköping där min tandläkare finns ( bet av en tand för en vecka sen) och hissen upp till Tandläkarhuset är ett annat ställe för obligatoriska bilder, ena väggen är en spegel och så spottar i taket. Det blir ju lite knasigt ljus med takspottarna så ISO hamnade på 3200 men jag tänkte att no problem, jag har ju en Sony, kanonbra på lågt ljus. Utan att tänka mig för blev det 1/15 s och bl 6,3 så förutom dåligt ljus är det lite skakningsoskärpa, händerna är inte så stabila som dom varit, men det bidrar bara till det softade intrycket, bra. 

*

Men nu  är det det där med fotonbrist (dåligt ljus alltså) och brus jag funderar på och är inte säker på att jag förstått allt. Att det finns många sorters brus som har olika källor vet jag ju. Men av egen erfarenhet vet jag också att kameror, inte bara mina Sony, klarar höga ISO-värden utan besvärande brus när det är gott om ljus, alltså i starkt ljus. Kanske vill jag använda typ ISO 3200 när jag fotar fåglar och vill både ha riktigt korta slutartider och en lite mindre bländare för skärpedjupets skull. Då blir bruset sällan besvärande. Om det däremot är så dåligt ljus att jag måste upp till samma ISO 3200 för att få en exponeringstid som går att använda handhållet, då upplever jag bruset mer besvärande. Visserligen är självklart den befintliga ljusintensiteten vid fototillfället mkt större i första fallet men mängden ljus in till sensorn bör ju vara ungefär lika i de två fallen om bilderna i båda fallen blir lagom exponerade. Om jag använder tex 1/1500 s och bl 11 vid fågelfotograferingen och 1/15 s bl 5,6 inne i hissen härnedan så är ju kameran inställd så att sensorn tar emot 400 ggr mer ljus i hissen om ljuset vore detsamma i dom två fallen.

*

Ett annan, mera förståelig, iakttagelse är att så fort jag tittar på något i bilden som är underexponerat, ligger i skugga, då är ju bruset mkt tydligare än i de delar av bilden som är riktigt exponerade. Men dom delarna av sensorn har ju också fått färre fotoner per ytenhet än de korrekt exponerade delarna av bilden.  

*

***

BEHÖVER MAN BÄTTRE OPTIK?

***

Min Minolta 85/1,4 har varit en favoritoptik så länge jag haft den, dvs typ 25 år. Och då köpt begagnad. I julas hade hade vi "stockholmsfamiljen" här i Korsheden under mellandagarna. På dagarna åkte dom skidor i Rommebackarna, på eftermiddagarna och kvällarna var det mycket spel och dobbel - typ Othello och bamsepussel. Och jag passade förstås på att ta lite bilder. Ofta blev vi sittande vid matbordet direkt efter maten och belysningen var levande ljus och någon liten lampa i fönstret, riktig lågljusbelysning alltså, och det var naturligt att sätta på Minolta-85:an, som funkar bra ihop med adapter på A7Rii:an.

*

Vid det här tillfället blev det  därför ISO 3200 hela kvällen och stor bländare, här 1,7.  Och med armbågsstöd funkade det oftast med tider som den här bildens 1/20 s. Det visade sig att det svaga ljuset var mjukt och fint och det fungerade alldeles utmärkt att vid bildbehandlingen dra upp ljuset så det ser inte alls så mörkt eller skumt ut som det var i verkligheten.  Den svarta rosen/nejlikan (kallas det tiara?) hade hon fått av storasyster på julafton och var på varenda dag så länge hon var här, möjligen tog mamma av den när skidhjälmen skulle på. Och jag har inga planer på att skaffa Sonys nya 85/1,4 GM för 16890:- (Prisjakt) trots lovord.

*

***