DOM OBERÄTTADE HISTORIERNA

***

Det slår mig när jag sitter och går igenom bilderna från eftermiddagens promenad - Tänk så många oberättade historier det finns. Vartenda hus, varenda gård har en historia att berätta. Egentligen är det en trivial tanke. Det är ju självklart, precis varenda människa äger sin historia. Eller rättare sagt, varenda människa äger en massa historier. Och nästan alla blir oberättade.  

*

Det snöar ganska mycket när jag går, men ett finkornigt, intensivt snöfall som nästan bara syns som en dimma i bilderna . Och som alltid blir det extra tyst när snön kommer. Det rör sig inte många människor i snöfallet och tillsammans med tystnaden känns byn och landskapet nästan öde.Vore det inte för de enstaka lamporna och adventsstakarna i fönstren skulle jag lätt kunna tro att jag går i något av Ray Bradburys surrealistiska landskap.

*

En av de första gårdarna jag passerar är Martins. Han bor nu åter i det gamla boningshuset där hans hustru Gun växte upp med sina föräldrar Thea och Gunnar och syskonen trots att han byggde ett nytt tillsammans med sin Gun. Hon lever inte längre och en av sönerna har fått överta det nya huset. Gun hade många syskon, jag har glömt hur många, men några av dem känner jag. En bror bor mitt emot där man svänger ner till oss  och han hjälpte mig att bygga bastuhuset för kanske femton år sen. Och en syster som bor i Söderbärke träffade jag i affären där idag. Livet i en liten by är speciellt, dom flesta känner varandra eller vet åtminstone vilka dom är och släktnätverken har många förgreningar som vi som kommer utifrån först så småningom upptäcker.

*

När jag kommer fram till vägkorsningen (ja, det finns bara en vägkorsning i Korsheden) ser jag den gamla handelsboden rakt framför mig. Det är lite svårt att tro, men en gång i tiden fanns det två mataffärer i Korsheden.

*

Badplatsen och allmänningen ovanför är öde så klart

*

När jag vänder och går åt andra hållet noterar jag att Martin har adventsstakar i den stora lagården, det tycker jag är fint.

*

Den här promenaden blir längre än jag tänkt och går ner mot Saxe, där jag passerar Eriks gård. Erik och dom andra ogifta bröderna som bodde där med sin hushållerska har jag ju berättat tidigare om. Nu finns dom inte längre och gården har annan ägare, det är länge sen jag var in där nu. 

*

Alldeles efter Eriks gård kommer ett annat rött trähus. Det är ganska förfallet, betydligt mer än vad som framgår här i halvmörkret och snöfallet. Och det har en mörk historia. Jag vet inga detaljer, men på den tiden jag träffade Erik och hans bröder berättade dom ibland knapphändigt om den här grannen. Det var en man som jag bara någon enstaka gång skymtade, som bodde där tillsammans med sin dotter.  Efter det att hans fru blivit sjuk och dött blev han enstöring och det som gör att huset fortfarande ger mig obehagskänslor är att det aldrig var tänt ljus där på kvällarna. I många år fanns dom där och ändå såg jag nästan aldrig någon och huset var helt mörkt, bara en tunn rökslinga från skorstenen när det var kallt skvallrade om att det var bebott. Någon enstaka gång på en lång rad år vet jag att flickan kom till Bartjärn för att bada på sommaren. Var dom sen tog vägen och när huset blev tomt vet jag inte. Jag gissar att mannen inte längre lever, han var nog betydligt äldre än jag, och vart flickan tog vägen har jag aldrig hört. Huset fick förfalla redan när dom bodde där, ingen gjorde något som helst, i alla fall inte något som kunde ses utifrån, och jag har inte sett en människa där sen det blev tomt. 

*

Så kommer jag till sist in på Norstedtsvägen, den jag brukar kalla Saxevägen, och jag tar en bild ned mot ängarna som sommartid kan lysa blå av ängsklockor innan jag vänder hem mot Korsheden igen

*

***

SVÅRT ATT FÖRSTÅ

*

Det är inte så svårt att tänka sig tillbaka, säg hundra år. Kanske är det fler än jag som tänker - ingen mobil, ingen dator, ingen TV. Men annars, kanske ingen jätteskillnad. Så har jag tänkt ibland. Men jag har förstått att allt, utom naturen, var annorlunda.

*

Förra veckan gjorde jag ju norrlandsresan, och jag åkte upp via Falun - Alfta - Hudiksvall och så E4:an uppåt. Därmed passerade jag den ytterst lilla bruksorten Svabensverk, där pappa växte upp. Dom hade det knapert (som dom flesta) och bodde i ett rum i skolan där farmor, som var ensamstående, hade en lärartjänst. Jag kommer ihåg att pappa berättat att när dom någon gång skulle åka tåg från Falun till Örebro för att hälsa på släkt så skulle dom cykla till Falun från Svabensverk, men dom hade bara en cykel. Alltså turades dom om att cykla. Först cyklade hans mamma och han gick. Så ställde hon cykeln och började gå, och när pappa kom fram till cykeln tog han den och cyklade tills han kom i fatt sin mamma, och då fick hon cykeln och han gick igen. Det är sex mil från Svabensverk till Falun. En annan gång hade hans mamma gjort resan vintertid själv. Med spark.

*

Jag berättar inte det här för att säga att dom hade det svårt. Jag berättar för att säga att det inte är så längesen. Pappa var född 1902, så för 100 år sen var han tolv, det skulle kunna ha varit då. Bil och buss, tom flygplan fanns, men i Svabensverk var det nog sånt man mer hörde talas om än såg. El började komma, men städerna sprakade nog inte av ljus som idag, och återigen, i Svabensverk var det nog inte så upplyst.

*

Och går vi ytterligare femtio år tillbaka fanns varken bil, buss, tåg eller flyg eller el. Då var det mörkt och alla avstånd var långa. Min morfar var född 1872, jag har suttit i hans knä och hört honom berätta om sin barndom. Och min farfar samma år om jag kommer ihåg rätt. Så femtio år ytterligare tillbaka blir på deras föräldrars tid. Det är tre generationer bakåt. Det känns liksom ganska nära.

*

Åt andra hållet kan jag ju redan se nästan lika långt. Jag leker med mina barnbarn, och den äldsta är tolv. Det lär inte dröja länge innan hon träffar sin första kille. Och.......Ja, ni förstår ju hur jag tänker.

Tre generationer är inte så långt bort.

*

Och jag HAR inte förstått hur annorlunda det var då, för tre generationer sen.

Ingen mobil, ingen dator, ingen TV, ingen radio, ingen telefon

Men heller inga bilar, bussar, tåg, flyg eller el

Och ännu värre, inga riktiga vägar, inget varmvatten, inga vattenledningar överhuvudtaget

Inga badrum heller för den delen, inte i Svabensverk i alla fall

Ingen semester och (nästan) inga pengar

Det var mörkt när det var mörkt och kallt när det var kallt

*

Den här bilden tog jag igår kväll på en av bruksgatorna i Finspång

Gatubelysningen är (hjälpligt) borttagna i LR

Hade jag orkat hade jag lagt in hjulspår och hästlort i stället för asfalten som är kvar på bilden, det skulle gå enkelt med bildmontage i PS för er som kan det, men mig skulle det flera dagar

Och lite känsla ger mig bilden ändå av hur det kanske såg ut för 150 år sen, på min farfars fars tid. 

Byggnaderna är från tidigt 1700-tal, muren ett snäpp nyare. Och så här såg det då kanske ut, men det var då också centrum i en sjudande bruksort. I Svabensverk var det nog bara kolmörkt

Förstora!

*

*