MIN NÄSTA OCH JAG

***

Nästan varje dag får jag anledning att fundera över min nästa. Eller fel, får min nästa mig att fundera över mig själv. Vem är jag egentligen? Får jag göra så här? Och borde jag inte göra mer? Ge mer kanske? Inte bara pengar, mer kärlek tex? Och min nästa, vem är det egentligen? Vi ska älska vår nästa, men kan man beställa fram kärlek? Tänk om den inte finns, är jag då en dålig människa, rentav förtappad kanske? 

*

Nej, jag varken ironiserar eller skojar, frågorna finns där bakom nästan hela tiden. Min nästa är ju inte så svårt, för mig är det alla andra människor, i alla fall alla andra människor jag möter, på ett eller annat sätt.  Det är alla fattiga och utsatta men det är också I, barnen och barnbarnen liksom kassörskan i affären. I princip skulle jag säga att alla människor som finns på den här planeten är min nästa men det är ju bara dom jag möter på min vandring som jag kan visa att jag älskar. Eller inte älskar. Fö kommer  jag mer och mer underfund med att vilka jag älskar eller inte älskar beror inte ett skvatt på dom jag möter utan på mig själv. Är jag glad och i balans och har sovit någorlunda bra känns det som jag oftast älskar min nästa, dvs tycker om, har empati för och förståelse för. Men dom dagar jag har extra ont i ryggen, inte sovit så bra eller blivit upprörd över något riktigt eländigt, spillt kaffe i knäet på nytvättade byxor tex, då älskar jag just ingen jag möter, inte ens I. Och kassörskan i Konsum härnere får bara en bläng istället för den vanliga frågan kortfrågan Läget? Och tiggaren utanför får heller inget.

*

Men jag vill flytta mig lite utanför mig själv också. Det här med min nästa, din nästa, vår nästa. Hur långt sträcker sig våra skyldigheter, vårt ansvar för andra? Det finns mycket elände i världen och behoven är nästan omättliga. Att ha ett rimligt förhållningssätt till dom vi faktiskt möter är väl det minsta. Men där finns massor av organisationer som når andra att stötta, för mig är den mest självklara Läkare utan gränser, men också Röda Korset. Nej, jag försöker inte visa att jag är duktig, det känns alltid som månadsbidraget är mindre än det skulle vara. Frågan är ju, finns det nå´n anledning till att jag ska ha det så mkt bättre än dom pengarna går till? För det har jag ju, väldigt mkt bättre. Etiskt och moraliskt finns såklart ingen anledning alls. Hur mkt bättre är rimligt? Och som sagt, jag vet ju att behoven är näst intill omättliga. Ibland har jag skänkt några rupier till fattiga på Indiska gator, framförallt barn. Effekten är omedelbar, 10 sekunder senare är jag omringad av 10-15-20 smutsiga skrikande barn som också vill ha, som drar i mina kläder och tar på mig i sin iver.  Så pass  att jag backar in i en tuktuk i närheten. Älskar jag min nästa då? Eller tillräckligt åtminstone, fast jag vet att det inte finns nå´t tillräckligt, egentligen? Var går gränsen för anständighet? Och gränsen för människokärlek? Var går gränsen för våra skyldigheter och vårt ansvar för andra? Eller finns det ingen gräns? Alls?

*

Jag menar, har vi rätt att känna glädje över huvudtaget när världen ser ut som den gör? Har vi rätt att glädja oss över det svenska välståndet? Eller borde vi kanske skämmas över det? Nej, jag leker inte med ord. Jag känner det som att dom flesta av oss i stort accepterar att det finns skillnader, problem, som vi ännu inte löst. Bla av det skälet att världen under många årtusenden har blivit bättre, i alla fall mätt i andelen sjuka, hungriga och fattiga. Åtminstone vissa av dom som slipper leva på eller under svältgränsen kan ägna mer kraft till utveckling, oavsett vi pratar jordbruk, medicin eller faktiskt industri. Om man inte av ideologiska skäl ser sådan utveckling som förkastlig har mycket varit positivt. Det faktum att vi inte kan lösa all fattigdom nu gör att vi på något sätt måste acceptera att skillnader finns. Jag menar inte att vi ska acceptera status quo, jag menar att vi måste se att det går åt rätt håll, men accepterar vi att vi inte kan lösa allt på en gång accepterar vi också att vi fortfarande kommer möta armod ibland. Varje enskild utslagen eller tiggare jag möter tycker inte jag leder till frågan om varför dom (andra) inte gör något eller "varför regeringen ingenting gör". Regeringen kan inte heller lösa allt på en gång. Däremot väcker varje enskild tiggare eller utslagen jag möter frågan om jag gör tillräckligt, kan jag leva med det jag gör? Eller inte gör?

*

*

Och jovisst, jag vet att ni sett bilden tidigare, men den passade texten och det jag skriver om

Önskar er fin fortsättning på helgen!

***