SUNDBORN

***
Idag har Göteborgsgänget åkt hem. Passande dag, 13 C och lätt duggregn. I går däremot hade vi en fin dag uppe i Sundborn. Huvudskälet till utflykten var att visa Stefan och Elias den tundalska familjegraven. Vi hann också med ett besök på stora Hyttnäs resp lilla Hyttnäs, den senare är Carl Larsson-gården. Som jag berättat tidigare har stora Hyttnäs en koppling till Tundalssläkten eftersom det var min farfars farbror som köpte gården åt sin dotter Henrika när hon 1881 gifte sig med Pontus Linderdahl. Dom i sin tur fick fö tre barn, den senaste Bengt, född 1890, var den sista som bodde på gården. Han levde till 1983 och honom har jag träffat tillsammans med mamma och pappa en gång, sannolikt under 70-talet. Sundborn ligger på lämpligt utflyktsavstånd från Korsheden, sju mil, ca en timme och en kvart på rätt krokiga vägar. Jag har gjort ett par bloggar tidigare om Sundborn och våra rötter där, här finns en (här1).

*

Jag, I och Stefan på kyrkogården. Fotograf Elias

*

Jag, Elias och Stefan vid familjegraven. En av dom åtta begravna i familjegraven är min farfar. Fotograf är I

*

En av entréerna till kyrkan Sundborn

*

Kraftverket byggt 1901-1902

*

*

En av två spelemän på bron till gård3n, St Hyttnäs

*

Vi fick bra info av guiden under rundturen i Carl Larssongården och dess trädgård

*

Kända vyer från trädgården

*

Vi avslutade med lunch på Hyttstugan. Här ett porträtt av I med Carl Larsson-bysten i bakgrunden

*

***

FALURÖTTER - SUNDBORN

***

I strålande väder åkte jag i går upp till Falun och närmare bestämt Sundborn. Två saker fanns det jag ville titta lite närmare på - kyrkan och kyrkogården samt gården Stora Hyttnäs. Att Sundborn är vackert hade jag förstått  så egentligen behövdes inget annat skäl men det fanns ett till, mer personligt. Jag har ju nu ett par månader ägnat mig åt att gå igenom släktforskningsmaterialet mamma och pappa lämnat och det visar sig att att det finns flera kopplingar just till Sundborn. Där ska finnas en familjegrav Tundal som jag naturligtvis  ville se. Mina föräldrar har pratat om besök de gjort där men när jag var yngre var jag totalt , ja, jag skulle säga monumentalt, ointresserad. Men intresset nu är ju logiskt, jag är faktiskt född i Falun. Nåväl, först kyrkan och kyrkogården

*

Sundborns kyrka med klockstapeln till höger

*

Interiör, gillar särskilt bänkarnas blå färg

*

Väl ute igen börjar jag leta efter familjegraven och jag behövde inte leta så länge innan  jag hittar den. En enkel men stor sten borta vid staketet i väster

Kyrkogården sett utifrån,  familjegravens sten är den som syns över järnstaketet

*

Att det är rätt sten är det ingen tvekan om

Än vet jag inte säkert vem som öppnade den här familjegraven men sannolikt var det min farfars farbror.   Han hade det uppenbarligen gott ställt för han köpte Stora Hyttnäs som morgongåva till sin dotter Henrika. Henrika ligger i familjegraven, så mycket vet jag, liksom hennes man, Linderdahl.Nu ska jag inte trötta ut er med mer detaljer om det, men för mig är det lite spännande att se det här som jag visserligen en gång i tiden hört talas om men inte med egna ögon sett!

*

Stora Hyttnäs. Gården (inte byggnaden, har anor tillbaka till 1600-talet)

*

Stora Hyttnäs, detalj

*

***

ACCEPTANS, TILLIT OCH EN DEL ANNAT, SELFIES TEX

***

Allting blir ju inte som man vill - i varje fall blir inte allting som jag vill. Oavsett det handlar om bildresultat eller om viktigare frågor. Och då finns utrymme för acceptans. Och det är svårt. Att acceptera det som går mig emot men som  jag inte rår över. Det är så lätt att förneka, eller tom förbanna. Till ingen nytta alls, tvärtom, det kostar kraft och energi. Och jag tror det går att lära sig, eller i alla fall träna lite. Det som hände de senaste dagarna var inte ngt märkvärdigt alls, men jag vet att för säg tio år sen eller mer hade det "stört" mig oerhört mycket mer än nu. Och det känns skönt. Att det går åt "rätt" håll.

*

Acceptans av det som sker betyder ju inte att man ska sitta med armarna i kors. Allt som jag själv kan göra för att skapa bättre förutsättningar för mig eller andra ska jag såklart göra.

*

Och acceptans tangerar detta med tillit. Och där, alldeles tydligt, känner jag stor skillnad mot tidigare. Jag har varit lite skraj för sjukhus, rädd för att bli sjuk eller dö förstås. En rädsla jag tror de flesta av oss bär på men ingen pratar om. Idag känner jag mig trygg när jag kommer in på ett sjukhus och behöver hjälp. Är det något som går att göra kan man göra det där, och Falun var inget undantag. Det kändes skönt att få identitetstaggen fastsatt, skjortan på och en säng att ligga på. Och tom en liten, liten dos morfin.

*

Efter något dygn var jag redo att kolla runt lite, och min positiva bild av lasarettet i Falun - både jag och I har varit där tidigare - stördes inte av att byggnaderna var lika massivt tråkiga som sjukhus brukar vara.

Fönstren direkt till höger är mitt rum!

*

Men åt andra hållet fanns ett sk utomhusrum för patienter och där fönstren går att skjuta åt sidan och med utsikt ut mot Falun

*

Hade jag lite självkritik skulle jag kanske inte visa en sån här selfie men det var ju så det kändes ett tag

*

Den här gillar jag bättre, åtminstone som bild

*

Och när det var dags att åka hem kändes det riktigt bra, även om jag inte bytt om än.

*

Fortsätter slicka mina "sår" på hemmaplan, hoppar inte jämfota riktigt än, och har inte orkat kommentera så mycket på FS än. 

Alla bilderna här är förstås iPhonebilder, selfiesarna tom med med framsideskameran med sämre upplösning. Ha det gott i värmen och en riktigt bra helg önskar jag er alla!

***