FAMILJEFEST

***

Familjefest kan man ha utan orsak. Eller så kan man säga att det är en försenad födelsedagsfest/fars dag-fest, det är inte så noga. Det viktiga är att träffas. Oftast blir det en familj i taget, alla har många aktiviteter, barnen inte minst. Nu hade Annika ("Stockholmsfamiljen") och Stefan ("Göteborgsfamiljen") gjort upp att dom ville ses hemma Finspång och dom tog bara med sig resp yngsta, Lovisa och Elias, båda 11.

*

Här är Lovisa, Annika och Stefan i köket på fredag kväll. 

*

Elias har börjar spela piano, såklart villa han visa vad han kan. (Nej, det är inte hans noter där)

*

Stefan och Elias kom straxt efter sju, Annika och Lovisa hade kommit ett par timmar innan och Annika hade handlat och förberett

*

Elias och Lovisa hittade varandra snabbt så klart. Medan vi drack kaffe passade dom på att spela kort

*

Lördagen var full av aktiviteter, badhuset var en. Ingemor och jag gick förstås vår promenad. På kvällen stod Stefan för middagen, hans fisksoppa är bara så god. Vi har det ganska trångt när barn och barnbarn kommer hem, huset är litet, 130 m2, och köket litet likaså. Fast egentligen blir det bara mysigare.

*

Köksbordet ska räcka både för middagsbestyren och två pepparkaksbyggen.  På kvällen kom också Hassan som ni träffat i några bloggar tidigare.

*

Lovisa förstås....

*

 ....och Elias förstås.

*

Annika och Lovisa åkte hem redan på förmiddagen, Stefan och Elias följde med på promenad och lunch, sen åkte också dom hem. I och jag har haft en superhelg om ni undrar

*

***

DET ÄR BILDERNA SOM BETYDER NÅGOT

***

Vi har det bra - just nu tre personer i hushållet och ganska gott om plats. Den frivilliga karantänen känns inte särskilt jobbig. Många har det svårt, helt ensamma i en tyst lägenhet, eller tvärtom, för många på en liten yta. Och såklart allra värst för dom som ligger svårt sjuka utan ett enda besök. Ändå saknar vi närheten till barn och barnbarn såklart. Alla behöver närhet.

*

Men jag är glad att jag har gott om bilder på sånt som är viktigt - familjen, vardagslivet. Vardagsfotandet har följt mig  länge, sen jag var tolv typ, jag är inne på åttonde fotodecenniet. Film eller digitalt, svartvitt eller färg, mobil, kompakt eller systemkamera spelar mindre roll, det är bilderna som betyder något i min värld. 

*

*

***

SMILET

***

Världspolitiken med Trump, Putin och Brexit får vänta, nu har barnbarnen varit här några dagar. Och massor av bilder att gå igenom. Lugn, ni kommer bara få se några få. Men det är otroligt fint att fortfarande kunna dela intensiteten och livsglädjen, för att sen också kunna njuta av tystnaden och lugnet. Och Agnes såg ju att jag fotade och hörde serietagningen så hon tog ju chansen och agerade lite......  

*

*

***

SPIKEN

***

Kanske kommer ni ihåg Vilma som fick gipsa armen för fyra veckor sen? Hon fick ta emot sig lite för häftigt i studsmattan hemma i Täby. Nu har det gått fyra veckor och i morse fick hon ta bort gipset och ta bort spiken dom spikat benet med för att vara säkra på att allt höll sig i rätt läge. Ena underarmsbenet hade en fraktur med separation alldeles uppe vid armbågen. Hon har varit jätteduktig, nästan inga sura miner alls. Och så här långt är allt som det ska. Jag skriver så här långt för det gäller nu att både såret efter spikurtagningen läker som det ska  och att hon tar det lite lugnt tills benet uppnått full styrka. Nästan direkt efter sjukhusbesöket i morse styrde dom kosan hit till Korsheden - Vilma, lillasyster Lovisa och mamma Annika. Pappa jobbar den här veckan.

*

Inga sura miner här inte (fast morfar missade skärpan lite)

*

Fortfarande ett rejält sår under

*

Och spiken - betydligt kraftigare än jag föreställt mig

*

***

FACES

***

Hon hade gjort sig så fin inför partyt så jag bad dottern Katarina ta några bilder av mig och Hilda. Så blev det som det blev, en ung glad och vacker Hilda, en alldeles onödigt allvarlig farfar och en spelevink till kusin bakom fönstret. Kanske livet i den kortkorta versionen?

*

*

***