LUNDDALEN OCH EUROPA

***

Lunddalen och motionsspåret  därute är en fröjd att vara i, även om vi nu promenerar i lugn takt i stället för att jaga pers , så som jag tidigare gjorde. Det ligger fridfullt bland  tallmo och annat och syrehalten känns högre än inne i centrum (Finspång ni vet.....) och stigen är sån där mjuk fin stig som det ofta blir på tallmoar.

*

Fridfullt är det. Och det är lätt för oss här hemma i Sverige att glömma bort hur världen egentligen ser ut. Vi har ju haft den otroliga turen att klara oss undan från två världskrig medan hela Europa stått i brand och till stor del i ruiner, för inte värst länge sen, under mitt liv. Ärligt talar förstår jag inte hur andra världskrigets fasor trängts undan så till den milda grad att folk knappt verkar veta att det funnits. 75 år sen! Och kanske tror man inte att det finns risk för att det händer igen......Titta på Turkiet, titta på Ukraina, titta på Vitryssland. Eller på Nordkorea, Afganistan, Jemen. Eller alla afrikanska oroshärdar. Det är inte säkert  vi har samma tur nästa gång det smäller till.

*

Vi har nyss varit och röstat, I och jag. Fullständigt självklart att rösta. EU är för mig ett fredsprojekt i första hand. Kan också kalla det ett frihetsprojekt. Jag tror att vi behöver vänner därute, vänner vi kan lita på. Hur tror ni det gått för Danmark och Norge under andra världskriget utan engelsmännen och amerikanarna? Nu ser det ju ut som det blir lite mer osäkert med uppbackning från amerikanarna, och engelsmännen går (kanske) ur EU. Vänner behöver vi fortfarande. Och så länge vi håller undan extrempartierna till höger och vänster spelar det inte särskilt stor roll vilket parti vi röstar på, om ni frågar mig.....

*  

*

***

HENNE GLÖMMER JAG INTE - 1959

***

Det är i dagarna 70 år sen 2:a världskriget i Europa slutade i och med Tysklands villkorlösa kapitulation. Av en händelse sitter jag ikväll och skannar gamla bilder från 1959 och hittar ett helt gäng bilder från en större fest. Det visar sig vara mammas 50-årsfest som hölls på hennes födelsedag den 27 februari 1959. Middag på gamla fina Stadshotellet i Ludvika och sen efterfest hemma i lägenheten. Jag var både deltagare och fotograf förstås, 18 år, skulle bli 19 i november.

*

Det visar sig att jag känner igen i stort sett alla gäster som ju är pappas och mammas närmaste bekanta plus mammas släkt. Men ett ansikte fångar mig direkt jag ser det - Carmen Forsells. Hennes historia är starkt kopplad just till 2:a världskriget och både hennes historia och hennes person har gjort ett starkt och oförglömligt intryck på mig. Alltid glad, alltid sprudlande, talade alltid med hög men behaglig röst. Här sitter hon

*

Hon bodde då i samma hus som vi, två trappor upp, med man och barn som jag återkommer till. Liksom jag spelade hon piano, men medan vi hade ett vanligt piano hade hon en flygel däruppe, en flygel som jag älskade att spela på. Det lät både mer och vackrare på den, särskilt när man öppnade locket.

*

Tror att hon var några år yngre än mamma, kanske är hon 45 här. Och då, 1959, hade jag sällskap (som det hette) med hennes dotter, Irmelin. Irmelin von Maydell, baronessa. Men låt mig ta det från början

*

Carmen kom från Estland och hette före kriget Carmen von Maydell och var mycket riktigt baronessa med stort gods. Och utan att komma ihåg några detaljer levde hon ett liv som man kan tänka sig att en baronessa på ett stort gods i Estland gjorde före kriget. Två barn fanns i äktenskapet, en son född 1939 och en dotter Irmelin född 1941 eller -42. Hennes man dödades under kriget och godset beslagstogs. Utan tillgångar överhuvudtaget flydde hon, som jag kommer ihåg av vad hon berättat till stor del till fots. Under flykten  dog också sonen och så småningom kom Carmen och Irmelin till Sverige.  De kom först till Göteborg och där träffade hon en svensk flygare och resultatet blev ett barn till. Så småningom tog dom sig till Ludvika där Carmen arbetade som hushållerska och bodde med Irmelin i ett rum bakom köket i det första hushållet. Och Carmen tvättade, skurade, städade, lagade mat för i stort sett boendet, lön var knappt någon.

*

Om det var samma hushåll hela tiden vet jag inte, kanske bytte hon hushåll, men så småningom blev hon hushållerska för den man hon senare gifte sig med och blev Carmen Forssell, så som vi kände henne. Han var skild men hade tre barn i sitt tidigare äktenskap och tillsammans fick dom så småningom också ett, där fanns alltså många konstellationer.

*

Jag har skrivit om den livsglädje jag ser hos barn, här fanns den obruten hos Carmen efter att ha förlorat man och barn, en fantastisk tillvaro och samtliga ägodelar över huvud taget, och flera år var ensam med ett barn i en jungfrukammare bakom köket i någon annans hushåll. Det fixar inte alla.

Hon älskade fester och hon älskade att sjunga och gärna uppträda på fest, alltså sjöng hon också på mammas 50-års fest, här vid pianot som nu står hemma hos oss

*

Eftersom jag tar mammas 50-års fest som utgångspunkt visar jag några bilder till därifrån, först mamma såklart

*

Här är pappa, längst till höger av männen, med en cigarr i handen

*

Tror att alla män här rökte cigarr, kanske inte så nyttigt, men det ser ut som dom har trevligt

*

Och det ser ut att kunna vara trevligt också utan cigarr, här är min storasyster Sigbrit längst till vänster

*

Sist vill jag gärna visa en bild av ytterligare en person jag beundrar, min morfar Andreas. Såklart var han med, född 1872 och alltså här 87 år

Tack för ikväll!

***