TIDSRESAN

***

Sen ett antal veckor jobbar jag lite då och då med en bok som jag kallar Mitt Ludvika på 50-talet. Alla bilder är från 50-talet, dom första från -52 eller -53 och sen fram till 1960. Hittills har jag mest scannat 6x9 och 6x6 bilder men just nu scannar jag en del småbildsbilder och det slår mig hur mycket bättre mellanformatsbilderna är, särskilt dom jag tog med Yashican. Men tom bilderna från pappas lådkamera är tekniskt bättre än dom jag bläddrar bland just nu. Bilderna tycks vara tagna med en lånad kamera, det ser ut som en Agfa Silette eller ngt liknande av sista bilden att döma.

*

Men det viktiga är inte tekniken. Dom negativremsor jag nu håller på med är mest bilder från gymnasiet, det ser ut att vara andra ring, vi är på ASEA-skolan. Och bild för bild stiger dom fram i mitt minne mina klasskamrater - inte bara hur dom såg ut utan mer vilka jag uppfattade att dom var. Och får jag gissa - är. Åtminstone om jag utgår från mig själv. Vi ändrar oss inte särskilt mycket annat än till det yttre. Djupt inne tror jag vi är nästan oförändrade från nånstans 3-5 årsåldern. Riktigt formbara är vi fram till 3 ungefär, det som händer sen har mer med kunskaper och erfarenheter att göra. Och jag vet ju precis hur jag kände mig inför var och en av dom, var i flockhierarkin jag befann mig. Och sakta klarnar en del av mina reaktioner idag och jag får ytterligare en gnutta insikt och förståelse i vem jag är. Eller riktigare varför jag blivit som jag har.

*

Här kommer några av kompisarna. Och bildkvaliteten ja.......

Mocken (från Mockfjärd) halvligger över bänken i ett av ASEA-skolans klassrum

*

Här har jag glömt namnen men vi är fortfarande i ASEA-skolan

*

En av bästisarna, Anders, hemma

*

En annan bästis, Jan, hemma

*

Undertecknad med lånad kamera och lånat "elektronblixtaggregat"

*

***

KEMILAB 1957 - HAL LUDVIKA

***

Här är det dags för en kemilab i gamla läroverket vid Vasalunden. Bosse och Lennart slår ihop sina kloka huvuden tillsammans med han i mitten som jag inte kommer ihåg namnet på, till höger står i alla fall Georg. Tror det gick bra den här gången också, kommer inte ihåg att det var nå´t som small.

*

*

Här finns dock inte I, hon var/är några år yngre, men det var ju festligt att jag hittade henne på förra bilden/ bloggen från skolgården

***

RASTEN SLUT - HAL LUDVIKA 1957

7***

Rasten är precis slut och det har ringt in.. Jag står i ett klassrum på andra våningen och tar en bild ut på skolgården. Skolan är HAL Ludvika, alltså högre allmänna läroverket i Ludvika, året är 1957 plus minus ett år. Bilden är unik för mig eftersom jag känner igen så många men faktiskt extra unik på ett särskilt sätt - näst längst ut till vänster ser, med duffel med skinnkrage och schal om huvet - hittar jag min hustru, I. Vi blev ihop 3 eller 4 år efter det här tillfället. Tänk vad man kan hitta på gamla bilder!

*

*

***

LEKTOR GRANSTEDT 1959

***

Båda bilderna nedan är på lektor Granstedt som vi hade i svenska och historia. Att ta bilder under lektor Granstedts lektioner var inte direkt svårt, risken att bli upptäckt var liten eftersom han haft en stroke och hela hans ena sida var i dåligt skick, svårt att gå, svårt att se och höra på den sidan. Men samtidigt var det förenat med stor risk, han var stenhård både i kunskapstester och krav på uppförande, hade jag blivit upptäckt hade det inte blivit roligt. Som exempel på resultatkraven kunde han lämna tillbaka en uppsats i svenska med orden "Thundal brukar ju kunna skriva, här fanns en rad kommafel så det blir inte mer än AB".

I historia hade han sina egna teorier. Till att börja med trodde han stenhårt på att årtal utgjorde ryggraden i historiakunskaperna - kunde man bara årtalen kunde man hänga upp alla andra fakta på dom. Årtal var viktiga med andra ord! En annan idé han trodde starkt på var att hjärnan bara förmådde ta in en begränsad mängd kunskap åt gången - därför gällde det att hushålla med vilka kunskaper man skaffade sig. Detta medförde att han inför varje läxa exakt gick igenom vad vi skulle kunna - sådant fick vi stryka under med blyerts i historieboken. Och det var bara det vi strukit under vi skulle kunna, att kunna sånt vi inte strukit under var inget plus, det bokfördes som minus i hans gröna bok eftersom han då var säker på att det var något av det viktiga vi inte kunde, som inte fick plats i vårt vetande, även om han inte visste vad.

Jag kommer ihåg hur vikten av årtal kombinerat med att vi bara skulle kunna det han låtit oss märka ut som viktigt vid ett tillfälle nästan blev komiskt. Vi läste just om industrialismens historia och i historieboken stod det ungefär "Man kan betrakta 1784 som industrialismens födelseår eftersom ångmaskinen då uppfannas av Watt". Här fich vi stryka under ettan, sjuan och åttan i årtalet, däremot inte fyran, eftersom han ansåg det som onödiga kunskaper att veta det exakta årtalet, däremot var det viktigt att veta att industrialismens genombrott ägde rum på 1780-talet. Och svarade någon 1784 på läxförhöret blev det ett minustecken i gröna boken.

Samtidigt hade han någon sorts egen känsla för humor. När vi läste om antiken och den romerska historien kunde han plötsligt säga "Ja, i Sodom och Gomorra stod moralen på en låg men angenäm nivå".

Den undre bilden visar något helt annat som jag inte började förstå förrän sista året på gymnasiet - hur ensam han var, ensam och märkt av sitt handikapp.

*

*

*

***

BRORSAN OCH JAG

***

Brorsan och jag delade rum hela vår uppväxt - eget rum var aldrig aktuellt. Inte ens mamma hade eget rum - pappa hade kontor hemma och sov i bäddsoffan som fanns i hans arbetsrum, hon sov med oss tills vi kom upp i tonåren, då hade stora syster flyttat hemifrån och hon tog över den lilla jungfrukammaren som sitt rum. Den här bilden är från 1955 eller 1956, typ 60 år sen alltså, tagen med min älskade Yashic-Mat . Jag var alltså 16, han 12. Det var tider det! Det ser ut som han sitter och tittar på en bunt nyframkallade kort. Påslakan vet jag inte om det fanns, inte hemma hos oss i alla fall. Men överlakanet har spets ser jag, mamma och mormor både vävde och knypplade. 

*

*

***