KLASSTRÄFFEN

***

Minns jag rätt var vi 35 i klassen. Vi började ettan hösten 1947 och våren 1953 gick vi ut sexan i Kyrkskolan i Ludvika med älskade Svea Morin som lärare. Vi brukar träffas vart 5:e år, förra gången var det 60-årsjubileum. I år är det dags på fredag, kallelsen har skickats ut och jag har tackat ja. Idag gick jag ensam på promenad i värmen och solen ute vid Risinge, en långsam, lite meditativ promenad så där, och betraktade naturens alla små under. Så gjorde jag en paus och ringde Eva, klasskompisen som i alla år stått för kallelserna. När jag skulle boka hotell kunde dom inte hitta bokningen av träffen så jag ville kolla läget med henne. Eva svarade efter ganska många signaler och rösten var sig inte riktigt lik. Hon låg på sjukhus sen två månader efter en större operation i somras. Och klassträffen hade fått så få anmälningar att hon bestämt sig för att ställa in. Alltför många hade drabbats av stroke, synproblem och annat. Och hon hade mailat återbud men missat mig, så det var tur att jag ringde. 

*

Det  skulle varit 65-årsjubileum och alltså trettonde klassträffen, men den blev alltså inte. Jag fortsatte min promenad i ännu långsammare takt och huvudet fullt av tankar. Och allt oftare tänker jag på att vara rädd om dagarna, timmarna och stunderna.

*

*

***

EFTER REGNET

***

*

*

***

AND REMEMBER.......

***

......time consists only of two tenses, past and future.

The present is not part of time, the present is part of eternity

(Osho)

*

*

***

DET FINNS INTE SÅ MÅNGA KVAR......

***

.....av småbruken liknande Stefans. I stort sett dagligen - när jag är i Korsheden - går jag förbi hans gård på mina promenader utefter Saxevägen, eller Nohrstedtsvägen som den egentligen heter. Och trots att jag ägnat mitt eget yrkesliv åt industrin och industriell FoU och aldrig själv haft någon närmare kontakt med livet på landet märker jag hur jag blir alltmer fascinerad av miljöer som redan försvunnit eller är på  väg bort. Det är ju vårt arv, vår bakgrund, vare sig det är lantbruk, djurhushållning eller bruksortsindustri. Bara några generationer tillbaka, säg 150-200 år, på min farfars fars tid,  var det så här nästan alla levde. Det blir mig alltmer tydligt hur oerhört snabbt utvecklingen gått. Livsstil och miljöer som under århundranden varit stabila och och sett ungefär likadana ut generation efter generation har nu på ett par generationer i stort sett försvunnit.

*

Förr, när utvecklingen inte var tillnärmelsevis så snabb som den är idag, hade varje generation tillgång och nytta av tidigare generationers kunskap och erfarenhet. Idag möter varje ny generation ett totalt nytt samhälle som förändras så snabbt att tidigare erfarenheter  - om än inte värdelösa - har oerhört mkt mindre betydelse för de dagliga besluten än tidigare. Undra på att många känner sig dåligt rotade i tillvaron, att stress och utbrändhet ökar och att  mål och mening med tillvaron ifrågasätts av allt flera. För att använda ett modernare uttryck, förr ärvdes  tidigare generationers värdegrund i stort sett oförändrad, idag är det upp till varje generation och varje människa att skaffa sig sin egen värdegrund.

*

Utan att göra det till någon programförklaring finner jag stor glädje i att dokumentera en del av det gamla som fortfarande lever. Stefan har djur, inget jordbruk, på gården jag tror han arrenderar. Byggnaderna är vackra men standarden låg och långt från dom glassiga miljöerna som  tidskrifter som Gods och Gårdar och liknande visar. Och ett slit måste det vara, ensam sköter han gården med storleksordningen 50-60 får, kanske 15 kor och ett par grisar. Bara på gården kan han inte leva, han jobbar dessutom på ett äldreboende, så fritid tror jag är honom obekant. Häst finns också bland djuren som ofta betar tillsammans, förutom grisarna som får hålla sig på eget område. Bilderna nedan är från några olika dagar under augusti så ljuset varierar lite och bilderna är utan tydlig ordning. Så torrt som det varit i sommar har det varit ont om bete och därför finns mkt ris och kala småträd i högar efter sly och småträd som fällts för att ge tillskott.

*

Saxevägen fram mot gården

*

*

*

Efter torkan var betet näst intill obefintligt

*

Werner och Werner

*

Sly och småträd fick bli ersättning för betet

*

*

*

*

*

*

*

Stefan delar ut näringstillskott

*

Utkast av näringstillskott

*

Stefan

*

***

JÄTTEBALSAMIN

***

Häromkvällen när jag var vid Söderbärke hembygdsgård och fotade i kvällsljuset tog jag också några bilder på dom täta blombestånden alldeles vid bryggan. Blommorna är ca 1,5 m höga och riktigt vackra. Känner inte namnet men verkar stämma rätt bra med rosendunört, kanske nån som vet som kan styrka eller vederlägga? Nej, inte rosendunrot, det är jättebalsamin har jag fått veta, tydligen en invasiv art från Himalaya.....

*

*

*

*

*

***