KLASSHIPPAN - LUDVIKA 1954

***

Jo, jag vet, ni har sett dom. Men nu är det här jag är med både tankar och planering så det blir inget fotande idag.

*

Världen då, eller riktigare, min värld då i lilla Ludvika, var så totalt annorlunda mot idag - liten, enkel, omodern, ostajlad och omedveten. Så lite det behövdes för att något skulle kännas märkvärdigt - en klasshippa tex. Och ganska uppenbart är det både ostajlat och omedvetet. Inga stroboskop eller rökmaskiner och ingen dunkande discomusik - en enkel skivspelare med liten högtalare till och ett antal EP-skivor, Glenn Miller, Benny Goodman och Louis Armstrong tex. Take the A-train, Moonlight serenade. Majjen var med så att inget otillbörligt hände, typ sprit eller cigaretter. Nå´t värre kunde man väl knappt föreställa sig ....

*

Kanske är det här första klasshippan, året är i alla fall 1954 eller möjligen 1955 och vi går i andra klass i realskolan. Och dansen  - mjaa. Men det var så här vi lärde oss. Och jag var väl mer intresserad av foto än av flickor. Än så länge.

*

Majvor och Erik

*

Cri och Ulla, Anna-Greta, Majvor och Erik, majjen, Jan och Lilian, ? och Gunnar

*

***

EN ANNAN TID

***

Tillbaka på hemmaplan i Finspång igen fortsätter jag att skärskåda ett gäng  50-talsbilder. Inte helt enkelt, bla har jag svårare än jag trodde att skilja bildkvalitet från annat, nostalgi tex. Och eftersom jag har fria händer att välja både tema och bilder, så det finns många möjligheter. För att kunna välja har jag försökt att göra klart för mig vad jag egentligen vill visa. Just nu har jag följande som en tänkt presentation av utställningen 

*

"En annan tid - Ludvikabilder från 50-talet

Javisst, allting var annorlunda då, på 50-talet. Inga datorer och inga mobiler, inte ens TV . Ändå är det inte det tekniska som är den stor skillnaden, för mig är det perspektivet på tillvaron och livet. Världen då, eller riktigare, min värld då, i lilla Ludvika, var så totalt annorlunda mot idag - liten, enkel, omodern, ostajlad och omedveten. Så lite det behövdes för att något skulle kännas märkvärdigt. Ändå fanns både hopp och framtidstro. Eller möjligen just därför.

Bilderna fokuserar på människorna, inte på stan. Och på perspektivet, mitt perspektiv."

*

Bilden nedan är en av mina tidigaste, tagen med pappas lådkamera, en 6x9 cm från 1953. Kameran har jag tydligen lagt på ett lågt litet bord, obetydligt högre än stolssitsen, och kört med B, tid säkert på känn. Flickan heter Monica, bodde i våningen ovanför vår där på Karlavägen 31, och var ett par år äldre än jag. Hon känner lite på pianot, jag tror inte hon regelbundet spelade, vilket jag däremot gjorde.

*

Monica vid pianot hemma på Karlavägen i Ludvika, 1953

*

***

LEENDET

***

Just nu lägger jag tid på att leta fram bilder som kan vara aktuella för sommarens utställning. Därför väljer jag att inte ta så mkt nybilder just nu, det drar för mycket tid vid datorn. Alltså kommer fler äldre bilder (dock inte bara). Det här är bara en liten stund efter bilden på bilen i förra bloggen, när ekipagen begav sig av från läroverksgården, alltså 1955.

*

*

***

KONTAKTANNONS: LUDVIKA - STUDENTEXAMEN I SLUTET AV 50-TALET

***

Ibland fungerar bloggen som ett slags kontaktannons har jag märkt. Vid flera tillfällen har jag blivit kontaktad av gamla kompisar, klasskamrater tex, efter att jag visat gamla bilder i bloggen. Kompisar jag inte träffat på åtminstone 40 år. Jag har också fått  helt nya kontakter men med kopplingar till Ludvika, bla en äldre dam ( över 90) i USA som växt upp i Ludvika. Vi har växlat minnen om gamla affärer, hur torget såg ut och så där, riktigt skoj.

*

Nu tänkte jag gå andra vägen. Helt nyss var jag inne i den Ludvikagrupp jag är medlem i på FB och jag studsade när jag fick syn på en bild där min pappa var med. Han var ju skolinspektör och var ofta med när det hände något i skolans värld. På den bilden var han med på invigning av gymnastiksalen i Lorensbergaskolan och bilden hade fått kommentarer av en Björn Sundvall som  sa att han varit med sin pappa på inspektioner av gymnastiksalen före invigningen. Pappan var stadsarkitekt i Ludvika, Gösta Sundvall. Och på dom två första bilderna nedan ser vi hela familjen Sundvall som firar när äldsta dottern tar studenten i Ludvika, det borde vara något av åren 1957, -58 eller -59 eftersom det fortfarande är på Vasaskolan. From 1960 hölls studentexamen uppe i nya läroverket, Högbergsskolan, något jag väl vet eftersom jag var en av den första årskullen studenter i maj 1960. Så grabben på  bilderna här måste alltså vara Björn Sundvall, få se om han uppmärksammar detta, jag delar naturligtvis bloggen på i den Ludvika gruppen. 

Familjen Sundvall

*

Familjen Sundvall

*

HAL Ludvika (Vasaskolan), studenterna kommer just ut samma år

*

Bilden med pappa var från 1966, alltså knappt tio år senare än bilderna ovan. Min reflektion är att på den här tiden fanns en stadsarkitekt i lilla Ludvika. Då, när jag var typ 17 eller 18, undrade jag varför det behövdes en stadsarkitekt, folk kan väl få bygga som dom vill tänkte jag. Samtidigt som jag vet att jag upplevde stan som "välskött"och trevlig. Det dröjde heller inte så länge innan stadsarkitekt inte fanns längre, kanske tyckte man att det blev för dyrt. Men så dröjde det heller inte så länge förrän det ena bedrövliga byggprojektet efter det andra dök upp i stan. Jag gillar fortfarande min hemstad Ludvika, men fulare centrum får åtminstone jag leta efter. Värst är röran kring MacDonalds, Kyrkskolan och badhuset och den gamla stadsparken är totalförstörd. Fortfarande finns några klenoder i ordning, stadshuset och det gamla tingshuset tex. Jag skulle vilja föreslå kommunledningen i Ludvika att ta en gemensam tur till tex Industrilandskapet i Norrköping för att se vad det går att göra med gamla stadsdelar om man vill. Förutom att dom gamla byggnaderna bevarats på ett nästan unikt sätt har man på köpet fått ett levande centrum där i stort sett varenda hus nu används och bla fått massor av ungdomar just i centrum eftersom Linköpings Universitet nu har ett campus där med omkring 5000 ungdomar.

*

Jo, jag vet, Ludvika är väldigt mycket mindre. Ändå är jag helt övertygad om att kommunen försummat utformningen av centrum å det grövsta.  Många byggnader skulle ha rivits för trettio år sen, andra skulle man satsat på att modernisera, i stället har de flesta bara fått stå årtionde efter årtionde. Jag tror ju inte att det är en slump att nynazisterna fått en centrum just i Ludvika trots att stan har en blomstrande industri, ABB.

***

VI VÄNTAR PÅ VÅRSOLEN

***

Så här såg den ut då, i april 1968. Och I väntade första barnet, och jag väntade också förstås. Hon kom några månader senare, i juli, Katarina. En vanlig söndagsutflykt för femtio år sen - jag hade nyss köpt min första bil, en begagnad Opel Rekord för 5900. Men vårkappa, sidenscarf och läppglans. Kanske någon ler åt det idag, uppstyltat. Så tänker inte jag, mer vad fin hon gjort sig, inte gör vi oss så fina bara för varandra idag. Vi ser båda väldigt annorlunda ut idag och tänker att det gör ändå ingen skillnad. Men hur är det, kanske det gör det ändå?

*

*

***