FISKARNA I KOVALAM

***

Så långt söderut det går att komma i Kerala och i Indien - Kovalam. Söderut orört hav ända "ner" till Antarktis. Båtarna, som varit ute under natten återvänder i det solljusa morgondiset, och behöver hjälp för att ta sig genom det grunda vattnet och upp på stranden. 

*

*

***

DAGS IGEN?

***

Kanske är det dags att plocka fram Yashican igen?  Den är nog inte använd på sådär 50 år, i slutet på 60-talet gick jag över till småbild igen. Men jag ser ju nu när jag skannar en del negativ att  dom stora 6x6-negativen är oslagbara när jag vill ha både skärpa och den där mjuka känslan i bilderna.. Den här bilden har jag inte koll exakt vilket år men under 60-talet är det. Bilden är tagen i ljuset av stearinljus på bordet framför I. 

*

Kameran står i bokhyllan bakom mig och även om jag inte haft film i kameran verkar den funka. Lite sliten är den, och den svarta - vad heter det - klädseln? - har släppt på några ställen. Men jag tror den funkar. Det vore ju lite roligt, plus att man skulle platsa bland alla andra kamerasentimentalister här på FS . Vi får väl se. Mitt största problem annars är ju alla bilder i pärmar och lådor som aldrig fått den uppmärksamhet dom förtjänar (efter egen bedömning), jag tar hela tiden nya. Och så har det varit långt tillbaka, inte bara nu i digitaltidevarvet. Det är alldeles för mycket att göra nå´n fullständig genomgång av, men lite nedslag blir det nog här och där och jag gissar en del kommer  hamna här på sidan också.  Kanske blir det lite mindre av nya vattendroppar, solnedgångar och grässtrån, jag ser ser ju att dom sparade inte är så intressanta efter några år........ Det är bara det att dom så förbaskat roliga att ta........

*

*

***

A FORCE SO SWIFT

***

Nu blev jag ju lässugen.

*

*

***

NOTATIONS

***

*

*

***

SAMTAL

***

Ibland undrar jag om vi nånsin samtalar med varandra numera. Jodå, visst pratar vi med varandra, vi fikar ihop och snackar, vi byter åsikter med varandra. Fast mest är det ju i sociala medier som fb, fs, Insta vi träffas. Och jag menar såklart inte bara vi här på FS utan vi i största allmänhet.

*

Samtal står för mig för någonting mer än att prata bort en stund. Till att börja med kan man aldrig ha bråttom, det måste finnas gott om tid om samtalet ska ge något. Och viktigast kan inte vara att föra fram sina åsikter, att hävda sin mening, det viktigaste i samtalet är att få veta något om dom man talar med. Att få veta något om vad som hänt sen senast eller få veta något om en människa man inte känner.  Inte vilka åsikter hon har utan vem hon är, vilket liv och vilken lott som är hennes. Lyssna är viktigare än att tala, också att lyssna på dom som tar tid på sig, som inte är vana eller kanske inte ens vill tala. I förstone. Att samtala tror  jag är nästan lika grundläggande som att andas. Att få dela det som är tungt, svårt eller bittert är att få lätta en aning på bördan, och att få dela det som är till glädje är precis som ordspråket säger, dubbel glädje.

*

På bilden, tagen 1963 eller 1964, samtalar Berit, I:s mamma, med några släktingar till I:s kusin som gift sig dagen innan och på vars bröllop vi varit. Samtalet sker i ett ljust, lite gammeldags rum där solen lyser in, tom mönstret av gardinerna (volanger heter det väl) finns där på väggen. Ändå är ett ljus tänt och hela bilden andas för mig lugn och ro, frid, och gott om tid. Bilden blir liksom en sinnebild för det goda samtalet.

*

*

***