I SAGANS VÄRLD

***

I går efter åskregnet var världen - åtminstone den viktigaste delen av den - Korsheden, Saxe och Vibberbo, förtrollad. Häromdagen skrev jag om jordandar och vattenväsen. Nu kunde den (världen) varit befolkad av huldror, vättar och skogstroll. Och så näcken i forsen förstås. För 150 år sen, på min farfars fars tid, var dom en realitet för dom flesta. Hur kan nå´n kritisera dom för det? I torp eller kojor, utan rinnande vatten, badrum och el, utan radio TV eller telefon, kanske miltals från närmaste granne utan andra vägar än dom smala stigarna genom skogar och över myrar och kärr. I går kväll var  det lätt att föreställa sig hur det var.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Dom första sju bilderna är tagna här hemma på tomten i Korsheden, resten tagna utefter vägen Korsheden - Larsbo - Vibberbo - Korsheden

***

GÅRDEN

***

Den här gården ligger strax efter Vibberbo när jag åker från Korsheden mot Torrbo och Smedjebacken

*

Gården utanför Vibberbo

*

***

RUBRIKEN OKLAR

***

Inte bara rubriken förresten, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller berätta om heller. Innehållet är med andra ord oklart också. Varför gör jag en blogg då? Inte vet jag, varför frågar ni mig? Vissa bloggar händer bara. Eller inte av sig själv heller, för det finns en ganska stark drivkraft fast jag inte vet vad den är till för. Eller vart den ska eller vad den vill. Antagligen har jag behov att dela något,  vad det nu kan vara. Eller möjligtvis dela med mig av något. Mig själv kanske? Nä, det låter ego, men det är klart, så kan det vara.  Men då borde jag inte skriva något för jag tror inte på att man kan dela med sig av sig själv genom ord, ord är inte definierade, dom betyder olika för dom som säger dom och dom som hör dom. Särskilt när jag skriver, för då hörs det inte hur rösten låter, om den har klang, eller låter ledsen. Det är bara när vi kan sitta tysta tillsammans en halvtimme eller så som vi kan känna riktig gemenskap. Om vi inte sitter och tiger förstås för då är eller blir stämningen riktigt dålig. Men som sagt, om vi kan sitta tysta tillsammans och känna att vi inte behöver säga något för det inte behövs, då är förståelse och gemenskap nära. Men som sagt, om jag däremot måste förklara, då vet jag att du inte förstår. 

*

Och bilderna då? Ja, dom är väl som ord ungefär fast lite mindre. Alltså lite mindre som ord, dom kan aldrig ersätta den tysta förståelsen heller. Vad jag förstått här på FS är det få som förstår varandras bilder. Eller egentligen få som vill förstå varandras bilder. Mest vill vi tycka om varandras bilder och då kan vi ju vara helt säkra på att vi inte kan förstå varandra. Så fort vi har tyckt något kan vi ju inte ta in något mer, något nytt, eller något annorlunda, för vi vill ju inte att vi ska beslås med att tycka fel, alltså håller vi fast vid det vi tyckt. Eller sagt. Eller möjligtvis brukar tycka. Helst ska vi ju vara karaktärsfasta och inte ändra oss och vara fram och tillbaka så där eller å ena sidan och å andra sidan. Framförallt inte fråga nå´t om bilderna utan tycka till snabbt och kvickt så där så slipper vi ödsla tid på att fundera eller ifrågasätta. Ja, inte ifrågasätta bilderna så mycket som oss själva och det vi tycker. Nej, ut med åsikterna bara, högt så dom andra hör och inte vågar eller hinner tycka annorlunda. Titta bara hur TV gör, dom vet precis.

Fan, va´ långt det blev, hur slutar man? 

*

Bilden måste förstoras trots att den inte blir större, den vita bakgrunden gör att den ser för mörk ut annars

*

***

BYN

***

Vibberbo by den 28 dec 15:35, nästan -20 C. Fri hand, 1/50 s bl 1,4 ISO 320

*

*

***