JÄRNBÄRARLAND

***

*

Det känns som om jag bor mitt i järnbärarland. En källa säger att uttrycket Järnbärarland första gången används av Snorre Sturlasson i berättelsen om Kung Sverres färd 1177 genom Värmland och norra Dalarna, men jag har också sett uppgiften att samma berättare använt uttrycket i  berättelsen om Erik den Heliges resa till Trondheim på 1000-talet. Lite nordligare än vad vi nu kallar Bergslagen verkar dock rätt säkert Järnbärarland ligga. I norra Dalarna, bla Särna, finns gott om spår, blästergropar framförallt, efter tidigt järntillverkning.  Att det handlat om myrmalm och sjömalm är säkert, järnmalmsbrytning i gruva fick omfattning av betydelse först under medeltiden. Men tidig tillverkning av järn fanns också här i trakterna. I Riddarhyttan, 4-5 mil från Söderbärke, finns några av de äldsta spåren av svensk järntillverkning med blästergropar daterade till ca 700 år fKr, alltså från den tid vi brukar kalla bronsåldern. 

*

Ändå är det framförallt Bergslagen jag tänker på när jag ser Söderbärke och Korsheden som "mitt i".  Bergslagen har ju ingen exakt definition, men kärnan är väl norra Västmanland, södra Dalarna och sydöstra Värmland. Ofta räknar man också in delar av Närke, norra Östergötland och norra Uppland. Jag vet ju tex att trakterna runt Finspång och Hävla anses vara Sveriges sydligaste bergslag. Men när vi talar om Bergslagen med järnutvinning och järnförädling är det i första hand järn som kommer från gruvbrytning vi talar om, även om järntillverkning från myr- och sjömalm förekom långt in på 1800-talet. Och uttrycket bergslag spåras åtminstone till mitten på 1400-talet, bla i handlingar beträffande hyttan i Norberg, en av dom allra tidigaste hyttorna. För övrigt kommer ordet bergslag från den juridiska termen lag, varje gruv- och järnframställningsverksamhet tillhörde sitt eget bergmästardöme med  sin egen bergslag. 

*

Låt mig direkt säga att jag inte är någon expert på varken Bergslagen, järnframställning eller industrihistoria. Men området intresserar mig, dels därför att jag arbetat med materialutveckling, tekniskt och kommersiellt, hela mitt yrkesliv, dels just därför jag  bor där jag gör, i Korsheden och Finspång. Och jag har sett spåren efter gruv- och järnindustrin precis överallt där jag bott - Falun, Ludvika, Korsheden och Finspång - utan att jag egentligen någon gång gett dom, spåren alltså, någon särskild uppmärksamhet. Och spår finns nästan överallt, jag skulle säga att oavsett vilken väg jag väljer kan jag inte ta mig många kilometer innan ett gruvhål, en hyttruin eller rester av en smedja dyker upp. Eller något annat som hörde till. Slaggsten är det senaste jag börjat notera lite mer på allvar. Och eftersom jag haft den vackra boken Slaggsten och slagghus (Balkong Förlag 2016) av AnnMarie Gunnarsson och Peter Nyblom liggande och precis börjat läsa den på allvar gav den mig en stark impuls att faktiskt börja samla lite bilder från några av de ruiner och rester som ligger utspridda i trakterna runt både Korsheden och Finspång. Kanske man jag säga att jag skaffat mig ett fotoprojekt, jag som sagt att jag inga fotoprojekt har. Men varför inte, jag brukar också säga att jag inte väljer det ena eller det andra, jag vill vara fri att göra det jag känner för så länge ingen far illa av det. Jag har inte definierat varken syftet eller innehållet mera precis, jag känner bara att det skulle vara roligt att samla några bloggar och några bilder från bergslagen och spåren från dess storhetstid. Visste ni att under 1700-talet stod Sverige för 40 % av järnproduktionen i världen? Och det mesta kom härifrån Bergslagen.

*

Dom första bilderna, från Larsbo, har ni redan sett men dom blir en bra ingress

Det är så här det ser ut, Bergslagen, eller Järnbärarlandet med skogen och sjöarna med sina bäckar och åar. Och under marken, i bergen, finns järnet.....

*

Redan vid sjöstranden (Jörken) finns spåren av hyttan i Larsbo i slaggstenarnas typiska färger

*

Typisk lämning, här bara en gavel vid Larsboån i Larsbo. Storhetstiden för Larsbo bruk var 1700-talet då det där bodde 500 personer (idag 50). Enl Söderbärkes Hembygdsförenings skrift Söderbärke i våra hjärtan fanns då smedjor, hyttor och kvarnar och idag finns rester av husgrunder, slagg, dammvallar och kanaler.

*

För några dagar sen gjorde jag en tur över Starbo, Schisshyttan och vidare till Grangärde. Bilderna närmast är från Övre Starbo. Enligt nyssnämnda skrift Söderbärke i våra hjärtan anlades första hyttan i Övre Starbo redan 1605. Hur verksamheten sedan utvecklats vet jag inte men uppenbarligen har verksamhet fortsatt långt in på 1900-talet eftersom bilderna nedan visar mekaniska verkstaden byggd 1916 enl den ovan nämnda boken Slagg och slagghus. Mitt intryck är att Övre Starbo idag ligger helt ute i ödemarken utan annan bebyggelse närmast runt omkring än enstaka spridda lador och fritidshus. 

Denna och följande bilder Mekaniska verkstaden Övre Starbo, byggd 1916

*

Stora fönster och stram arkitektur visar att verkstaden är av sent datum

*

Både slaggtegel och slaggflis har använts

*

Också gaveln har stora vackra fönster

*

Väggarnas slaggmaterial ger fasader med mycket struktur som åtminstone ger mig intryck av kraft och beständighet

*

På väg upp mot Schisshyttans herrgård och nästan framme passerar jag en slaggstensfasad på något som liknar ett förråd utgrävt i sluttningen upp mot herrgården. Jag vet inget närmare om denna murvägg i slaggtegel.

Murvägg i slaggtegel vid Schisshyttan

*

Samma murvägg som fg bild - slaggteglen har ibland mkt vackra djupa färger i grönt och/eller blått. Slaggsten har oftast nästan glasaktiga ytor och verkar vara helt fria från korrosion och synnerligen vädertåliga, ungefär som porslin. Eftersom materialets sammansättning och "tillverkningsbetingelser" kan variera högst avsevärt är det säkert inte så lätt att hitta hålfasthetsvärden - jag har inte ens försökt - men användningen visar ju att tryckhållfastheten funkar bra för byggnader. Det är däremot ett i praktiken helt sprött material och helt omöjligt att forma efter stelnandet.

*

Dagens sista bild får bli herrgården i Schisshyttan. Den ser inte ut som en typisk slaggbyggnad men är en helputsad slaggstensbyggnad. Jag har två uppgifter för herrgården byggårtal, 1735 resp 1799, vilket som är det riktiga vet jag inte. Schisshyttan hörde ihop med de rika gruvfälten i Västra Silvberg något söder om Schisshyttan, bla annat var Västra Silvberg sannolikt vår äldsta silvergruva med brytning redan i mitten på 1100-talet. Efter silverbrytningen bröts järn, bly, zink  och mangan. Schisshyttan hade på 1700-talet också ett av landets första laboratorier, tom utrustat med en provmasugn. Upphovsman var Sven Rinman, "den svenska bergshanteringens fader".

*

***

SKOGEN OCH DET OCH SÅN´T

***

Skogen står tät på många håll i Bergslagen, vi har den på två sidor om oss här i Korsheden. Och skogen, det är barrskogen förstås. Nuförtiden. Egentligen är den inte så gammal, före den kom lövträden, närmast efter det att iskanten dragit sig undan, för typ 10 000 år sen. Och då vandrade dom in nästan "direkt", våra förfäder, från lite olika håll, som tex Karin Bojs skrivit om. Inte så länge sen egentligen. Och dessförinnan? Ja , då hade vi minst ett par kilometer is ovanför här i Bergslagen. Samma i Norrland och Skåne, med mindre variationer. Folk fanns det då med, fast inte här just. Men som sagt, snart var dom här. Igen får man förmoda. Det har ju gått lite upp och ner med temperaturen. Och med vattennivån i haven. 

*

Snabbaste och största folkvandringen i historien gissar jag urbaniseringen står för. På sådär 150 år har landsbygden i stora delar av världen nästan tömts på folk. Och det gäller min själ inte bara Bergslagen, inte ens bara västvärlden. Det pågår för fullt i stora delar av Asien, Indien och Kina inräknade, och är på full gång i Afrika. Människan är ett märkligt släkte. Skapelsens krona är väl att ta i men mer flexibel och anpassningsbar än något annat vi sett, i varje fall om vi undantar insekter och enklare livsformer. 

*

Själv illnjuter jag att vara där jag är, i Korsheden just nu. Här kan jag inte se mig mätt på skogen och på snön, på himlen och på stjärnorna och på molnen som ändrar ljus minut för minut medan seklerna sakta flyter genom mina ådror

* 

Förstora!

*

***

NÄSTA ÖDEGÅRD?

***

Det är ju inte bara Stefans gård jag går förbi där på Saxevägen. Alldeles i början, från mitt håll sett :-) , passerar jag ett par gårdar som mkt liknar de gamla bergsmansgårdarna det finns så gott om i Bergslagen. Hur gamla dom här gårdarna är vet jag inte men jag gillar dom starkt, dom påminner mig om vad som varit. Jag har ingen lokaltidning så jag följer inte med ordentligt vad som händer i trakten men en dag i somras då vi kom från Smedjebacken på gamla Smedjebacksvägen såg vi att det var en auktions som hölls på den  första av gårdarna. Och mycket riktigt, den gården visade sig snart vara tom. Jag har aldrig ens pratat med ägaren, hen har sällan visat sig när jag promenerat förbi, så jag vet alltså inte vem det var. Inte vet jag heller om gården fått ny ägare heller eller om den nu kommer bli ödegård. Bilderna tog jag för någon månad sen. En tvåvånings huvudbyggnad med ganska stora tillhörande ekonomibyggnader. Tiden får utvisa om det finns en ny ägare.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

DALARNA -STIMMERBO

***

Mer Dalarna än Stimmerbo blir det inte för mig. En fin gammal bergsmansby med många bevarade hus från 1700-talet.  Gruvhål, hyttor och smedjor finns runtom här nere i södra Dalarna, i mängd. Landsbygden sjöd av liv, alla byar och gårdar var vid liv. Timmer, virke och malm skulle till smedjorna och hyttorna, därifrån gick gjutgods och andra produkter. Till sjöss så mkt det gick, med släde på vintrarna. Järnvägar byggdes och liksom kanaler med slussar. Här lades grunden för framtida industrier och välstånd

*

*

***

LARSBO

***

*

Bara några km från Korsheden ligger Larsbo. Redan på 1500-talet fanns där en hytta och i slutet av århundradet tillkom också en hammare. En bit in på 1600-talet anlades Larsbo nya hammare. Det är svårt att tro idag, men under storhetstiden på 1700-talet hade Larsbo över 500 invånare! Vad kan jag gissa på idag, 50? Det finns rester lite överallt av hyttor, smedjor och kvarnar som alla drog nytta av ån mellan Jörken och Säven. Jag upphör inte att förundras över hur annorlunda Sverige och kanske alldeles särskilt Bergslagen måste ha sett ut då. Trots att landet Sverige säkert inte hade mer än gissningsvis en fjärdedel av det invånarantal det har idag sjöd skogarna  i Bergslagen av liv. Jg skulle lätt kunna räkna upp 25 små nu nästan glömda orter inom tre mils radie här från Korsheden som då var fulla av liv och aktivitet. I stället var dagens städer inte mkt större än många av de här bruksorterna.

*

*

*

*

*

*

*

***