FÖRSTA BARNET, FÖRSTA BILEN - KORSHEDEN 1968

***

Året var 1968 och vi väntade vårt första barn, Katarina. Det är i juni och det är några veckor kvar till nedkomsten som blev den 11 juli. Vi är i Korsheden, som ju då var I:s föräldrars sommarstuga, och som det såg ut ända tills 2008, innan vi byggde om. Inte så bra bildkvalitet på alla bilder, men  eftersom det nu är prick 50 år sen passar det att göra en blogg på bilderna

*

I i väntans tider

*

Svärfar Carl-Edvard

*

I och svärfar i ladan

*

Version 1968, I tog bilden

*

Stugan har den hetat för oss i alla tider, tror namnet var Västkuststugan

*

Första egna bilen, en begagnad Opel Rekord

*

***

EGET BO.......

***

Hösten 1965 flyttade vi till Finspång, jag hade fått jobb på Svenska Metallverken. Här i Finspång hade Metallverken hjälpt oss hitta en lägenhet på Östermalmsvägen, en nästan ny trea för 500 i månaden. Billigt? Ja, det beror väl på hur man ser det, en fjärdedel av lönen efter skatt ungefär. Och för oss var det både lyxigt och häftigt. Under dom första  två studieåren i Göteborg var jag inneboende och delade både toalett och badrum med värdfamiljerna. Första rummet låg 6 tr upp (ingen hiss) på Landsvägsgatan och jag fick gå genom hyrestantens kök för att komma till toa. Och dambesök på rummet var det inte tal om.....

Men som sagt, nu hade vi eget bo....

*

Vardagsrummet med en Lundqvistbokhylla

*

Andra delen av vardagsrummet med ingång till sovrummet.

*

Sovrummet, enkelt och fräscht

*

Från vardagsrummet ut mot hallen och köket. Tebordets plats i hörnet blev så småningom TV-hörn men det dröjde ytterligare tre eller fyra år (1969 eller 1970) tills den första TV:n köptes. Bil hade vi fö inte heller, det dröjde till året därpå innan vi skaffade en begagnad Opel Rekord

*

I stryker i köket

*

Däremot en radio, en stereoradio, en Beomaster 900 som jag var både glad och stolt för.

*

***

GAMMALT OCH NYTT

***

För några dagar sen skrev jag om det "gammelgamla" badhuset i Finspång, det som låg alldeles bredvid Svenska Metallverkens nya laboratorium, det som jag började min yrkesbana på 1965. Det är byggnaden som ligger därborta, med fasad i aluminium förstås, aluminium och koppar var ju Metallverkens produkter. Och då var verksamheten inom Metallverken Finspång bred på ett helt annat sätt än idag. Produktion av primäraluminium låg i Sundsvall (nu nedlagd), i Finspång fanns både varm-och kallvalsverk, med ett brett sortiment, strängpressning av profiler och omsmältverk för fallande skrot och kopparsidan hade både gjuteri och valsverk och tillverkning av kamrör. Idag är kopparsidan helt borta. På aluminiumsidan är omsmältverket kvar och det är också varm- och kallvalsverk men inriktade på en enda produkt, pläterade kylarband. Pressverket (strängpressade profiler) är också kvar. Personellt är verksamheten idag ca 20-25 % av vad den var då.

*

Orsaken är inte att dom här materialen trängts undan av plast och andra nya material, orsaken är att både framställning av primärmetall och halvfabrikat är kapitalintensiva verksamheter och har gått mot större och större enheter. Jag vet att vi diskuterade möjligheten att investera i ett nytt varmvalsverk då för snart 50 år sen men redan då skulle en sån investering kosta flera miljarder, något som inte bedömdes lönsamt och möjligt i Metallverkens och senare Gränges Aluminiums regi. Vad ett nytt, stort och modernt varmvalsverk skulle kosta i dag  vågar jag inte ens tänka på.....

*

Glädjande är att just dom pläterade kylarbanden har vuxit till en betydande industri och där Finspång är en av de riktigt stora på världsmarknaden. Det var ett projekt vi satsade mycket på under 70-talet och där ett mindre varmvalsverk faktiskt är en fördel och inte en nackdel. Den verksamheten har ju också tagit vara på det gamla Grängesnamnet och är nu en egen börsnoterad koncern.

*

Ursäkta, blev lite nostalgisk där......

*

Svenska Metallverkens nya laboratorium 1966

*

***

GAMMALT OCH NYTT

***

Vi flyttade till Finspång 1965 där jag hade fått jobb på Svenska Metallverkens nya fina lab. Alldeles intill min arbetsplats låg det gamla badhuset. Alltså det gammelgamla badhuset, det som låg alldeles bredvid ån från - vad hette det, Mjöldammen? Badhuset revs första året eller om det var andra vi bodde i Finspång, alltså 1966 eller 1967 . Ett nytt badhus stod klart 1968 och i det har både ungarna och I och jag simmat mycket, mest barnen förstås som alla tre simtränade där. Nu är ju det också borta sen några år. I stället finns ett stort, nytt och modernt badhus med äventyrsbad och allt uppe vid Grosvad. I det här äldsta badhuset i Finspång har jag aldrig badat men jag kan lätt föreställa mig hur det var, jag badade i det gamla badhuset i Ludvika i slutet på 40-talet och det var ingen rolig upplevelse......

*

"Gammel"gamla badhuset, med en ursprungligen  vacker och välproportionerad utsida bredvid ån och under de stora lövträden

*

I det nya badhuset är det en fröjd att simma, därtill med flera sorters bastu, relaxavdelning och mycket mycket annat som café , gym och bowling med restaurang i samma byggnad. Såklart har det kostat många hundra miljoner, jag har glömt hur många. Och otroligt fint är det - inuti.

Det är inte något fel på den egentliga byggnadens exteriör heller, åtminstone om man bortser från rutschkanorna som går utanför själv byggnaden (också dom kan vara riktigt fina i rätt ljus och tätt vinkel även om jag inte precis kan säga att dom faller in i huvudbyggnadens striktare form- och färgspråk). Det jag ändå reagerar på är den totala exteriöra miljön. För mig ser det ganska rörigt ut. Kanske är jag otacksam, men här har kommunen lagt ner flera hundra miljoner och det ser ju inte vackert ut precis. Det slår mig att jag allt oftare reagerar på offentlig miljö, den ser ofta ovårdad och ovacker ut. Byggnaderna, parkerna eller vad det nu är ofta vackra i sig själva men störs av skräp, soptunnor, lutande stolpar, skyltar och mycket annat. Det är precis som att ingen bryr sig om helheten. Ändå är det den vi alla lever i hela tiden

*

***

KONTAKTANNONS: LUDVIKA - STUDENTEXAMEN I SLUTET AV 50-TALET

***

Ibland fungerar bloggen som ett slags kontaktannons har jag märkt. Vid flera tillfällen har jag blivit kontaktad av gamla kompisar, klasskamrater tex, efter att jag visat gamla bilder i bloggen. Kompisar jag inte träffat på åtminstone 40 år. Jag har också fått  helt nya kontakter men med kopplingar till Ludvika, bla en äldre dam ( över 90) i USA som växt upp i Ludvika. Vi har växlat minnen om gamla affärer, hur torget såg ut och så där, riktigt skoj.

*

Nu tänkte jag gå andra vägen. Helt nyss var jag inne i den Ludvikagrupp jag är medlem i på FB och jag studsade när jag fick syn på en bild där min pappa var med. Han var ju skolinspektör och var ofta med när det hände något i skolans värld. På den bilden var han med på invigning av gymnastiksalen i Lorensbergaskolan och bilden hade fått kommentarer av en Björn Sundvall som  sa att han varit med sin pappa på inspektioner av gymnastiksalen före invigningen. Pappan var stadsarkitekt i Ludvika, Gösta Sundvall. Och på dom två första bilderna nedan ser vi hela familjen Sundvall som firar när äldsta dottern tar studenten i Ludvika, det borde vara något av åren 1957, -58 eller -59 eftersom det fortfarande är på Vasaskolan. From 1960 hölls studentexamen uppe i nya läroverket, Högbergsskolan, något jag väl vet eftersom jag var en av den första årskullen studenter i maj 1960. Så grabben på  bilderna här måste alltså vara Björn Sundvall, få se om han uppmärksammar detta, jag delar naturligtvis bloggen på i den Ludvika gruppen. 

Familjen Sundvall

*

Familjen Sundvall

*

HAL Ludvika (Vasaskolan), studenterna kommer just ut samma år

*

Bilden med pappa var från 1966, alltså knappt tio år senare än bilderna ovan. Min reflektion är att på den här tiden fanns en stadsarkitekt i lilla Ludvika. Då, när jag var typ 17 eller 18, undrade jag varför det behövdes en stadsarkitekt, folk kan väl få bygga som dom vill tänkte jag. Samtidigt som jag vet att jag upplevde stan som "välskött"och trevlig. Det dröjde heller inte så länge innan stadsarkitekt inte fanns längre, kanske tyckte man att det blev för dyrt. Men så dröjde det heller inte så länge förrän det ena bedrövliga byggprojektet efter det andra dök upp i stan. Jag gillar fortfarande min hemstad Ludvika, men fulare centrum får åtminstone jag leta efter. Värst är röran kring MacDonalds, Kyrkskolan och badhuset och den gamla stadsparken är totalförstörd. Fortfarande finns några klenoder i ordning, stadshuset och det gamla tingshuset tex. Jag skulle vilja föreslå kommunledningen i Ludvika att ta en gemensam tur till tex Industrilandskapet i Norrköping för att se vad det går att göra med gamla stadsdelar om man vill. Förutom att dom gamla byggnaderna bevarats på ett nästan unikt sätt har man på köpet fått ett levande centrum där i stort sett varenda hus nu används och bla fått massor av ungdomar just i centrum eftersom Linköpings Universitet nu har ett campus där med omkring 5000 ungdomar.

*

Jo, jag vet, Ludvika är väldigt mycket mindre. Ändå är jag helt övertygad om att kommunen försummat utformningen av centrum å det grövsta.  Många byggnader skulle ha rivits för trettio år sen, andra skulle man satsat på att modernisera, i stället har de flesta bara fått stå årtionde efter årtionde. Jag tror ju inte att det är en slump att nynazisterna fått en centrum just i Ludvika trots att stan har en blomstrande industri, ABB.

***