NÄR SKUGGORNA BLIR LÄNGRE

***

Kvällsljuset är magiskt. Eller kanske är det kvällen i sig själv som är magisk? Dagen som övergår i natt med mörker och skuggor, med tankar och funderingar, minnen och känslor.  När skuggorna blir längre och mörkret faller blir allting en smula mindre rationellt och istället lite vackrare. Den kyliga kvällen lockar mig ut igen, på en  väg så nära men som jag inte gått på flera år. Mellan ekstammarna silar de sista solstrålarna över den lilla sjön som egentligen bara är en tjärn.

*

*

Lite längre fram kommer dom sedan länge slagna ängarna. Solen sjunker precis under horisonten och kylan märks direkt lite mer. Och när solen försvunnit försvinner också värmen i ljuset. I stället kommer ljuset liksom underifrån, från marken själv. I skogsbrynet ligger fortfarande snörester kvar. Jag är ensam, här finns varken människor eller hus. Bara jag och mina tankar. Och så rymden därovan, oändlig.

*

Så småningom vänder jag tillbaka igen och jag närmar mig riksvägen jag måste korsa för att komma till bilen som jag ställt där på andra sidan, utanför Ulf hus. Huset som nu är tomt och ännu inte tömt. Begravningen är på torsdag, en vecka idag. Ulf som bara för drygt en vecka sen fortfarande.....precis som jag. Jag har kvar boken jag lånade. Och jag tänker på att resan till Korsheden vi talade om några gånger inte blev av. Så mycket som inte blir av. Vi vet aldrig när. Allt roligt vi tänker göra ska vi göra nu. Inte sen, inte imorgon eller i vår. 

*

På andra sidan riksvägen går hästarna fortfarande i hagen trots kylan. Och den blå rymden välver sig över både mig och hästarna, över vägen och bilarna och över Ulfs hus och dom stora askarna som är kvar. Och snart glimmar dom första stjärnorna däruppe.

*

Tack för idag, god natt önskar jag er alla!

***

SUBJEKTIVT OM BILDER OCH FOTO

***

Min värld är rik. Nej, det har inte ett dugg med pengar att göra. Men min värld är så rik, där finns allt som över huvud går att tänka och lite till. Där finns städer och landsbygd, där finns öknar och hav, där finns urskogar och koloniträdgårdar, där finns  rosor och cigarettfimpar. Och blommor, hur mycket blommor finns det inte? Eller löv, och granbarr och sandkorn. Och djur på marken, i luften och  vattnet. Och människor av alla sorter, långa och korta, vita och svarta, professorer och Konsumbiträden. Där finns konstnärer och kamrerare. Och tom en och annan fotograf, faktiskt en hel del fotografer. En del är proffs, en del amatörer. En del är fascinerade av kamerorna, en del ger inte en tanke åt tekniken. En del vill fota natur, andra mest linjer och mönster, en del tar intryck av konstnärer och  annat, en del vill komma på allt själv och vara kreativa. En del gör helt enkelt bara det som lusten finns till för ögonblicket.

Och allt är lika mycket värt, alla är lika mycket värda. Så länge inte en person eller inriktning eller en aktivitet går ut över andra eller är till påtagligt men för vår jord eller andra människor har hen eller den lika stort existensberättigande som något annat. Och i min värld är det en rikedom och en tillgång att ha öppna ögon och öppet sinne och kunna ta emot impulser från alla möjliga håll. Därmed inte sagt att jag som person tycker lika mycket om allt, självklart inte. Kunskap framhålls ofta som något positivt men kunskap har också en stor nackdel, kunskap gör oss mindre nyfikna på annat. Det spelar ingen roll om det gäller bilder, kamerateknik, religion eller politik, den som redan vet, tagit ställning, bestämt sig är mindre nyfiken på alternativen och blir automatiskt en aning mindre öppen.  Ett barn är nyfiket på allt för att det vet så lite och heller inte har några förutfattade meningar om hur tillvaron ska vara.

*

Än sen då, det vet vi väl alla och håller med, på ett ungefär i alla fall? Inte något annat än att jag är förvånad över att så många fortfarande tycker om vad som är rätt eller fel. Som "Är det inte lite för mycket sånt nu för tiden? Är det inte för många amatörer på nätet? Ska inte alla ha en fin kamera, vare sig dom kan fota eller inte? Det finns för litet seriös fotografi i bloggarna. Vaddå, det är ju ingen konst idag när det finns så många färdiga appar att utnyttja. Det där försöker ju efterlikna konsten. Det är för mycket bilder i en del bloggar......" .You name it.

Men alla åsikter är också lika mycket värda. Jag tänker bara att det skulle vara rakare att skriva att det där, det tycker jag om, men inte sån´t, det har jag sett mig mätt på. Så det subjektiva syns lite bättre. I min tolkning handlar det ju ändå oftast om att försvara eller argumentera för den egna approachen.

*

***

TUR OCH RETUR

***

Finspång - Stockholm ToR var eftermiddagens uppgift, skälet Fotoklubben Avtryckets möte. Åkte vid ca 15, hemma igen 23. Kallt i Sthlm och kameran fick ligga kvar i bilen. Men på vägen dit liksom hem kom den till användning. På ditvägen stopp i Järna för ekologiska grönsaker och underoljan Solum

*

Vidarkliniken, Järna

*

E4:an

*

***

A-FORD 1929

***

Häromdagen hade jag ett ärende ner till ortens Hyundai-handlare. Där stod en äldre, något bedagad skönhet längst in i utställningslokalen och som visade sig tillhöra handlaren ifråga. Gamla bilar är inte mitt område men den såg så fin ut så idag bestämde jag mig för att åka dit och ta några bilder. Det var inte så lätt som jag trott, ljuset var dåligt men det blev några bilder, varav några med blixt som inte heller är någon bra lösning. Efter ett snack med ägaren kom vi fram till att kanske rulla ut den någon vacker dag längre fram i vår

*

Det är alltså en A-ford från 1929 vi talar om, i princip helt orörd.

Framifrån

*

Från sidan

*

Interiör

*

Den här bilden gillar jag bäst. Inga problem med att behålla hatten på när man stiger in. Inte behöver man åla sig in heller. Diskret grön. Riktiga pilar som visar vart man ska. Inte behöver man montera ur kylaren för att byta glödlampor heller. Vacker träratt. Vred på dörrarna, sannolikt inget problem att öppna även om det frusit på under natten. Undrar hur mycket han vill ha emellan mot min A4:a.......

*

Och med reserven lätt tillgänglig....

*

***

VARDAGSPROMENADEN

***

Tänker på det Hanna skrev häromdagen, att känna tacksamhet. Det finns så mycket att känna tacksamhet för, inte minst alla dom enkla sakerna som vi tenderar att ta för givna. Just nu tänker jag på dom dagliga promenaderna. Vi är lyckligt lottade som fortfarande kan göra dom, dessutom i så vackra omgivningar, och dessutom tillsammans. Långt ifrån alltid men för det mesta. Oftast blir det en timme ungefär och oftast på förmiddagen. I dag kom vi ut i strålande sol och eftersom natten varit kall var marken frusen, lätt att gå där det också varit lerigt. Och vi väljer vägar som ger mer än motionen, vi vill kunna njuta av det vi ser, njuta av ljuset över landskapet. Idag blev det gamla landsvägen ute vid Risinge, ni har sett den förut. Men jag visar ändå lite bilder från dagens promenad. Ljuset växlar och jag visar helt enkelt något av vad som ger min själ sin dagliga näring

*

Vi går ut från gamla prästgården

*

Straxt är vi ute vid fälten och vid horisonten syns redan molnen som spåtts göra resten av dagen mulen

*

Lite fina fjädermoln - är det cirrus det heter - åt söder

*

Vi går tillsammans i stort men håller bitvis vår egen takt, här är I i sin röda jacka lite före - jag har väl fotat kan jag tro

*

Många motiv kommer igen hos mig, tex gillar jag grusvägens krökar

*

Kraftledningen och fjolårsgräsets vardaglighet hör också till standardmotiven

*

På sommarhalvåret finns här kreatur och därför finns fortfarand grindar

*

Och efter en timme är vi tillbaka vid prästgården, nu sedd från andra hållet

*

Hoppas veckan börjat bra för er också!

***