SKARPA ELLER OSKARPA PORTRÄTT? - AGNES

***

Det är klart att jag passade på att ta några bilder på alla tre barnbarnen när dom var här. Nu är det Agnes tur, Agnes som fyllt fjorton för några veckor sen. Den här gången gjorde vi inga förberedelser alls, hon satt inomhus i soffan och det var ljust, fullt solsken utanför. Jag bara ropade på henne så hon vände sig mot mig och så fick det bli en serie igen. Här behöll jag färgen i bilderna - kanske beror det på att dom är just våra barnbarn. Svartvitt blir alltid något mer stiliserat och något mer neutralt och passar därför kanske bäst när bilderna ska visas för andra. Samtidigt - tycker jag - att bilderna tappar i liv och verklighetskänsla och det fick avgöra den här gången

*

Ser att jag inte justerat färgerna riktigt rätt, där finns ett gulstick som nog lätt kan får bort men just nu är jag för lat för att backa

*

Helt oskarpt, skärpan ligger på det blå i blusen men den bild jag helst skulle velat ha  skarp. Det här med skärpa har ju diskuterats och ofta har det framhållits att porträtt inte behöver vara superskarpa. Jag håller helt med om det, samtidigt som det är uppenbart att dom inte får vara hur oskarpa som helst, dom får heller inte vara oskarpa på fel ställe och tvärtom!

*

***

OK MEN INTE ROLIGT......

***

Det finns inga självklara porträtt, åtminstone tror inte jag det. Eller, annorlunda uttryckt, inte för mig. Varje gång jag försöker mig på porträtt blir jag tveksam. Hur  vill jag ha det? Medveten eller inte medveten? Stå eller sitta? Titta in i kameran eller inte? Ska jag instruera eller inte? Ni har kanske svaren, det har inte jag. Men så småningom tror jag mig ana att det beror ju på vad jag vill se, i det här fallet hos Hilda. Vi människor är komplexa, vi har många sidor, olika från dag till dag och olika beroende på vilka som är runt omkring oss för stunden.

*

Nu var det väldigt länge sen jag tog något som liknar porträtt på Hilda, gissningsvis kanske    1 1/2 år sen. Igår var det OK, det är det inte alltid. Såklart, vem vill bli fotad jämt i tid och otid? Det var ok, men heller inte mer. Den här gången satte vi oss utomhus, i skugga men med solljus himmel. Naturligtvis borde jag haft en skärm för att få en smula riktat reflexljus från och kanske ett parasoll eller något för att minska himmelsljuset en smula, nu hade jag inte det, jag försökte ändå. Kanske blev det 50 bilder på en kvart och det var ganska uppenbart att hon inte tyckte det var direkt roligt. Ok, men inte roligt. Men jag gav inte upp, vi fortsatte medan jag pratade lite. Och mellan dom besvärade minerna glimtade det till och jag tyckte mig hitta den där Hilda jag själv hade i tankarna. Vilken bild jag hade i tankarna? Tja, det tror jag inte jag berättar, det som syns syns och det som inte syns syns inte. Men om drygt ett dygn fyller hon sexton och läppstiftet hade inget med min lilla fotosession att göra, hon hade redan gjort sig fin till påskmiddagen vi strax skulle äta

*

Bra eller inte? Inte vet jag men Hilda tyckte dom var OK och jag gillar dom, glad över att jag tog en serie igen. Och såklart har jag frågat om det är ok att använda dom så här.

*

Förstora helst!

*

*

***

ELIAS

***

*

Elias, 9

*

***

INTE SVÅR ATT LOCKA TILL ETT LEENDE.....

***

Lovisa och Vilma är hemma ett par dagar. Och även om mobilen har hög prioritet är det inte svårt att få ett leende, här av Lovisa 

*

Lovisa 9

*

***

DÄRFÖR DELAR JAG HELLRE MIN GLÄDJE OCH KÄRLEK

***

Barn och solnedgångar, solglitter och sommarmoln och blåsippor gör mig glad och lycklig. Snöflingor på tungan, regndroppar mot taket och knaster i brasan , skridskois och snöglitter gör också livet värt att leva. Precis som alla andra har jag mina mörka stunder, dom kommer ingen undan. Men jag vet ju vilka stunder som ger mig hopp och förtröstan liksom vilka bilder jag helst tittar på när jag väljer själv. Och vilka jag visar.

*

Det är ju inte så att jag blundar för verkligheten, den är liksom svår att tränga bort så länge jag läser tidningar, ser på TV och ser människorna jag möter i ögonen. Vi pumpas ständigt med all världens problem och katastrofer och mycket riktigt sjunker framtidstron hos många, allrahelst som alla långsiktiga positiva trender nogsamt ignoreras, dom är av noll intresse för medierna eftersom dom varken ger tittare, lyssnare eller läsare. Men uppgivenhet och missmod hos individer och grupper och förtryckta befolkningar spelar roll för vilka vägar utvecklingen tar, både för individer, grupper och dom förtryckta.  

* 

Missnöje smittar. Precis som glädje och kärlek. Därför delar jag hellre min glädje och kärlek än mitt missnöje

Barnbarnet Vilma för två år den, på dagen

*

***