MYCKET SNÖ, ÖVER FYRA DECIMETER HEMMA

***

Det var längesen vi hade så mkt snö som nu i Finspång. Det snöade hela dagen igår och tillsammans med det som fanns tidigare är det inte så långt från en halv meter, väl fyra decimeter i alla fall om man kollar på altanen. Jag tog bilden vid tiotiden i går kväll efter att jag varit ute och skottat trapp och det viktigaste på framsidan. Eftersom bilden är tagen inifrån finns en hel del speglingar. Det är jag glad att jag gjorde, då var det fortfarande ett par tre minusgrader. Som väntat var det plus en i morse och den snö som kom under natten och som jag nyss skottat undan var betydligt tyngre. 

*

*

***

NU ÄR VI HÄR....

***

.....alltså ute i Risinge, färdiga för en promenad. Alla skulle kanske inte kalla det promenad, idag kom vi kanske 50 meter. I får allt svårare att gå, dom här 50 metrarna tog kanske 10 minuter. Det verkar som det vore muskelsvaghet, fast jag vet ju, det är herr A som är ansvarig. Men det ger I frisk luft och det blir ett avbrott i stillasittandet. Det tar såklart längre tid att ta på kläderna och bli klar än att promenera, det är definitivt mkt svårare att klä en vuxen än ett barn, även om I klarar vissa plagg ibland. Väl på plats ute i Risinge är det inte svårt att få I att le och dra några djupa andetag. 

*

Men vi är också här, efter snart sex år, i det som kallas Sena stadier härnere. Allt stämmer hela vägen så när som på några undantag - I känner oftast igen barnen (fastän blandar namnen), hon klarar oftast att äta själv och är inte immobil - 50 meter idag som sagt. Jag har länge vetat hur Alzheimer grovt utvecklas, men ofta undrat hur ser dom typiska stegen ut? Det googlade jag rätt på idag och istället för att beskriva vår vardag räcker det med att säga att vi är mitt i det sena stadiet. Allt stämmer förutom att hon fortfarande kan röra sig. Plus att hon fortfarande är väldigt medveten om hur allt är  

*

Samtidigt är det konstigt, vi har så mkt kontakt. Vi pratar, vi skojar med varandra, vi tittar på varandra. Inte jämt förstås, det finns många tysta stunder också, men ingen tung tystnad. Man kan ju ändå inte prata jämt med varandra. Hon ser mig och kan på många sätt bekräfta mig, och jag ser ju i hennes ögon att hon är med, att det är I jag ser. Barnen och inte minst barnbarnen vet precis hur det är och det är ingen konst att umgås och glädjas tillsammans.

Hur det blir vet jag ungefär, men inte när. Jag känner mig trygg med den kontakt jag har på kommunen, jag vet att mer hjälp finns att få när det är dags. Jag funderar ofta kring det här innan jag somnar, men det håller mig inte sömnlös. Som ni vet har jag avlösning en vecka varannan månad tills vidare, det känns bra. Också några timmar då och då när det behövs. Nästa steg? Vem vet? Vem vet om något imorgon? Samtidigt säger förnuftet att när immobiliteten blir tydligare och det inte räcker med min hand som balansstöd utan det krävs lyft för att ta sig från rum till rum krävs mer hjälp.

*

*

Från dagens promenad ute i Risinge

*

***

BRIDGE FOR SECRET KISSES

***

*

*

***

DAGENS BILDER

***

I går var nog mörkaste dagen hittills i vinter. Desto ljusare idag, skönt att hon ändå finns där, solen. En kort promenad på förmiddagen och en tur runt Dovern på eftermiddagen gav några bilder.

*

Den vanliga vägen vid S:ta Maria

*

*

Glittret i träd och buskar syns bättre med fokus på bakgrunden

*

Ute vid Risingefälten, sångsvan därborta

*

Åtminstone sex av dom

*

Dovern norrut

*

*

Dovern norrut

*

Söderut mot sundet

*

Fortfarande norrut

*

Från Linköpingsvägen österut, det är järnvägen till Kimsta som syns

*

Väl hemma mörknade det redan

*

För den som är intresserad avvek den globala medeltemperaturen för dec från medelvärdet 1991-2020 med +0.05 C, den mörkblå punkten längst till höger i diagrammet nedan.

*

***

DAGENS FÅGEL - STENKNÄCK

***

Under dom här kalla vinterdagarna är det ofta fåglar i trädgården. Sidensvansarna är trägna besökare men koltrastar och björktrastar är också stamgäster. Jag är ju ingen riktig fågelfotograf och har inget gömsle och så, för det mesta går jag bara ut på framsidan av huset och försöker smyga mig runt till någon av husknutarna för att få bilder. Oftast hinner dom iväg och dom nyss fulla träden är tomma när jag har sikt. Under sommarhalvåret sätter jag mig ofta på en stol inom skjuthåll utomhus och det funkar ofta. Dom ser mig men sitter jag still är det ofta ok.

Nåväl, dag provade jag att fota inifrån huset för att inte direkt skrämma iväg dom. Det funkar, dom sitter kvar, men kvalitén blir lidande, sämre kontrast och skärpa. Det dåliga ljuset gör naturligtvis sitt till, här mulet och halv tre. Glad ändå att jag fotade genom fönstret idag, första stenknäcken på bild. Hade jag försökt smyga mig runt huset hade den säkert hunnit flyga sin kos, har för mig stenknäcken är rätt skygg. Den förhållandevis ljusa näbben får mig tro att det är en hona.

*

*

*

*

*

*

*

***