SVÅRSLAGET I KORSHEDEN

***

Under tre dagar har jag varit på hemmaplan i Finspång. Trädgården hade börjat se ut som törnrosaslottet efter 100 års sömn, snart skulle det blivit svårt att hitta ingången och folk kan inte gå på trottoaren utanför och så där.....Nåväl, det var mycket mer, en och annan räkning är fortfarande utan autogiro, tandläkarbesök och så det allra viktigaste, bilder till Lokalproducerat skulle skrivas ut, ramas och lämnas in. Vi pensionärer har mkt att stå i. Ganska mycket mulet och regn har det varit vilket bara var skönt när jag inte var i trädgården och jobbade.

*

Efter tre timmars bilkörning var jag så idag på seneftermiddagen tillbaka i Korsheden. Det hade klarnat och solen lyste från näst intill klarblå himmel och temperaturen var sådär 23, och ja, så här var det att komma tillbaka till Korsheden. Svårslaget tycker jag.

*

*

*

***

DET MÄRKVÄRDIGA LIVET

***
Ja, jag tänker nu inte i första hand på livet i Elsa Anderssons konditori där i Norberg, det flyter på precis som vanligt, blåbärspajen är superb. Mera på hur det är ute universum. Vi letar och letar, vi lyssnar och tittar, men än har vi inte hittat något tecken eller så, även om en och annan tror sig ha sett UFOs eller små gröna. Och det trots att det tycks finnas gott om möjligheter. Jag läste häromdagen att astronomerna räknar med att det finns ca 2000 miljarder galaxer därute och varje galax innehåller sådär 100 miljarder stjärnor - vår egen galax, Vintergatan, beräknas ha mellan 200 och 400 miljarder stjärnor........Men alltså, 2000 miljarder galaxer med vardera 100 miljarder stjärnor, det blir 2*10²³  stjärnor vilket nog är mer än vi förstår.  I alla fall mer än jag har någon riktig känsla för. Och många av dom, om än inte alla, har nog planeter som cirklar runt sina solar. Så även om bara en promille av solarna har planeter och bara en på millionen av planetsystemen har liv skulle det finnas 2*10¹⁴ , alltså 100 milliarder, planetsystem med liv.

*

Men som sagt, vi har inte hittat något än. Och det är ju det där med avstånden, dom är också lite svåra att greppa. Vår närmsta stjärna är Alpha i Centauri, drygt 4 ljusår bort. 4 ljusår, det kan väl inte vara så mycket? Vår egen Vintergata har en diameter på 120 000 ljusår, det är nått det. Men man får komma ihåg att jorden ligger bara 8 ljusminuter från solen. Det betyder att vår närmaste stjärna ligger ungefär 276 000 gånger längre bort än solen. Nog med siffror, än har vi alla fall inte hittat liv nån annanstans. Livet kan också vara ännu ovanligare än vad vi tror? Kanske är vi faktiskt alldeles ensamma vid liv här på jorden, ingen vet riktigt säkert. Det skulle betyda att livet här är unikt, mer unikt än vi nånsin trott. Och så tänkt börjar kännas lite ensamt, eller?

*

I alla fall har jag lätt att förstå att varje antydan till liv på andra himlakroppar blir föremål för funderingar och utforskning, just nu är ju en av Saturnus månar högintressant, där tycks finna gott om vatten. Och vatten är ju förutsättning för liv, sådant som vi känner det. Så nog finns plats för många funderingar alltid. Och det där vi letar efter, liv alltså, vad är det? Jag menar, vad är det egentligen?

*

Tur att vi inte har nå´t prov på det här i morgon. Det går lika bra att bara dricka kaffe på Elsa Anderssons konditori utan funderingar.

*

***

INTERIÖR

***

Insidan av stora sjömagasinet i Grangärde. Som ena långsidan av magasinet går ut i vattnet (Bysjön) kunde båtarna som skulle lastas lägga till direkt vid magasinet och lastas genom  tex den här öppningen . Egentligen är det utsidan jag vill visa, den kommer i nästa blogg, jag gillar inte att blanda färg och svartvitt i samma blogg. Och den här rena insidan med vackert trägolv och massiva träbalkar i taket har sin egen skönhet. Jag hade lite tur, har aldrig varit in tidigare, men nu var det öppet eftersom en annan/riktig(!) fotograf höll på och fotade en familj som fått sitt femte barn. Och jag är mer och mer tillfreds med min vidvinkel, den sitter numera på jämt, dvs när jag inte av ngt särskilt skäl valt ett annat objektiv.

*

*

***

JÄRNBÄRARLAND

***

*

Det känns som om jag bor mitt i järnbärarland. En källa säger att uttrycket Järnbärarland första gången används av Snorre Sturlasson i berättelsen om Kung Sverres färd 1177 genom Värmland och norra Dalarna, men jag har också sett uppgiften att samma berättare använt uttrycket i  berättelsen om Erik den Heliges resa till Trondheim på 1000-talet. Lite nordligare än vad vi nu kallar Bergslagen verkar dock rätt säkert Järnbärarland ligga. I norra Dalarna, bla Särna, finns gott om spår, blästergropar framförallt, efter tidigt järntillverkning.  Att det handlat om myrmalm och sjömalm är säkert, järnmalmsbrytning i gruva fick omfattning av betydelse först under medeltiden. Men tidig tillverkning av järn fanns också här i trakterna. I Riddarhyttan, 4-5 mil från Söderbärke, finns några av de äldsta spåren av svensk järntillverkning med blästergropar daterade till ca 700 år fKr, alltså från den tid vi brukar kalla bronsåldern. 

*

Ändå är det framförallt Bergslagen jag tänker på när jag ser Söderbärke och Korsheden som "mitt i".  Bergslagen har ju ingen exakt definition, men kärnan är väl norra Västmanland, södra Dalarna och sydöstra Värmland. Ofta räknar man också in delar av Närke, norra Östergötland och norra Uppland. Jag vet ju tex att trakterna runt Finspång och Hävla anses vara Sveriges sydligaste bergslag. Men när vi talar om Bergslagen med järnutvinning och järnförädling är det i första hand järn som kommer från gruvbrytning vi talar om, även om järntillverkning från myr- och sjömalm förekom långt in på 1800-talet. Och uttrycket bergslag spåras åtminstone till mitten på 1400-talet, bla i handlingar beträffande hyttan i Norberg, en av dom allra tidigaste hyttorna. För övrigt kommer ordet bergslag från den juridiska termen lag, varje gruv- och järnframställningsverksamhet tillhörde sitt eget bergmästardöme med  sin egen bergslag. 

*

Låt mig direkt säga att jag inte är någon expert på varken Bergslagen, järnframställning eller industrihistoria. Men området intresserar mig, dels därför att jag arbetat med materialutveckling, tekniskt och kommersiellt, hela mitt yrkesliv, dels just därför jag  bor där jag gör, i Korsheden och Finspång. Och jag har sett spåren efter gruv- och järnindustrin precis överallt där jag bott - Falun, Ludvika, Korsheden och Finspång - utan att jag egentligen någon gång gett dom, spåren alltså, någon särskild uppmärksamhet. Och spår finns nästan överallt, jag skulle säga att oavsett vilken väg jag väljer kan jag inte ta mig många kilometer innan ett gruvhål, en hyttruin eller rester av en smedja dyker upp. Eller något annat som hörde till. Slaggsten är det senaste jag börjat notera lite mer på allvar. Och eftersom jag haft den vackra boken Slaggsten och slagghus (Balkong Förlag 2016) av AnnMarie Gunnarsson och Peter Nyblom liggande och precis börjat läsa den på allvar gav den mig en stark impuls att faktiskt börja samla lite bilder från några av de ruiner och rester som ligger utspridda i trakterna runt både Korsheden och Finspång. Kanske man jag säga att jag skaffat mig ett fotoprojekt, jag som sagt att jag inga fotoprojekt har. Men varför inte, jag brukar också säga att jag inte väljer det ena eller det andra, jag vill vara fri att göra det jag känner för så länge ingen far illa av det. Jag har inte definierat varken syftet eller innehållet mera precis, jag känner bara att det skulle vara roligt att samla några bloggar och några bilder från bergslagen och spåren från dess storhetstid. Visste ni att under 1700-talet stod Sverige för 40 % av järnproduktionen i världen? Och det mesta kom härifrån Bergslagen.

*

Dom första bilderna, från Larsbo, har ni redan sett men dom blir en bra ingress

Det är så här det ser ut, Bergslagen, eller Järnbärarlandet med skogen och sjöarna med sina bäckar och åar. Och under marken, i bergen, finns järnet.....

*

Redan vid sjöstranden (Jörken) finns spåren av hyttan i Larsbo i slaggstenarnas typiska färger

*

Typisk lämning, här bara en gavel vid Larsboån i Larsbo. Storhetstiden för Larsbo bruk var 1700-talet då det där bodde 500 personer (idag 50). Enl Söderbärkes Hembygdsförenings skrift Söderbärke i våra hjärtan fanns då smedjor, hyttor och kvarnar och idag finns rester av husgrunder, slagg, dammvallar och kanaler.

*

För några dagar sen gjorde jag en tur över Starbo, Schisshyttan och vidare till Grangärde. Bilderna närmast är från Övre Starbo. Enligt nyssnämnda skrift Söderbärke i våra hjärtan anlades första hyttan i Övre Starbo redan 1605. Hur verksamheten sedan utvecklats vet jag inte men uppenbarligen har verksamhet fortsatt långt in på 1900-talet eftersom bilderna nedan visar mekaniska verkstaden byggd 1916 enl den ovan nämnda boken Slagg och slagghus. Mitt intryck är att Övre Starbo idag ligger helt ute i ödemarken utan annan bebyggelse närmast runt omkring än enstaka spridda lador och fritidshus. 

Denna och följande bilder Mekaniska verkstaden Övre Starbo, byggd 1916

*

Stora fönster och stram arkitektur visar att verkstaden är av sent datum

*

Både slaggtegel och slaggflis har använts

*

Också gaveln har stora vackra fönster

*

Väggarnas slaggmaterial ger fasader med mycket struktur som åtminstone ger mig intryck av kraft och beständighet

*

På väg upp mot Schisshyttans herrgård och nästan framme passerar jag en slaggstensfasad på något som liknar ett förråd utgrävt i sluttningen upp mot herrgården. Jag vet inget närmare om denna murvägg i slaggtegel.

Murvägg i slaggtegel vid Schisshyttan

*

Samma murvägg som fg bild - slaggteglen har ibland mkt vackra djupa färger i grönt och/eller blått. Slaggsten har oftast nästan glasaktiga ytor och verkar vara helt fria från korrosion och synnerligen vädertåliga, ungefär som porslin. Eftersom materialets sammansättning och "tillverkningsbetingelser" kan variera högst avsevärt är det säkert inte så lätt att hitta hålfasthetsvärden - jag har inte ens försökt - men användningen visar ju att tryckhållfastheten funkar bra för byggnader. Det är däremot ett i praktiken helt sprött material och helt omöjligt att forma efter stelnandet.

*

Dagens sista bild får bli herrgården i Schisshyttan. Den ser inte ut som en typisk slaggbyggnad men är en helputsad slaggstensbyggnad. Jag har två uppgifter för herrgården byggårtal, 1735 resp 1799, vilket som är det riktiga vet jag inte. Schisshyttan hörde ihop med de rika gruvfälten i Västra Silvberg något söder om Schisshyttan, bla annat var Västra Silvberg sannolikt vår äldsta silvergruva med brytning redan i mitten på 1100-talet. Efter silverbrytningen bröts järn, bly, zink  och mangan. Schisshyttan hade på 1700-talet också ett av landets första laboratorier, tom utrustat med en provmasugn. Upphovsman var Sven Rinman, "den svenska bergshanteringens fader".

*

***

UPPSKATTAT BESÖK

***

Det  är inte alla dagar någon av fotokompisarna har vägarna förbi Korsheden men det händer. Jag var ute och fotade slaggstensbyggnader i Grangärde när Sven hörde av sig och en dryg halvtimme senare sågs vi i Korsheden.  Jättetrevligt, kaffe och bullar fanns det, och vi fick en fin pratstund tillsammans. Fint väder var det så vi kunde sitta ute........

*

*

.......Det är det annars inte varenda dag den här sommaren, den här bilden är från igår.......

*

Jätteroligt att du slog en signal Sven!

***